Morbror Janne har gett upp, han scrollar flödet och hatar sin samtid medan hans systerdotter Sonja kämpar för att rädda gården som hon ärvt av sin mamma. Rädda gården, rädda stämningen, rädda relationerna mellan människorna som är på gården (som absolut ingen annan pallar att ta ansvar för) och hoppas på en liten skärva av sin stora kärlek doktor Micke.

In från Stockholm glider kulturmannen Alexander, gränslöst pompös och självgod, med sin unga troféhustru i släptåg och indragen i den kulturprofil-skandal som sånär sänkte Svenska Akademien och som helt visst kväst möjligheterna för Alexander att bli invald i samma sällskap. 

Den norske regissören Alexander Mørk-Eidem är känd för att ta klassiker och knåda dem tills de passar hans expressiva, lekfulla och samtidskommenterande uttryck. Ibland blir det halsbrytande, charmigt och sylvasst. Ibland lite fånigt och ytligt.

Med denna bearbetning av Tjechovs ”Onkel Vanja” hamnar han någonstans mitt emellan.

Det är en version som ­placerat gänget i Dalsland istället för på den ryska ­landsbygden. Som fördjupar sig i den svenska skogs­döden och pandemin, där alla ­relaterar till sina skärmar hela tiden och konspirationsteorier delvis fått äta upp mormor Marianns hjärna, där hon sitter nedbäddad i rullstolen, utlämnad till sin padda och till omgivens nyckfulla omsorg. Ibland glömmer de henne i ett hörn. Alexanders unga fru är en avdankad popstjärna, med en enda hit i bagaget, ”tur att hon inte är influencer”, väser mitt sällskap och ja, det hade varit en samtidsmarkör för mycket. 

En helt fantastisk ensemble förvaltar det självömkande mörker som ätit sig in i gårdens boningshus. Jörgen Thorsson balanserar exakt mellan buskis och tragik när han gör Morbror Janne till en samtidstypisk cyniker, jagad av sin egen oförmåga att leva ett genuint liv, nedbruten av motgångar och sarkastisk mot alla. Men med en spricka i sig där sorgen sipprar ut och lite ljus kanske når in.

Även Isabelle Kyed gör något suveränt av den ganska svåra rollen som stackars Sonja, den enda goda människan på scenen, olyckligt förälskad, moderlös och med den gränslöst narcissistiska Alexander som pappa.

Peter Andersson är ljuvligt vidrig som Alexander, Björn Bengtssons demonridna doktor lyser upp bara när han får tala som de älskade träd som han försöker rädda … ja, det är en lysande ensemble och det går att njuta bara av det, föreställningen igenom. Men greppet som Mørk-­Eidem tagit här, när han bänt ur varje tolkningslager ur pjäsen och hällt ut dem på golvet som varor på en loppis, åderlåter den på Tjechovs laddade gåtfullhet. Det blir bitvis alltför bröligt och rakt i fejan och med det också en smula långdraget, med tre timmar och en kvart av fylla, ältande och komisk bitterhet. 

Men bitvis är det också briljant – både riktigt roligt och djupt rörande. Som när det mot ­slutet lugnar ned sig och vi ­landar i det matta, svarta ­efteråt, efter dramat, och luften tätnar kring Morbror Janne, Sonja, doktorn, kring de kvarlämnade. Vad ska vi göra med vår oförmåga, hur ska vi leva vidare efter att allt är för sent, frågar sig Tjechov, frågar sig Mørk-Eidem. Frågan ger genklang i den pågående klimatkatastrofen, i den pågående splittringen av vårt land och i vår fåfänga fantasi om att vi helt och hållet skapar oss själva.