Hon var pionjär, Suzanne Osten, när hon började som teaterregissör på 70-talet. Enligt henne fanns det inga andra kvinnliga regissörer i Sverige vid den tiden. Hon är fortfarande en förebild för många. Man kan inte nog understryka den betydelse hennes skaparkraft har haft för svensk teater, både när det gäller scenkonst för vuxna och för barn. Det är svårt att komma runt henne. Vad beror hennes starka inflytande på? Kanske på hennes konstnärliga konsekvens. Att hon envetet biter sig fast i det grundligt undersökande och öppnar upp för konstnärliga processer. Att hon låter processerna ta sin tid. Och att hon lyssnar på sin publik. Intresserar sig för den. Tar den på allvar. Här har hon och hennes teatergrupp Unga Klara, som startade 1975, visat vägen.
Hur skulle du själv sammanfatta ditt mångåriga konstnärskap?
– Jag har försökt introducera ett processtänkande i teatern, den konstnärliga processen, att prova, undersöka, testa … Ha en dialog med samhälle, publik och andra konstarter. Att ta in kunskap och samtidigt låta egna erfarenheter, när det gäller barndomen, motivera det konstnärliga arbetet.
Hon har bland annat varit influerad av psykoanalysen och av andra konstarter, som dans och bild.
Riskerade bålet år 1702
Suzanne Osten kommer ha kvar kontakten med Unga Klara också framöver för att fortsätta arbeta med forskningsdelen där, och för att utveckla deras internationella relationer. Men hon ska också frilansa.
– Just nu regisserar jag en queer-opera, med nyskriven musik, som har premiär den 15 juli i Mariehamn. Jag har önskat prova en ny operaform. Det börjar med en berättelse på 50 minuter och avslutas med en konsertant del som våra sex musiker spelar, efter operans slut.
Magnus/Maria, som Karólína Eiríksdóttir har tonsatt, handlar om Föglöflickan Maria Johanssons öde. Hon ställdes inför rätta i Stockholm år 1702, ”riskerade bålet men blev ’bara’ dömd till fängelse för ’oreda’”.
– Hon är en av många kvinnor som levde klädd i manskläder för att som här, i vår berättelse, kunna verka som spelman och sångare och få lika mycket betalt som en man. Dessutom förförde hon en rad flickor.
Sju sångerskor från hela Norden och en skådespelerska gestaltar den sceniska berättelsen som innehåller teman som tolerans och frihet.
– Det handlar om varför vi är så besatta av att dela upp människor i ”rätt” kön. Och varför vi är rädda för gränsöverskridanden och fruktar våra begär. Allt har processats fram, på mitt sätt. Vi jobbar med referensgrupper, som jag brukar göra.
Arbetar nära publiken
I höst regisserar hon Ann-Sofie Báránys nyskrivna pjäs I Annas garderob, på Göteborgs stadsteater. Hon planerar också en film nästa år, Flickan mamman och soporna – en självständig filmatisering av en av Unga Klaras tidigare uppsättningar.
När Unga Klara för fem år sedan plötsligt stod inför hotet att läggas ned hördes, inte helt förvånande, ett ramaskri genom Teatersverige. Gruppen har överlevt, lever vidare som frigrupp och fortsätter producera kvalitetsteater. Men dess framtid är ändå oviss.
Den 1 juli lämnade Suzanne Osten över ledarskapet för Unga Klara till regissören Farnaz Arbabi och skådespelaren Gustav Deinoff. I förlängningen önskar hon dem ett nationellt uppdrag som i grunden finansieras av staten, för att få större stadga i ekonomin. Och därmed lugnare arbetsförhållanden.
Unga Klara har under hennes ledning satt upp mycket nyskriven dramatik och konsekvent arbetat nära sin publik. Gruppen, där hela ensemblen är lika starkt involverad i projekten, är känd för att jobba grundligt, forskande, och har alltid plockat in representanter för olika yrken inom ämnena de utforskar.
”Jag är feminist”
Suzanne Osten och jag träffas vid ett tidigare intervjutillfälle inne på Unga Klaras scen, där scenografin till deras uppsättning Häst häst häst – om konstnären Leonora Carrington – håller på att växa fram. Där står bland annat en gunghäst som fotografen, vid intervjuns slut, vill använda i sina porträtt. Han ber henne sätta sig på den. En idé hon bemöter med ett förtjust skratt.
Pjäsen hon just då regisserar presenterar ett mångfacetterat kvinnligt konstnärskap och beskriver Carrington som ett målargeni, samtida med surrealisterna. Vårens uppsättning på Unga Klara, Lammungarnas fest (skriven av Carrington), var en fortsättning på det arbetet.
– Hon passar in i flera saker jag har gjort, exempelvis filmen Mamma.
Suzanne Ostens debutfilm (från 1980) handlar om Ostens egen mamma. En filmkritiker som kämpade för att själv få göra film, och som led av psykisk sjukdom. Filmdrömmarna lyckades Gerd Osten aldrig förverkliga, det gjorde däremot hennes dotter. Filmen belyser hur kvinnliga konstnärer väljs bort ur konsthistorien – för att de är just kvinnor, menar Suzanne Osten.
– Det är som en lång tråd i mitt liv, att presentera kvinnlig skaparkraft. Det finns massor skapande kvinnor och det finns en konsthistoria som inte lyfter fram dem. Jag vill gärna hitta intressanta verk av kvinnor. Jag är feminist.
”Förminskar barns kapacitet”
Suzanne Osten har förmodligen blivit förknippad med den feministiska rörelsen ända sedan Vi måste höja våra röster spred sig över landet, en av sångerna som ingick i pjäsen Tjejsnack (från 1971), skriven tillsammans med Margareta Garpe.
Den andra tråden i ditt arbete är barnperspektivet?
– Ja, min barndom gav mig insikter om maktlöshet.
I inledningen till en av hennes tidigare böcker, Mina meningar, skriver Suzanne Osten:
”Det som tydligt präglar det jag skrivit mest om – barn och den kreativa processen – är min egen uppväxt. Den var fylld av maktlöshet och kaos. Konsten blev räddningen.”
Relationen till hennes mamma, med sin psykiska instabilitet, var långt ifrån okomplicerad. Suzanne Osten levde ensam med henne. Hennes pappa var frånvarande och hon lärde aldrig känna honom.
Hur starkt har din relation till din mamma påverkat dig?
– Det är säkert helt avgörande. Jag har sysslat en hel del med min mamma, får man ju säga.
Ja, och det utsatta barnet.
– Mm, men inte på något sentimentalt sätt, hoppas jag, utan på ett ganska realistiskt och kraftfullt sätt. Ett vanligt fel i barnteater är att man förminskar barns kapacitet. Vi är intelligenta och emotionella redan när vi föds, även om vi inte har något språk. Bebisar behöver inte alls vara gulliga, de kan vara små monsterbomber.
Hon har märkt att den vuxna publiken ofta oroar sig för hur barnen ska klara av att hantera alla svåra känslor som gestaltas på Unga Klaras scen. Blir det barnen övermäktigt? Eller hjälper det dem att bearbeta sina egna rädslor?
Suzanne Osten tror det senare. En av hennes käpphästar är att de ämnen vuxna upplever som tabu att visa för en barnpublik i själva verket kan vara av stor vikt för barn att få ta del av. Att detta är att ta sin publik på allvar.
Försökte bara stå ut
I slutet av september 2013 utkom Suzanne Ostens dagbok Det allra viktigaste (Gidlunds förlag), som hon skrev mellan 2008 och 2011, och som behandlar tiden efter beskedet om nedläggningen av Unga Klara. En minst sagt skakig period i hennes liv.
Titeln syftar både på en av Unga Klaras tidigare, omtalade uppsättningar och på den stora betydelse som Unga Klara har, och har haft, i Ostens liv. Ett sammanhang som hon alltså höll på att mista. Den konstnärliga forskning hon hade byggt upp i över 30 års tid, tillsammans med sina medarbetare, inom såväl vuxen- som barn- och ungdomsteater, var hotad av nedläggning. Unga Klara hade sedan starten varit en del av Stockholms stadsteater. Nu skulle gruppen knoppas av för att stå på egna ben, ekonomiskt sett.
– Jag har haft många chefer över mig, och den femte (Benny Fredriksson) fick styrelsen att lägga ner den här gruppen. Det var för dyrt, menade de. Vi har fått 20 miljoner om året från Stadsteatern, sedan 1975. Det inkluderade våra fina lokaler.
Pengar som hon anser är ”peanuts”, sett i ett större sammanhang. Allt gick mycket fort, men det gick inte obemärkt förbi. Det började komma in protestbrev, även utifrån Europa, och svenska staten insåg att det nog inte var ett särskilt klokt beslut, berättar Suzanne Osten. De fick ett par miljoner från Statens kulturråd och ett utredningsuppdrag: Hur skulle Unga Klara kunna leva vidare? En affärsutvecklare anställdes.
– Jag försökte bara stå ut. Jag hade blivit av med min teater, min ateljé, min ensemble. Jag visste inte vad jag skulle göra. Då var det en person i min närhet som sa: ”Skriv dagbok.” Jag tänkte att om vi kan rädda teatern tillbaka till en existens, då har unga människor nytta av det här. Kamp ska löna sig.
Unga Klara gick från institution till frigrupp och fick behålla sina lokaler som Stockholms stad i dag betalar hyran för, ett värde på cirka fem miljoner. Att överleva ekonomiskt är hela tiden en kamp för dem, även fast gruppen är så inarbetad.
– Å andra sidan, vi slipper alla diskussioner med en chef som tyckte att vi skulle göra något annat. Han ville inte betala för Babydrama, om vi spetsar till det. Han och staden var inte intresserad av teaterforskning på den nivån. Ändå är jag i dag känd internationellt för att jag gjorde den där uppsättningen.
Besatthet av effektivitet
Babydrama var ett experiment kring hur långt ner man kan gå i ålder och fortfarande lyckas fånga en publik. Här talar vi spädbarnsåldern. På golvet stod sex skådespelare, i publiken fanns max 14 bebisar per föreställning, med tillhörande vuxna. Sett ur ledningens perspektiv var det inte ekonomiskt hållbart.
– Egentligen skulle jag vilja vända på hela produktionsbudgeten: Den absoluta majoriteten av pengarna skulle gå till exklusiv konst för barn. Sedan skulle de vuxna få betala vad det faktiskt kostar. Men barnen skulle ha fri tillgång till konst hela tiden under sin uppväxt, och få ta del av olika konstarter. Hela samhället är fel uppbyggt och det beror på att vi vuxna är egoister. Vi struntar i andras barn och i och med det struntar vi också i samhällsutvecklingen.
Du är inne på tanken att enbart de ekonomiska argumenten får styra, även i din dagbok. Att det gäller en hel samhällssyn.
– Ja. Boken är egentligen en berättelse om att vi har blivit så extremt fixerade vid mätbara resultat. Utvecklingen har gått från luft i systemet, plats för experiment och att man faktiskt tillåts misslyckas ibland, till att alla nu är besatta av effektivitet.
Osten beskriver samhällsutvecklingen som en ”ekonomisk psykos”. Aldrig har Stockholms fria teatergrupper behövt fylla i så många blanketter för att bevisa för politikerna att de är effektiva i sin verksamhet, berättar hon:
– Ska alla friteatergrupper tvingas sitta och skriva proffsansökningar på akademikernivå nu, för att få sina jäkla småpengar? Och där sitter kulturbyråkraterna med fast lön och sänder tillbaka ansökningarna för att de inte är tillräckligt väl formulerade.
Om du fick ha ett par kulturpolitiska önskningar inför valet, vad skulle du önska dig då?
– Jämställdhet med skolans publikbas har jag alltid trott på och försökt att genomföra på vår teater. Det finns barn som aldrig sett teater trots pengar och förmögenhet. Segregationen har ökat dramatiskt under alliansregeringen och skolan har rasat samman.
Hon saknar en politisk vilja att erbjuda barn kvalitativ konst:
– Likgiltigheten för barns skapande liv är ett politiskt faktum.
Hon anser också att barn behöver tillgång till vuxna som de kan dela sina konstnärliga upplevelser med. Och hon har verkat för att konstnärsutbildningarna ska förses med parallella utbildningar i skapande pedagogik, ”så att det att vara konstnär alltid innebär att kunna förmedla sin konstart till andra sammanhang”.
Avslutningsvis, du är ju verkligen ett slags ambassadör för inte minst barnteater, även internationellt.
– Jag skiljer på barnteater och barnteater som konst. Jag ser det som ett konstprojekt. Mina uppsättningar ska göra en enorm skillnad. Publiken ska ändra sina uppfattningar om saker och ting.
Då tror du alltså att teater kan förändra?
– Jag vet att det kan det.
