Hemma väntar mer av motgångar och besvikelser med en man som försvinner iväg på ett långt skype-möte och två söner som inte tar sin del av hushållsarbetet.

Att hjälp sedan erbjuds hjälper inte. Vår kvinnliga huvudperson har redan gått över gränsen, och är för arg för att kunna ta emot den. Hon får istället ett utbrott som leder till skuldkänslor, då vreden kommer för sent. Och delvis riktats mot fel mål.

Middagen, lagad på grönsaker som hade sett sina bästa dagar passera, slutar i stress den med. Det som blir vändpunkten startar med en promenad till Skogskyrkogården, Där trappas berättelsen upp, för att senare landa i något som kan tolkas som skräck och övernaturlighet. Eller är det bara den kvinnliga vreden som gått helt överstyr?

Middagen, lagad på grönsaker som hade sett sina bästa dagar passra, slutar i stress den med. Det som blir vändpunkten startar med en promenad till Skogskyrkogården, Där trappas berättelsen upp, för att senare landa i något som kan tolkas som skräck, övernaturlighet. Eller är det bara den kvinnliga vreden som gått helt överstyr?

Feministisk vintersaga

De svartvita bilderna osar av ilska, ibland skräck och mot slutet i tankar kring försoning, självklander och ånger. Enda färgen som bryter av mot det svart-vita är små och få inslag av rött. Det är rött som står för vrede. Och rött som i blod.

Att tecknaren själv syns på bild på omslaget och delar namn med huvudkaraktären är ett tecken i tiden, då det autofiktiva greppet genomsyrar både litteratur och film. Gränsen mellan sant och osant görs medvetet oskarp. I det här sammanhanget blir sedan också gränsen mellan naturligt och övernaturligt suddig.

Boken, som av förlaget presenteras som en feministisk vintersaga med inslag av övernaturlighet, innehåller skarp igenkänning för alla bärare av en livmoder som ska blöda och en familj som inte alltid ställer upp och förstår i så hög grad som man önskar. Det är ett stycke helsvensk vardag, där stress och frustration är enda kryddorna, och där ett toalettbesök är den scen som får avsluta det hela. Mer verklighetsnära än så, kan man knappast gå. Händelserna på kyrkogården och insikterna kring dem kommer som en elegant knorr mot slutet.

Det är en nätt liten bok, format novell om man ska översätta den till vanlig litteratur. Men en novell som ryter till med bra kraft. Elin Lucassi, som tidigare gett ut två serieromaner och deltagit i flera antologier, befäster sin roll som en av flera tecknare som skildrar den kvinnliga verkligheten – osminkad och med blod mellan benen.