Så tänker huvudpersonen i Adam Svanells roman ”Vildsvinet” om sin sort: De bortvalda männen.

De senaste åren har unga singelkvinnor haft det svettigt i litteraturen: De söker kärleken, gör bort sig och drabbas av misslyckandets ångest. I alla fall i den våg av dejtingromaner skrivna av kvinnor i 20 - 30-årsåldern som givits ut: ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig”, Bara ha roligt” av Maria Maunsbach och ”Männen i mitt liv” av Sofia Rönnow Pessah, för att nämna några. 

I ”Vildsvinet” är kärlekssökandets lilla helvete istället skildrat ur mannens perspektiv.

Gustav, 31 år är lyckad i karriären men mycket sexuellt oerfaren och osäker i sin relation till kvinnor. En slags nästan-incel, smärtsamt medveten om hur sådana som han ses.

Men han hatar inte kvinnor, i alla fall inte till en början. 

– Jag ville skildra en man som är tafatt och inte har något sexuellt eller romantiskt liv, men som samtidigt är en fungerande person. En som inte bara sitter i mammas källare och kollar på porr och spelar tv-spel. För de finns ju också. Det är väldigt många som lever i ofrivilligt celibat som inte är kvinnohatande freaks, säger Adam Svanell. 

Vad skiljer den typen av relationellt odugliga män du skriver om från kvinnorna som skildrats i dejtingromaner de senaste åren? 

– En sak är att min huvudperson inte ens vågar försöka. Han har fastnat i ”the friend zone” i 30 år och vågar inte ens skaffa Tinder i rädslan för att bli avvisad.

Det inre svinet

”En natt drömde jag att jag var ett vildsvin. Det var första gången det hände. Jag hade inte bokstavligen klövar och gick på alla fyra, det var mer som att jag var fången i en djurkostym, med en jättelik kropp, vassa hörntänder och barkrester och intorkad gyttja i pälsen.” 

I boken brottas huvudpersonen med sin manlighet, och är rädd för både djuret inom sig och för män i grupp. Istället för att demonisera kvinnor riktar han frustrationen mot männen. 

– Han har aldrig riktigt känt sig som en man, och känner sig utanför den manliga gemenskapen, säger Adam Svanell. 

Men en dag kommer nåden. På sin bästa väns begravning träffar Gustav den yngre skådespelarstudenten Julia och faller snabbt. Hon är en störig manic pixie dream girl med slarvig knut och högt kulturellt kapitalt som säger att hon har två hobbys: ”Palmemordet och samlag.” 

När de har sex första gången kommer Gustav på bara några sekunder. Då tipsar hon honom om mindfulness för att hålla ut längre. De blir ihop.

Vad hoppas Gustav ska hända när han äntligen fått en flickvän?

– Hans osäkerhet har helt kretsat kring att han är så ensam. När de blir ihop tror han att dörren till himmelriket ska öppna sig. Att alla problem ska lösa sig, säger Adam Svanell.

Men pärleportarna öppnar sig inte. Istället börjar Gustav snart tvivla på vad någon som Julia kan se hos en sådan som han. Svartsjukan blir en snöboll som utvecklas till en lavin av paranoia, mardrömmar och misstankar om otrohet. 

Hur många har Julia egentligen legat med tidigare? 30? 50? 100?

Du skildrar en man som är oattraktiv, sen i sin sexuella debut, som så fort han blir ihop med en kvinna blir kontrollerande och våldsam. Är inte det en lite förenklad bild av hur ofrivilligt ensamma män är?

– Det kan man säkert tycka, men jag tycker inte att det är så enkelt. Det är ju inte bara en man som är misstänksam och våldsam och en kvinna som det är jättesynd om. Julia är också en ganska jobbig person medan Gustav – när boken börjar – är ganska långt från klichébilden av en incel. För mig handlar berättelsen om deras osunda dynamik och hans gradvisa förvandling.

Men, lägger han till, det finns en dubbelhet.

– Å ena sidan har jag velat skildra en sexuellt oerfaren man som är mindre konstig. Men i slutändan visar han sig ändå bära på något destruktivt.

Är det ett avskräckande exempel? En sedellärande roman?

– Haha, nej. Men en jag pratade med sa att jag hade porträtterat ”den värsta nidbilden av en feministisk man”. Det var inte så jag tänkte. Jag tänker att huvudpersonen framförallt är extremt ängslig. 

Övertaggad rivstart

I boken finns en perfekt scen. Gustav kör bil men har stora problem att ta sig ut på motorvägen. Kön bakom växer medan huvudpersonen desperat väntar på det rätta tillfället att svänga ut. När läget väl kommer får Gustav motorstopp. Sedan gasar han ut på ettans växel tills hela bilen luktar bränt. Han känner sig både förnedrad och misslyckad i sin manlighet inför Julia i sätet bredvid. 

Allt är förstört.

Haveriet kan läsas som en metafor för hur den oerfarna mannen hanterar relationen han äntligen fått. En övertaggad rivstart som blottar alla tillkortakommanden.

Vad kan oattraktiva och sexuellt osäkra män göra för att få till en fungerande relation?

– Jag tror egentligen inte att Gustav är oattraktiv till det yttre, utan att det sitter i hans huvud att han är väldigt ful. Och den osäkerheten blir oattraktivt för kvinnor. De upplever den här osäkerheten som avtändande. Så jag tror ju att en sådan man behöver göra är att finna en trygghet i sig själv, att våga lita på att någon kan tycka om honom. Hur man sedan gör det är en mycket svårare fråga. 

Din exflickvän, författaren Isabelle Ståhl, har också skrivit en relationsroman. ”Just nu är jag här”, som kom efter ert förhållande. Pratar romanerna med varandra på något vis?

– Vill man se sådana mönster kan man kanske göra det, det är klart att två personer som har varit ihop har gemensamma erfarenheter och idéer som smittat av sig på varandra. Men det är verkligen inte så att de här två böckerna berättar samma historia. Det har jag svårt att se hur någon skulle kunna tro.