Det har gått fyra år sedan debuten Kallskänken, som sannolikt är  00-talets mest lästa diktsamling, och även kramats av kritikerkåren. ”Detta är en klassiker”, skriver Göran Greider i pocketupplagans förord. Han tycker att skildringen av arbetet – slit, glädje, trötthet, gemenskap – är något ”vi alla behöver läsa för att förstå den sociala verklighet vi har omkring oss”.

Nu släpper Jenny Wrangborg sin andra bok, Vad ska vi göra med varandra. Hon har redan hunnit fira den med en fest i Stockholm, och ikväll blir det ännu en, på Pustervik i Göteborg. De första recensionerna har varit positiva, översvallande. Till hur hon väljer att utvecklas som författare, till hur hon skildrar ett Sverige där skiljelinjen mellan innanför och utanför har skurits ända ned i graniten. Den särar oss, den definierar oss, den kräver allt för nästan ingenting.

man ska flytta dit jobben finns

det kommer inga stekta sparvar flygandes

det kommer inga lägenheter körandes

längs E4an

ingen inför trängselskatt i vår tvåa med

svart andrahandskontrakt

Fyra år kan vara lång tid, speciellt för en författare som hämtar mycket av sin inspiration från möten med sina läsare. Att läsa samma dikter kväll efter kväll, att inför publik utgå från samma historia, höra hur den tas emot...

– Jag är fortfarande stolt över Kallskänken, men det ska bli skönt att komma med nya grejer, säger Jenny Wrangborg, som efter första boken etiketterades ”kallskänkan”, för kultursidorna blev hon ofta synonym med sitt yrke.

– Det är inte bara dåligt. Men jag vill visa en annan sida med den här boken, nu är det inte bara köket jag skriver om.

Jag tycker att det är talande, hur exotiskt ditt arbetsliv var i mångas ögon, som om du kom från en annan planet.

– Själv har jag märkt det mest när jag varit ute och läst, snarare än bland recensioner, och då är det människor som brukar gå på kulturevenemang, som inte delar min erfarenhet. De förfäras över det jag berättar som om det vore en saga. Sedan kan de återvända till sina liv. Klart det är exotiskt för dem att höra om en rättslös arbetsmarknad som de tror tillhör en annan tid.

Hur hanterar du det?

– De är inte min huvudsakliga publik, det är inte dem jag skriver för, och det är inte heller bara de som kommer på mina läsningar. Jag vänder mig till dem som delar mina erfarenheter. Däremot är det bra för alla att höra om hur det faktiskt ser ut, om hur det är att stå bakom disken och inte vara kund.

Förra veckan hade Dagens ETC en artikel om en ung våg av arbetarlitteratur i Sverige. Där nämndes du. Och du har blivit något av en symbol, en talesperson. Hur ser du på det?

– Det är en ära att få vara del av den traditionen. Vissa författare tycker att det är förolämpande om någon anser att de skriver arbetarlitteratur. Men jag ser det som en hedersbetygelse. Jag har aldrig varit rädd för att fastna i det. Det är ju vad jag gör, jag kommer alltid att skriva om politik – men inte alltid om mitt yrke som kallskänka.

När började du skriva?

– Jag var runt 14. Jag kände ett behov av att uttrycka mig, jag var så arg på så många saker, jag såg hur orättvist det var. Men det dröjde väldigt länge innan jag vågade berätta att jag skrev, till och med för min tvillingsyster.

Första boken var dikt, den nya är också dikt. Kan du vara politisk på ett annat sätt i den formen än i prosa?

– Nej, det tror jag inte. Men apropå det du frågade om mottagande, det här med exotiserande. Jag kan tycka, sett till recensioner, att det är okej så länge jag bara visar hur det ser ut, men när jag uppmanar folk att göra något för att förändra så har det direkt blivit negativa kommentarer: ”Det här kan du inte använda poesin till! Det blir bara plakat av det hela.” Men för mig är skriva att försöka förändra.

Är du en aktivist när du skriver?

– Ja. Litteratur kan spela roll. Sedan kan den kanske inte förändra på egen hand.

det sägs att vi blev den

första generationen

som fick det sämre än våra föräldrar

Omslaget till Vad ska vi göra med varandra visar upp en abstrakt bild, men liknar en isvägg, med sprickor längs det frusna. Jenny Wrangborg kommer nära en otrygghet som är det nya Sverige. Jaga mellan korta lägenhetskontrakt, förlora livsmöjlighet på livsmöjlighet.

– Det är att ständigt börja om, så beskriver hon hur det är att flytta i kölvattnet efter en bostadspolitik som inte längre existerar.

– Dels påverkar det på ett rent personligt plan. Man kan inte planera sin framtid, det är inte lönt. Man kan inte tala om att skaffa barn eller ens husdjur. Man kan inte hänga upp en tavla. Man kan inte göra sig ett hem. Det är som att du alltid är på väg någonstans.

Vad blir det för konsekvenser?

– Sverige kommer att få en generation som är väldigt rastlös.

Men leder det till passiva eller aktiva människor?

– Jag hoppas att folk blir så arga att... Problemet är att vi får lära oss att det är vårt eget fel. Om vi inte lyckas hitta en bostad är det för att vi inte har tillräckligt med pengar, eller för att vi inte har tillräckligt bra jobb, och vi borde ha pluggat hårdare. Det kan göra att folk blir passiva. Det är en ohälsosam inställning. Vi måste bemöta den, vi måste visa att det inte är vårt fel, genom kultur och politiska initiativ.

Du skriver gärna om organisering, om rörelsens kraft.

– Jag sökte ett sammanhang när jag blev politiskt medveten, och i början av 00-talet var vänstern väldigt stark, vi var på frammarsch och kände verkligen att vi kunde förändra. Det saknas idag, praktiska erfarenheter av att lyckas. Det måste vi bli bättre på, att ha det i våra kroppar, att det går, att allt är möjligt om vi gör det tillsammans.

Finns det något förbehåll, en gräns som du inte vill passera när du skriver, där litteraturen bara blir politik?

– Vi är politiska och sociala varelser, det finns inga sådana avvägningar.

Du tror verkligen att kultur kan fungera som samhällsförändrare.

– Idag är vänstern alldeles för dålig på att knyta kulturarbetare till sig. Men ja, det tror jag. Man brukar ju prata om Sara Lidmans bok Gruva som en bok som kunde förändra, och sätter man litteratur i rätt sammanhang, om den kommer i rätt tid, då kan den starta något. En dikt klarar det inte ensam, det krävs en rörelse, då kan litteratur ge hopp och knyta samman generationer.

där ingen jobbar för någon annan

men alla arbetar för varandra

Är det viktigt att boken kommer just under valåret? Nej, säger Jenny Wrangborg. Den kommer nu för att den tog tid att skriva.

– Det är lite av den andra svåra skivan. Jag är väldigt nervös för hur den här ska tas emot. Om jag jämför med Kallskänken så är den inte direkt hoppfull, i alla fall inte på samma sätt. Men det finns ett alternativ, en grundtanke att det går att förändra. Men senaste åren har jag själv inte haft något riktigt kollektiv. Jag har haft många olika arbetsplatser, jag har jobbat deltid. Allt sådant påverkar mig. Jag är kvar på samma ställe men kollar på andra saker. Om nu Kallskänken handlar om hur vi har det på jobbet, om hur politiken verkar där, handlar den nya boken mer hur politik och samhälle inverkar på oss och våra relationer när vi stämplat ut och gått hem.

Det är en bister verklighet du förmedlar.

– Ja, det är en ganska bister verklighet vi har i Sverige. Det såg ut att bli mest relationer i boken, men sedan fick jag flytta väldigt många gånger, den politiska verkligheten blev tydligare.

Den nya boken kanske är mörkare, men den är inte hopplös. Du tror på människan?

– Det är nog mina marxistiska glasögon. Har vi nu skapat det här samhället, kan vi också skapa något nytt och bättre och mer rättvist. Jag vet att det går.

Du vacklar aldrig i den tron?

– Ibland kan det kännas väldigt tungt, men så är det att kämpa. Vi blir besvikna. Men i det långa loppet kan jag inte se något annat än att vi lyckas.

Är det vad du vill att en läsare ska känna?

– Jag hoppas att man känner att man behöver göra något på grund av hur det ser ut idag, och att man känner att man är beredd att vara en del av den kampen. Den hopplöshet som finns i boken är en konsekvens av att inte kämpa, egentligen.

det här är inte en anklagelse

jag önskar bara att sambanden var

tydligare

att vi vågade prata om vad som gjort

oss så små

Hon är fortfarande kallskänka, men ungefär två dagar i veckan. Resten är skrivande och uppläsningar. Jenny Wrangborg har hunnit bli prisbelönt poet, därmed inviterad till en kulturvärld, även det ett etablissemang. Perspektiven ändras? Riskfyllt?

– Ja, det kan det vara. Jag märker det nu när jag jobbar deltid, jag vet fortfarande hur det känns i kroppen, men det är två dagar av fem. Det blir mindre bråttom, det känns inte på samma sätt längre i ryggen, in på bara huden. Det gör mindre ont. Samtidigt behöver man inte arbeta heltid längst ner för att vara trovärdig. Min kropp pallar inte för heltid i köket. Så jag är väldigt tacksam för att vinna priser och stipendier. Det ger mig en utväg. Men jag har kvar en fot i restaurangbranschen, det är där jag har mitt yrke när jag inte längre kan försörja mig på att skriva.

Du tänker att det ska ta slut?

– Det kommer att ta slut. På gott och ont. De här åren som jag har kunnat jobbat deltid och vila kroppen, gör att jag kanske orkar ett tag till. Jag känner att jag är på besök i den skrivande världen.

Du är inte ensam om att skildra ett klass-Sverige. Mitt intryck är att det nu diskuteras klass igen, snarare än att bestämma om klass ens existerar. Håller du med?

– Ja, och här har kulturen spelat en stor roll. Alakoski, Yarden, Mig äger ingen. Debatten vänder. Vänstern vaknar upp och har nya strategier. Det kan vara min obotliga optimism, men det känns som om det är på väg att vända.