BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

I Det tysta arvet samlas 13 berättelser från överlevare och anhöriga. Om då tioåriga Rozalia Milanson som blev ensam kvar med sina småsystrar när föräldrarna fördes bort.

Om Bata Ivanov vars pappa greps och tvingades till slavarbete vid järnvägen innan han försvann spårlöst. Om Mattias som sökt svar sedan han var 14 år men först nyligen fick veta om sin farmors öde i koncentrationslägret Bergen-Belsen.

Antiziganism

Gemensamt för alla i boken är att de beskriver att de på grund av den utbredda antiziganismen var förföljda före kriget, berättar Monica Hirsch.

– Många berättar att de tvingas flytta från plats till plats och inte kan stanna någonstans, om hur de måste gå upp mitt i natten och ge sig av. Det är berättelser vi sorgligt nog känner igen ifrån vår egen tid, säger hon.

Kraft att skapa nytt liv

I boken beskrivs hur fruktansvärt livet som rom blev när kriget kom, för att efter kriget bli något bättre för vissa under en kort period innan förföljelsen och diskrimineringen kom tillbaka.

– Jag vill också lyfta fram att de som medverkar i boken har haft en förmåga att skapa nya och bättre liv för sig och sina familjer här. Det är viktigt att säga att de har den kraften, säger Monica Hirsch.

Det skulle dröja nästan 40 år innan folkmordet på romer under andra världskriget erkändes. Först 1982 erkände Tysklands dåvarande förbundskansler Helmut Schmidt händelsen som ett brott mot mänskligheten. Och den 2 augusti 2014, vid en minnesceremoni 70 år efter Zigenarnatten, framfördes en officiell ursäkt.

– När jag kontaktade romernas centralråd i Tyskland angående ursäkten fick jag svaret att Förintelsen inte går att ursäkta. ”Ingen kan någonsin acceptera en ursäkt som ersättning”, säger hon.

Monica Hirsch tycker inte att hon är rätt person att svara på varför det finns så lite att läsa om romer under Förintelsen.

– Det lämnar jag till läsarna att fundera över, säger hon.