Det var producenten Tobias Fröberg som kom med idén att inte bjuda in musiker till nya skivan I det nya landet. Han ville att Emil Jensen skulle spela alla instrumenten själv, så när som på trummorna, och så fick det bli. I en studio på den gotländska landsbygden har Emil Jensen spelat in allt från gitarr, piano, kalimba, orgel och sång.
– Det kändes kul. Det blev ett helt nytt sätt att närma sig sina egna låtar och nu präglas hela skivan av mitt eget tonspråk, säger han.

Politiken kunde inte vänta
Sedan många år delar Emil Jensen sin tid mellan Stockholm och Malmö. Även Gotland finns med på ett hörn. Han säger att han inte vill behöva välja, att han vill få lite av allt. Just nu är han mest i Stockholm och intervjun får därför göras på telefon. Att han precis tappat mobilen först i backen och sedan i diskhon hörs bara som ett dovt knaster.

Han säger att I det nya landet är ovanlig på flera olika sätt. För första gången har också det politiska letat sig in i texterna.
– Jag har alltid varit väldigt politisk i mina mellansnack på turnéerna, men den här gången kunde jag inte vänta tills dess. På samma sätt som det inte hade gått att göra musik under 30-talet utan att vara politisk, hade det inte gått idag. Det går inte att värja sig längre, förändringen är så påtaglig, säger han.

Några spår är rent partipolitiska. Han kallar hållbarhet med regeringen Reinfeldt ”lika komisk som ett avsnitt av Seinfeld” och konstaterar att polerna smälter vad man än röstar på, men att det finns grader i helvetet. Att det är som ”pest eller kolera”, men att kolera kan botas om det upptäcks i tid, medan pest har en dödlighet på 99 procent. En annat låt handlar om livet som papperslös flykting, om att frysa i ett nytt land.
– Skivans titel syftar både på de människor som flyr från ett annat land och hamnar i Sverige och på det Sverige där klyftorna ökat och bara vissa får göra sin röst hörd, säger han.

Aldrig duckat för det tragiska
Nya skivan är inte bara mer politisk, utan även mer personlig, än de tidigare. Dels handlar det om tonspråket, att han faktiskt gör nästan allt själv, men även om texterna.
– Tidigare har många av mina texter varit som små fiktiva historier, som miniromaner eller korta filmmanus, men den här gången har jag skrivit ännu mer med utgångspunkt i mig själv, säger han.

Temat är saknad, separation och uppbrott och melodierna vemodiga. Som låten ”Radioaktivitet”, som finns med i två versioner och som handlar om två personer som är som ”syster och bror, dotter och far, son och mor – allt utom så som jag hoppades på”. En låt handlar om någon som inte vill vara sig själv, ”till och med dom skulle jag hellre va just nu” och dom är allt från ett gammalt par som suger energier ur varandra till barn som gråter så att hjärtat trillar ut.

Trots vemodet håller Emil Jensen inte med om att skivan är ovanligt mörk.
– Jag tycker att de är mörka allihopa. Jag har aldrig duckat för det sorgliga och tragiska, samtidigt som glimtar av hopp alltid funnits där också. Skivorna är mörka, men med kulörta lyktor.

Han säger att mörkret skapar förutsättningar att skildra ljus.
– Alla drabbas av dödsfall, uppbrott och separationer, det är alla människors vardag. Jag har alltid gett mig in i det där för att på så sätt kunna hitta ett genuint ljus istället för att glättigt försöka undvika det svåra, säger han.

Blev antirasist i Staffanstorp
Emil Jensen är uppvuxen på den skånska landsbygden, i Upp­åkra, utanför Hjärup, utanför Lund, utanför Malmö, som han själv uttryckt det.
– Uppåkra var en klassisk by när jag växte upp, med byfånar och bysnillen. Det är svårt att veta hur det påverkat mig att växa upp där, men jag hade mycket tid när jag var liten. Jag spelade instrument och skrev och det har jag haft stor glädje av, säger han.

Det var högstadietiden i Staffanstorp som gjorde honom till politiskt intresserad anti­rasist. Han har skämtsamt tackat alla nazister i Staffanstorp för sitt politiska engagemang, men säger nu att det framförallt var ett tidigt arbete mot apartheid i Sydafrika som satte frön för framtiden.
– Det var den första frågan som jag engagerade mig i och det har betytt mycket. Jag fick se att saker kan förändras och det är skönt att tänka på när det är svårt att uppbåda hopp.
Sverigedemokraterna får en känga i flera av texterna på nya skivan.

Är antirasismen den viktigaste frågan för dig?
– Egentligen inte. Jag tänker att det är en del av en större fråga. Antirasism, jämställdhet, fördelningspolitik, allt handlar i grund och botten om solidaritet och hållbarhet. Hållbarhet är inte bara en grön fråga för mig. Sverigedemokraterna står heller inte bara för rasism, utan även för antifeminism, homo­fobi och de är faktiskt ett stödparti för alliansen, vilket ofta glöms bort. De står helt enkelt för allt jag inte står för.

Linnea Nilsson

Emil Jensen om ...

… att vara krönikör i ETC sedan mer än fyra år.
– Jag kan inte tänka mig ett bättre forum än ETC och vill absolut fortsätta. Det har varit så kul att skriva just i ETC för jag har fått så fin respons från folk som kommer fram och pratar eller hör av sig på andra sätt. Den kommunikationen är värd mycket för mig.

… om att nya skivan kan laddas ner från hans hemsida och att den som vill kan donera valfritt belopp.
– Det är lite av en fördelningspolitisk grej. De som har råd får betala så mycket de bara kan och de som inte har råd behöver inte göra det. Det är lite Karl-Bertil Jonsson. Sedan hoppas jag ju att folk ska vilja köpa skivan också, själv tycker jag om att ha omslag och allt. Den här ger vi dessutom ut på vinyl.

… om att musiken är som en hemlig kompis för hans lyssnare.
– Jag har förstått att det är så och jag kan inte tänka mig något bättre. Så har musik ofta funkat för mig och jag har alltid tyckt att det är viktigare att nå in än att nå ut. Att någon blir riktigt berörd av musiken är det viktigaste i längden.