– Dels är det diagnoserna som man kan få stämplade på sig av läkare över ett symptom man bär på. Men det är också diagnoser som vi ställer och ger varandra. Hur vi pekar på varandra och liksom säger, visst vet du att du är på ett visst sätt? Om vi skulle bli mer försiktiga med att diagnostisera varandra, och istället lägga mer kraft på att försöka förstå varandra, så menar jag att vi skulle skapa mycket mer möjligheter och förståelse för varandra, säger Olof Wretling.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Showen är sprungen ur hans senaste bok, ”Fem vintrar och en sommar” som i sin tur är baserad på hans vinter- och sommarprat i P1, Sveriges radio. Wretling har röstats fram som värd för Vinter i P1 inte mindre än fem gånger, och ett av dem var just ”Diagnoserna i mitt liv”, som sedan alltså blev liveföreställning.

– Jag har iscensatt den tillsammans med Sven Björklund, kollega till mig från ”Klungan” och ”Mammas nya kille”, och även Birgitta Egerbladh som jag jobbat mycket med genom åren.

Föreställningen har fått liv delvis genom nya texter. Och jag har liksom hittat en form som vandrar mellan en läst del, men även en frigjord del från det lästa. Jag provade först att göra den som en hel monolog, men det finns en styrka i det lästa. Att man framför en text. Så det är som en blandning av läst upplevelse och iscensatt, med små utflykter. ”Berättarstandup” kanske man kan kalla det.

Livlig fantasi

”Diagnoserna i mitt liv” spelades på Rival i Stockholm under 2016 till finfint bemötande av både publik ock kritiker. Nu åker den på landsturné med premiär i tisdags i Karlstad, och Göteborg på torsdag och fredag. Med sig på scen har Olof Wretling musikern Jakob Algesten, som även har specialskrivit musiken till föreställningen.

Olof Wretling fick sin första diagnos som sexåring. Allt från ”spring i benen” och dyslexi till ”livlig fantasi” har sedan passerat revy. Som 40-åring bestämde han sig för att beställa ut sin patientjournal. Den visade sig vara minst sagt rejäl.

Som skådespelare och komiker är Olof Wretling van vid att framföra olika karaktärer och udda figurer. Att stå rakt upp och ner som sig själv och prata om alla stämplar som satts på en under livet är något naknare.

– Ja, verkligen. Men det är väl det som är tjusningen också. Jag kommer inte utklädd till Katla eller Mangan utan det bygger på att jag ska berätta det på samma sätt som jag gör i radio. Så nära mig själv det bara går.

Katla och Mangan är två av figurerna från ”Mammas nya kille”. Radioprogrammet bestod i sin tur av delar av humorgruppen ”Klungan” från Umeå, Olof Wretlings hemstad. De är i allra högsta grad fortfarande aktiva, även om det inte finns något konkret inplanerat för stunden.

– Klungan och Mammas nya kille har på gott och ont aldrig varit någon repertoarteater. Det är mer så där att vi kollar av med varandra vad de andra gör. Vi har absolut inte splittrats eller något.

Nämnda figurer har blivit av den där smått odödliga karaktären. Lite varstans kan man fortfarande höra folk prata med nycirkusartisten Katlas skorrande r.

– Det är fantastiskt. Jag svarar genom att svara på en annan fråga som har med föreställningen att göra. Det är väl där som man fattar mod och blir påmind om att det faktiskt betyder något för någon annan. Man kan få enormt mycket energi av att någon annan blir glad av det jag blir glad av. Om jag hittar på något upptåg med Katla och går runt och roar mig själv med det, och sedan märker att andra också blir roade så är det underbart.

Sommar- och vinterpraten fungerar på samma sätt, menar Olof Wretling.

– Jag har blivit framröstad fem gånger. Det är osunt mycket. Men samtidigt får jag mejl dagligen från folk som upptäckt dem, och det gör ju att man törs prova ännu mer i sitt berättande.

Tolv år i Göteborg

För den yngre publiken är Olof Wretling istället Bröli i tv-serien ”Pappas pengar”. Det finns grejer på gång även inom mer tv, men om det kan han inte säga så mycket än.

– Det är det som är svårt med tv är att man inte får säga något innan det är dags. Däremot så har jag varit med en del i Karin af Klintbergs produktioner. Vi gjorde ”Tusen år till julafton”, och det som står på tur där nu är ”Bye bye Sverige”. Det är jag, Kakan, Lotta och Erik som gör en skildring av utvandringen i Sverige.

Det är alltså Lotta Lundgren, Erik Haag samt Kakan Hermansson som avses. Samma gäng som syntes i ”Tusen år till julafton”.

För Olof Wretling blir föreställning på Stora teatern och i Göteborg till viss del som att komma hem.

– Jag flyttade ner till Göteborg efter gymnasiet för att träna tresteg med Arne Holm och Lars Hedman. På den tiden var Göteborg höjdhopp och trestegs-Mecka. Jag var höjdhoppare fram tills jag flyttade ner och skadade foten.

Till och från blev det kring tolv år i Göteborg, och här träffade Olof sin fru Sofia Wretling som i många år drev Teater Jaguar, där även Olof Wretling skrivit och regisserat.

När diagnoserna i Olof Wretlings liv räckt till både radioprat, bok och show, så kan man undra exakt hur många de är egentligen.

– Haha, ja, tillräckligt många för att göra en Sverigeturné. Men det är väl kanske mycket för betraktaren att avgöra, och det berör kärnan i föreställningen. Vad är egentligen en diagnos och vad är egentligen normalt och onormalt? Kanske är det det som är problemet, att det inte finns något som är normalt. Alla är vi halta, lytta och skadeskjutna och har reparerat oss själva för att hitta vår väg i livet.