Det berättar Lina Thomsgård, chef för Stockholms Kvinnohistoriska, för Dagens ETC.

Nystartade Stockholms Kvinnohistoriska är ett museum utan egen fast lokal. Verksamheten drivs i stället genom att driva arrangemang i samarbete med andra aktörer, som utställningar på andra museer och genom aktiviteter ute på staden som vandringar, visningar, audio­guider och samtal.

– Historien angår alla, har utspelat sig överallt och kan berättas överallt. På så vis kan vi dessutom nå ny publik, och kanske få folk att hitta till nya ställen, säger Lina Thomsgård om beslutet att driva ett museum utan lokal.

Om kvinnor – för alla

Om behovet av ett museum om kvinnor säger Lina Thomsgård:

– Museet är om kvinnors historia, men för alla. Kvinnors historia bör vara en del av allmänbildningen och det vi kan göra är att ta fragment och delar från olika håll och väva samman till en större berättelse med kontext. Dessutom har vi ett ansvar gentemot omvärlden att berätta hur Sverige hamnat här, vilka processer, beslut, begränsningar och rörelser har tagit oss hit. Utan kunskapen är det svårt att fortsätta vara föredöme i framtiden.

Stockholms Kvinnohistoriska förening grundades i april 2018. I mars ett år senare startade verksamheten, med 64 programpunkter, tre filmvisningar och den stora utställningen Kvarterets Kvinnor i samarbete med Kulturhuset Stadsteatern. Totalt finns det lite drygt 90 kvinnomuseer i världen, där 19 är digitala.

– Namnet Stockholms Kvinnohistoriska har vi valt för att hela staden är vårt museum, vår fond, men även för att Umeå ju haft Kvinnohistoriskt museum i flera år. Till formen liknar vi kanske mer Tenement Museum i New York, eller Women’s library i Glasgow, säger Lina Thomgård.

Hur väl tycker ni att svensk kvinnohistoria uppmärksammas, i skolorna och på museer som har till uppgift att berätta om vårt historiska arv?

– Vi som växt upp med historieböcker där 87 procent män skildras tar kanske för givet att inget annat viktigt uträttades. Det där är kunskapsluckor som man på bred front uppmärksammat och konstaterat som ett demokratiproblem. Hos våra medlemmar ser vi stor kunskap och grymt engagemang. Dessutom: hos publiken har intresset och kunskapen växt enormt senaste åren, vilket går hand i hand med att utbudet ökar. Om du vet att det finns mer att lära kan du efterfråga det.

Vilket genomslag tycker ni att ni har fått för museet, vet folk att ni finns? 

– Vår invigningsmånad handlade om att sätta oss på kartan, och med våra programpunkter, filmvisningar och utställningar nådde vi ut till cirka 200 000 personer i digitala kanaler och flera tusen besökare. Jag gav intervjuer dygnet runt i två veckor, ett genomslag vi inte kunnat drömma om, och då är jag ändå ganska bra på att drömma stort.

Några personer som du ser som särskilt viktiga för att den kvinnliga rösträtten, efter många års kamp, blev verklig?

– Frida Stéenhoff, Anna Lindhagen, Lydia Wahlström, Anna Whitlock och författaren Elin Wägner är några. De vi känner till är ju de som lyckades skapa surr omkring sig, vars kamp hamnade i arkiven. De är alltid enormt viktiga. Men de röst- och resurssvagas kamp, som kanske inte dokumenterats lika väl, får vi inte glömma – utan fortsätta gräva om och belysa.

1718–1772

En begränsad form av rösträtt gäller under en period under frihetstiden. När den kvinnliga rösträtten tas bort så efterlevs förbudet inte överallt, utan på en del orter fortsätter myndigheter att låta kvinnor rösta i riksdagsvalen.

1884

En motion om att införa kvinnlig rösträtt läggs i riksdagen men röstas ner med siffrorna 53 mot 44.

1900

Den verkliga kampen för kvinnlig rösträtt kommer igång.

1902

Ett möte för införandet av allmän rösträtt hålls i Lill-Jansskogen i Stockholm, med 30 000 närvarande. Mötet urartar och leder till våldsamma gatukravaller inne i staden. Vid tiden har bara åtta procent av befolkningen rösträtt, eftersom den bara gäller för män som har en viss inkomst eller äger en fastighet.

1903

Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR, bildas. Bakom föreningen står liberala och socialdemokratiska kvinnor, och den har som mest 17 000 medlemmar.

1909

Rösträtt ges till en majoritet av den manliga produktiva befolkningen, men trots det får 283 000 svenska män inte rösta i valet 1911.

1912

Ett lagförslag läggs fram i riksdagen, men röstades ner.

1913

I en masspetition samlas 350 000 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt in.

1918

Allmän och lika rösträtt i kommunala val införs för män.

1919

Lagförslaget om kvinnlig rösträtt röstas igenom.

1921

Första valet där svenska kvinnor får rösta.