BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– När den blommade här för tre år sedan var det första gången det hände utanför dess hemmiljö. Plantan i Papua Nya Guinea har dött nu, men vi lyckades ta sticklingar från den här plantan och har spridit den till andra platser, säger Nathalie och lyfter den elva centimeter stora blomman mjukt i handen.
Drömde tidigt om Papua Nya Guinea
Nathalie Simonsson Juhonewe växte upp i Trollhättan och i Örebro, där hon bland annat gick Riksgymnasiet för döva och sedan har haft sin hemmabas och sitt föräldrahem.
Redan som liten brann hon för dövas möjligheter till ett bra liv och hon intresserade sig också för sin mormors hoyablommor, eller porslinsblommor som de också kallas. Hon drömde om att åka till Papua Nya Guinea för att se dem växa i träden på riktigt. Som 24-åring besökte hon ön. Hon skulle vara där två veckor men blev kvar två månader.
– Har man inte varit på Papua Nya Guinea är det omöjligt att förstå hur det är där. Naturen och kulturen, det liknar inget annat. Jag fastnade, säger hon.
Papua nya Guinea har ett 70-tal hoyaarter och var paradiset för hoyaintresserade Nathalie. Lummigheten i växthuset i Uppsala ger bara en liten försmak av den enorma artrikedom som finns i regnskogen. Men Nathalie såg hur skövlingen och svedjebruket hotade alla de hoyaarter som inte kan leva i ungskog. Hon såg också hur tufft de döva på ön hade det.
– Många kallar till exempel döva för "tokiga", de har inte ens ordet döv i vokabulären. Jag kände att jag kunde kombinera att jobba både med att rädda hoyor och sprida kunskap till döva och deras familjer, säger hon.
2010 flyttade hon därför till landet för att jobba med sina två hjärtefrågor. Fördomarna om döva är stora i landet, vilket ger svåra konsekvenser.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Det värsta var mamman som sade: "jag har lämnat två döva barn i skogen, lär mig så jag inte gör det igen", säger hon.
Men Nathalie har också positiva exempel.
– En mamma använde redan ett egenpåhittat teckenspråk med sin dotter och satte henne i dövskola efter att jag hade berättat att den fanns, säger hon.
Under åren har Nathalie även bidragit till en självlärande bok i teckenspråk och hjälpt till att göra teckenspråket till officiellt språk i Papua Nya Guinea.
Samtidigt har hon, med hjälp av sin exman Foreting, samlat hoyablommor från djungeln och odlat dem i två olika genbanker som på sikt ska flyttas till Singapore.
– Blommorna växer högt upp i träden och vi får klättra och använda pinnar för att få ner dem säger hon.
Vanligt med kulturkrockar
Livet på ön är tufft. I Ukarumpa, där Nathalie oftast bor, finns visserligen el, internet, sjukvård och akutflyg till Australien. Men i övriga landet saknas detta. Och öns 800 olika språk och kulturer skapar också en del kulturkrockar.
– I bland känns det som att jag kommer till en annan planet när jag åker hem till Papua Nya Guinea. Men jag har alltid velat hjälpa döva och leta efter växter, då spelar det ingen roll var jag bor, säger Nathalie.
Att hon som döv och ung vågade flytta till ett land med farliga djungler som gjorda för att gå vilse i förklarar hon med att hon ville följa sitt hjärta.
– När jag gick i skolan i Örebro fick vi döva lära oss att vi kunde bli vad vi ville. Det tog jag till mig. När jag blir gammal vill jag inte ångra någonting, säger hon.
