BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
”Det måste vara här”, med många berättarröster och många olika hopp fram och tillbaka i tiden, med stora tragedier och tvära livskast, handlar om Daniel och om Claudette, som tidigare i sitt liv var en av de största skådespelerskorna i världen. Men en dag fick hon nog. Hon bara försvann och hon gjorde det från sin svenska man, regissören Timo, och hon gjorde det i Stockholms skärgård.
Varför valde du att förlägga en del av handlingen i just Sverige?
– Jag tänkte på filmerna i mitten av 1990-talet då de mest intressanta och experimentella filmerna kom ifrån Skandinavien. Och jag har alltid längtat efter att komma till Sverige. Jag tror att jag förälskade mig redan när jag var väldigt liten och läste ”Pippi Långstrump”. Det handlade inte bara om karaktären, om Pippi utan också om miljön hon var i. Jag var verkligen fascinerad av den sortens landskap där barnen ägde gatorna och bodde i trähus med verandor. Du läser Pippi och tror att det är en fantasivärld men så kommer du hit och tänker att det är på riktigt, Sverige är verkligen så.
– Jag höll på och skrev boken när jag kom till Stockholm för tre år sedan och jag visste att jag var tvungen att hitta en plats där en tillbakadragen skådespelerska skulle kunna försvinna. Stockholms skärgård är ett vilt landskap där du skulle kunna göra det, och samtidigt är det ändå nära till en flygplats.
När du började skriva på boken, visste du vad du ville göra?
– Jag visste att jag ville skriva något stort och något tämligen experimentellt eftersom boken jag skrivit innan, ”Sommaren utan regn” var ganska strikt. I den sker allt under fyra dagar, den har bara fyra huvudpersoner och allt händer på två platser. Efter den kände jag en längtan efter att bryta mig loss och ville skriva något utan begränsningar. Jag ville hitta nya sätt att berätta en historia på. Jag ville också tänja på romanformen och undersöka vad den var kapabel till. Jag ville att bokens struktur skulle reflektera idén att alla vi som individer kan innehålla mycket, vara mycket. Det finns inte en enda sanning om en situation. Du kan se på dig själv och ditt agerande i en viss situation, på ett visst sätt, men om du lyssnar på andra människor som var där, det kan vara vänner, barn, anställda och kollegor, så kan det ge en helt annan bild. Så jag var intresserad av det, av hur olika vi är i varandras ögon.
Du har i intervjuer sagt att du inte är intresserad av att skriva om ditt eget liv, men i ”Det måste vara här” använder du dig av detaljer från ditt eget liv. Ett barn med eksem och en person som stammar kraftigt. Varför?
– Det intresserar mig inte att skriva om mig själv, men det går inte att undvika att några saker filtreras in i boken från ditt eget liv. Min mellandotter föddes med kroniskt eksem och det påverkar ju hela familjen. När någon som har eksem eller astma nämns i romaner är det ofta som en humoristisk knorr, som något nedsättande. Jag ledsnade på den bilden och ville skriva om en tredimensionell person som råkar ha den här sjukdomen. Niall i boken är en sorts metafor, en litterär representation av det problem som alla i boken har i någon del av sina liv. De trivs inte med sitt liv, de känner sig inte hemma i sin egen kropp. Niall personifierar det, rent fysiskt är han obekväm med sin egen hud.
– Själv har jag alltid stammat, som barn ville jag alltid undvika alla situationer där jag hamnade i centrum.
När du var åtta år höll du på att dö i hjärninflammation, du var sängliggande i två år och fick sedan lära dig allt på nytt igen. Hur har det påverkat din syn på livet?
– Nära döden-upplevelser förändrar dig och den du är. Du kommer tillbaka som en annan person. Men det gjorde mig också till en läsare eftersom jag låg i min säng så mycket. Familjens liv pågick omkring mig, men jag var inte en del av det. Det gjorde att jag försvann in i min egen värld och där passade läsandet in. För att bli författare måste du vara läsare först.
Känns det som om du förlorade en del av din barndom?
– På sätt och vis, men jag har aldrig tyckt synd om mig själv. Jag visste att jag var nära att dö, men jag överlevde. Jag kunde ha blivit en som är rädd för allt. Men jag blev tvärtom, sugen på livet. Jag ska ta tag i livet med båda händerna.
Du föddes på Nordirland och flyttade ofta när du var liten. Hur var det att vara irländsk under dina barndomsår?
– Vi flyttade till Wales när jag var två år och relationen mellan Nordirland och Storbritannien under mitten av 1970-talet var usel. Det var IRA och stora spänningar. Alla berättade roliga historier om oss irländare. Jag kommer ihåg i skolan, en lärare som räknade upp alla som var där och såg mitt efternamn. Det är väldigt klassiskt irländskt: ”Åh, är din familj med i IRA?” Då tyckte jag bara att det var pinsamt, men nu tänker jag att det var elakt och rasistiskt. Det fanns alltid där. Pappa har berättat att han inte ens var välkommen till vissa kaféer då.
– Det där är borta nu. Jag önskar att jag kunde säga att Storbritannien därmed inte är rasistiskt längre, men det är dagens flyktingar som möts av den fientligheten nu.
Tror du att du kommer att skriva om dagens politiska situation?
– Jag vet inte. Men Brexit är en katastrof. I samma stund som det blev klart med Brexit ringde jag till den irländska ambassaden för att skaffa pass till mina barn. Jag hatar tanken på att landet ska delas upp i mindre och mindre delar. När har det någonsin fungerat? Jag kan inte komma på något bra som kan komma ur nationalism. Det känns inte som en bra kraft.
