Saint-Denis – berättelsen om en Parisförort
Gilles Kepel
Atlantis
Översättning: Kristina Ekelund
Den franska originaltiteln Quatre-vingt-treize på Gilles Kepels bok Saint-Denis är ett lån från Victor Hugo. Titeln syftar inte på Samhällets olycksbarn utan på en roman om franska revolutionen.
Men det är olyckbarnsperspektivet som genomlyser Kepels skildring av en Parisförorts förvandlingar under de senaste decennierna. En förort i departementet 93.
Precis som på Hugos tid lider människor i parisiska förorter återigen av tuberkulos på grund av usla levnadsförhållanden. Dessa invånare är ofta muslimer från Frankrikes forna kolonier, och det är islams skiftande roller i förortspolitiken, och i fransk politik överhuvudtaget, som Kepel undersöker. Boken blir en skildring av identitetspolitikens korseldar och kulturkampens växlande inriktning.
Kepel går från globala perspektiv ner på gatunivå, när han beskriver hur en muslimsk välgörenhetsorganisation driver soppkök under ramadan. Där utspisas inte bara fattiga invandrarfamiljer utan också överlevare från den tid då Saint-Denis var en arbetarförort i Europas dåvarande största industriområde. Utsvultna romer från närbelägna tältläger får också mat, tillsammans med missbrukare och hemlösa. Alla de som är ”de allra fattigaste i världen utan att vara från tredje världen”.
Bilden är en lysande illustration av det sociala och politiska landskapet i krisens Europa, där olika identitära rörelser med sina populistiska budskap och lösningar sliter och drar i människor som redan är sönderslitna på grund av fattigdom och exkludering. Välgörenhetsorganisationens valspråk är bland det vackraste jag läst i en alltmera hopplös värld: ”Lidandet är utan ursprung, religion och kön. Solidariteten likaså.”
Valspråket uttrycker med andra ord universalism, identitetspolitikens motsats. Välgörenheten är ett exempel på en socialisering av islam, där den tredje av trons fem pelare, zakat, allmosan, sammansmälter med sekulära NGO:ers verksamhetsformer.
Annars är det inte mycket som känns hoppfullt i Kepels bok. Tidsmässigt går den från tillväxtens efterkrigstid, då arbetarrörelsen – framför allt kommunistpartiet och dess fackföreningar – organiserade både franska och invandrade arbetare till den stora massarbetslösheten i kölvattnet på nyliberaliseringen och globaliseringen av ekonomin. Det globala, digitala samhället med köpcentra, snabbmatställen och kreditkriser utgör samtidsplanet. De tidigare arbetskraftsinvandrarna blir alienerade från hela samhället, deras barn blir alienerade både från föräldrarnas ursprung och från det samhälle där de fötts och vuxit upp. Identitetsbildningens epok är inne.
Att arbetarrörelsens fall är orsaken till identitetspolitikens framväxt är ovedersägligt.
När klassmedvetandet och organiseringen utifrån positionen i produktionssystemet försvinner kommer identitära rörelser att försöka fylla människors behov av synlighet, erkännande och anspråk på rättigheter och rättvisa.
För en svensk läsare kan Kepels detaljnoggrannhet vad gäller olika organisationers namn och förkortningar verka tröttande. Men stora bilden är relevant. Till exempel hur olika krafter strider om definitionen av islam: de olika ursprungsländernas (främst Algeriets och Marockos) nationellt motiverade påverkan, samt varierande grad av inspiration från den indiska tabliqhrörelsen, det egyptiska och qatariska Muslimska brödraskapet och den saudiskt kontrollerade salafismen (bokstavstro).
Olika inflytanden ger olika svar på problemen med erkännande, integration och förhållandet till den franska sekulära staten: från etnisk-kulturell-religiös isolering till aktivism och krav på deltagande i samhällslivet och representation i politiska församlingar.
Strävandet efter fullt medborgarskap och ekonomisk och social integration är Kepels röda tråd, och han förkastar indignerat det franska majoritetssamhälle som fullständigt misslyckats med detta. Medborgarskapet har inte tillåtits bli fullvärdigt, skriver Kepel – något som även gäller svenska förorter. Där som här tycks ointresset för förorten som något annat än ett polisiärt ordningsproblem vara grundmurat, ett förhållande som inte en eller annan ”storstadssatsning” kan ändra på.
Därav orsaken till både islamisering och förortskravaller: protestuttryck som inte har ett dyft med varandra att göra påpekar Kepel i opposition mot de högerkrafter som gärna slår mynt av falska orsakssamband.
Allianser med det etablerade partisystemet sluts och bryts. Den postmarxistiska vänstern är ömsom en allierad ömsom en fiende. Den muslimska minoriteten är intressant som röstberättigad valboskap, samtidigt som representationen i regeringen och nationalförsamlingen är låg. Under 2000-talet ser Kepel en utveckling där nya muslimska organisationer grundas av nya generationer som är födda i Frankrike och inte ser det som nödvändigt med kontakter i ursprungsländerna eller Mellanöstern.
Nätaktivismen blir betydelsefull, något som Kepel tycks mena utmynnar i allt mindre ansvarstagande för reella politiska processer. Att bli erkänd och synlig genom nätagitation leder inte automatiskt till verkliga insteg i samhällets beslutsprocesser.
Intressantast i boken är emellertid att Kepel visar hur olika identitetspolitiska projekt speglar varandra. De utgör ett ”mentalt tvillingskap”. Ideologier speglar sig i varandra och tar rentav intryck av varandras tillmälen och debattteknik.
Kepel jämför Anders Behring Breiviks manifest med de mest hårdföra jihadisternas världsbild. Identitetsfokusering istället för krav på ekonomisk utjämning och politiskt likaberättigande leder till en polarisering där inget återstår i mitten, där socioekonomin – orsaken till alltsammans – utraderas som politisk fråga, och där valet blir ett omöjligt val mellan föreställda identiteter som saknar politiska visioner för framtidens utmaningar.
Sociala konflikter mellan alla kategorier i samhället, och de ständiga förhandlingar som alltid pågår för att medla i dessa konflikter, reduceras till en konstant bunkerstämning där uppdelningen mellan ”de våra” och ”de andra” hela tiden fördjupas. Debattens konfliktlinjer går inte längre mellan traditionell höger och vänster, utan mellan en rad olika ”vi” och en rad olika ”dom”.
Generell social och ekonomisk solidaritet ersätts av exkluderande kulturell bekräftelse. Begreppet medborgare ersätts av olika identitära etiketter. Sakfrågor ersätts av fastslående positionering. Klyftorna mellan identiteter och segment riskerar leda till att samhället som helhet tas som gisslan.
En ömsesidig kulturell stigmatisering leder raka vägen ner i kulturkrigets helvete. Socioekonomiska faktorer blir osynliga i takt med att identitetskraven blir alltmera uteslutande och därigenom generellt diskriminerande. Narcissistisk kränkthet ersätter ömsesidiga samtal och politisk mobilisering. Tyvärr verkar Kepels bok vara snabbt skriven med många onödiga upprepningar. Och översättningen gör inte mycket för att förbättra läsbarheten.
Men det bör inte avhålla någon från att läsa ett viktigt dokument om en ödesfråga för Europa.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
