Berättelsen är baserad på en medeltida skrift om Den gröne riddare och hans möte med Sir Gawain, systerson till kung Arthur men alltför vek till kött och sinne för att ta sin plats bland de ädla riddarna runt bordet. Tills han möter sitt öde i form av en grön riddare - eller här något slags varelse mest lik ett levande träd - som ger honom en lika absurd som ödesmättad utmaning.

Han behöver ge sig ut på äventyr. Lämna trygga slottsborgen och den härliga skörlevnaden och rida ut i okänd terräng, med sin milt sagt haltande förmåga att hantera de faror som lurar i varje dike.

Dev Patel är lika delar rörande och irriterande som den tafatte Gawain, en skön snubbe ut i fingerspetsarna som liksom mest av misstag råkar rusa rakt mot riddarkodens kärnfråga: död eller vanära? I en bärande dubbelroll får Alicia Vikander spela hela sitt register, från kärleksvarm lekfull flicka från folket till aristokratisk häxa med is i ådrorna.

Man skulle kunna invända mot att ”The Green Knight” inte vet vilket ben den ska stå på. Redan i inledningen från start finns där metaironiska blinkningar till riddarberättelsens höviska allvar och till äventyrsfilmens bombastiska uppbyggnad. Det är en film som inte tar sig själv riktigt på allvar, fast ibland gör den det. Vecklar ut sig till ett klassiskt äventyr en stund, för att sedan åter fastna i någon bisarr detalj längs vägen.

Ibland går det rysligt långsamt, stickspår som inte leder någonstans får ta sin tid, rörelsen framåt, mot det oundvikliga, är varken Sir Gawains eller David Lowerys primära intresse.

Men när säcken till sist knyts ihop - eller möjligen inte beroende på hur man tolkar det ambivalenta slutet - är det alla de sönderfallande delarna som utgör en oemotståndlig helhet. En trasslig, knasig och suggestiv saga om manlighet som söker sin kärna - men finner den tom.