BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Jag går alltid runt och mår lite dåligt inför en krönika och så väntar jag tills det bara är sju timmar kvar till lämning innan jag börjar skriva. Och det var när paniken över att aldrig få vara ledig sammanföll med att jag hade gett ut den här boken och fått fina recensioner som det kändes läge att sluta, berättar hon.
Nu ser hon fram emot att få vara ledig, om man med ledig menar att ”bara” vara programledare i Morgonpasset i P3 och att ha en heminredningsblogg.
– Jag slutar ändå på radion redan klockan tio på förmiddagarna. Det ska bli jätteskönt att få slippa den här pressen, även om det känns konstigt att sluta, säger hon
Hur ska mitt liv levas?
I två SVT-programserier har Hanna Hellquist bedrivit dels jakten på lyckan, dels jakten på det perfekta livet. När hon ska beskriva sina tidigare krönikor, de äldsta från 2003, förklarar hon att även dessa handlade om någon sorts sökande.
– Jag försökte förstå vilken plats jag hade fått i det här samhället och ta reda på hur mitt liv skulle levas och med vem. I dag har jag en helt annan situation. Även om jag lever ensam har jag ett bra liv, ett bra jobb och jag bor precis där jag vill bo.
Kan skriva om alla ämnen
När hon under arbetet med En tryckare på Blue Moon Bar gick igenom sina gamla texter slogs hon av att de första kåserierna var förvånansvärt bra med tanke på att hon var en ung och relativt oerfaren skribent på den tiden.
– De kändes inte särskilt pinsamma heller, men det handlar ju å andra sidan inte om några privata dagboksanteckningar utan de har skrivits just för att bli publicerade i Dagens Nyheter. Då skärper man ju till sig.
Men visst finns det krönikor som hon skulle vilja ha oskrivna. Till exempel en kritiserad krönika om gubbar i hennes hemkvarter som kräver skratt och uppmärksamhet trots att de i själva verket är fruktansvärt tråkiga.
– Det fanns en genomtänkt poäng i krönikan, men jag sparkade nedåt genom att håna ensamma gubbar med sjukpension och lät bara jäkligt dryg.
Generellt tycker inte Hanna Hellquist att det finns något ämne som hon inte har kunnat skriva om så länge hon har haft känslor kring ämnet och varit någorlunda påläst. Oftast kretsar krönikorna kring henne själv, men både vänner, familjemedlemmar och gamla pojkvänner har fått figurera i dem genom åren. Det är inte alltid det har uppskattats.
– Det är klart att när man skriver om gamla pojkvänner kan man fråga sig om de ska behöva få finna sig i att vara med bara för att de har varit ihop med mig. Och så har vi Göran (mammans sambo) som vid ett tillfälle hade druckit alkohol och satt och rappade, och jag sprang iväg och började skriva. Men då sade han ifrån, att han väl måste kunna få fyllna till lite i sitt eget hem en vanlig lördagskväll utan att hamna i tidningen. Så den krönikan slängde jag.
Värjer sig för ordet författare
Det är andra gången Hanna Hellquist besöker författarfredag på Uppsala stadsbibliotek och hon hoppas att det här besöket ska bli lika trevligt som det förra. Men egentligen värjer hon sig lite för ordet författare.
– En författare låter som någon som hela tiden hungrar efter att få skriva mer, och själv känner jag mig ganska mätt och belåten. Men jag kanske ändrar mig. Jag har några abstrakta idéer, först måste jag bara få känna mig uttråkad ett tag.
