Den allra första boken om Alfons, ”Godnatt Alfons Åberg”, kom ut 1972. I den trilskas en fyraåring som absolut inte vill sova. Han kör med sin pappa som är snäll, ”nästan för snäll”, tvingar honom att hämta vatten, hämta potta, leta efter lejon i garderoben, hämta nalle, tills pappa utmattad kollapsar på vardagsrumsgolvet.

Det är en bok med så hög igenkänningsgrad att inga år tär på den. I nästan femtio år har barngeneration efter barngeneration andlöst följt Alfons kamp mot sömnen och sedan har de vuxit upp och läst den för sina egna barn.

Storheten i Gunilla Bergströms författarskap är att hon förde in socialrealismen i litteraturen för små barn, utan att någonsin ge avkall på det konstnärliga uttrycket.

Alfons Åberg bor inte i någon Bullerby. Han bor i ett höghus i något som ser väldigt mycket ut som en förort. Men även i höghus finns magi. Där bor Mållgan, Alfons hemliga kompis, till exempel. Där finns vänskap och rädslor, spöken, kalas och fantasiresor med helikopter ut i djungler och öknar.

Det var ett tidens tecken, på 1970-talet skulle man visa världen så som den var, också för barn. Men Gunilla Bergströms böcker är unika eftersom de, till skillnad från mycket av den barnkultur djupt färgad av sin tidsanda som gjordes under 70-talet, har sin lojalitet stadigt förankrat hos barnet. Här finns ingen uppifrån förklaring av världen eller utifrån studerande av det knasig/goda/tokroliga barnet. Gunilla Bergströms barnperspektiv är konsekvent och ärligt. Barn får vara som de är. Ibland är de dumma. Ibland är de snälla. De förtjänar alltid att skildras med respekt.

Så har berättelserna om Alfons kunnat överleva genom decennierna och i alla år kunnat närma sig de svåra ämnen som barn, också små barn, möter i sin vardag. Även om vuxna inte alltid vill kännas vid att det är så. Som när filmversionen av ”Alfons och odjuret” – om när Alfons slår en liten kille och ett odjur av skuldkänslor växer under sägen – förbjöds på Malmö förskolor 2016 efter att ett barn fått mardrömmar.

Gunilla Bergström var också tidig med att gestalta erfarenheten av att få ett syskon med mentala funktionsnedsättningar, i de underbara  poetiska, rörande och raka böckerna om Bill och Bolla.

Gunilla Bergström fortsatte att närma sig sin samtids svåra ämnen genom hela sitt författarskap. I boken ”Alfons och soldatpappan” lär han känna en kompis pappa, som varit i krig på riktigt, men inte riktigt vill prata om det.

Den sista boken om Alfons kom 2012, ”Skratta lagom! sa pappa Åberg”. Samma år började SVT sända en ny omgång med animerade kortfilmer om Alfons, utifrån Gunilla Bergströms originalmanus, med Jonas Karlsson som berättarröst, och berättelserna kunde nå fram till ännu fler nya barn.

Hur är det då med Alfons ”riktiga” mamma – den som är frånvarande genom hela bokserien? Ingen vet. Och jag ser det som ännu ett bevis på Gunilla Bergströms integritet att inte göra en frånvarande mamma till ett problem, hon behövs inte i berättelserna helt enkelt, där räcker pappa Åberg bra.

Det är med stor sorg medlemsorganisationen Svenska Tecknare tar emot beskedet att illustratören och författaren Gunilla Bergström gått bort.  

– En legend har lämnat oss. Gunilla Bergström har betytt oerhört mycket för den svenska barnlitteraturen och varit en inspiration för alla illustratörer inom genren, säger Svenska Tecknares ordförande Josefine Engström, även illustratör och grafisk formgivare.

Röster om Gunilla Bergström

Lotta Olsson, kritiker DN

– Hon har betytt enormt mycket . Hon förde in vardagen, höghuset och en pojke som inte är actionhjälte utan ett alldeles vanligt barn. När vi en gång satt bland DN:s kritiker och diskuterade könsroller i barnlitteratur så pratade vi om att det måste finnas fler känsliga killar. Tills någon sa: ”Men Alfons Åberg finns ju”. Han var så självklar att vi hade glömt bort honom. Han är som Pippi Långstrump. Det är ryggraden i svensk barnlitteratur.

Hans Åke Gabrielsson, manusförfattare bakom långfilmen ”Hokus pokus Alfons Åberg” och tv-serien om Alfons Åberg som kom 2012 med Jonas Karlsson som berättare.

– Jag hade gärna velat träffa Gunilla, men fick ingen möjlighet till det. All kontakt gick via producenten. Tillsammans med min dotter Tora Berg skrev jag manus till både långfilmen och tv-serien, men Gunilla Bergström fick läsa och godkänna naturligtvis. Tv-serien följer böckerna tätare, men med långfilmen hade vi ganska fria händer. Det var ganska unikt faktiskt. Det som är bra med böckerna är att de är på rätt nivå för barn. Och humorn är jätteviktig, kanske det viktigaste, både för barnen och för föräldrarna som läser.

Kjell Bohlund tidigare förlagschef på Rabén & Sjögren

– Gunilla Bergström var en person som inte var helt lätt att samarbeta med. Hon var väldigt noggrann och krävande. Jag var förlagschef länge och det tog tid att hitta förmer för samarbete, vi behövde anstränga oss mycket. Dels var det de rent tekniska utförandet: Nyanserna i bilderna som hon var noga med. Och så det juridiska och ekonomiska: Hon var noggrann med sina rättigheter, och vi fick avvika från standardavtalet när det gällde henne. Men när jag efter många år slutade på Rabén & Sjögren var jag och Gunilla goda vänner, vi hördes och hade bestämt att vi skulle ses efter corona. Jag blev väldigt ledsen att få beskedet om att hon gått bort.