2006 drog en våg av arbetarlitteratur in över Sverige. Det hade varit på gång ett bra tag, i alla fall sedan mitten av 90-talet, men med Susanna Alakoskis Svinalängorna och Åsa Linderborgs Mig äger ingen öppnades slussarna på allvar. De hade skrivit varsin självbiografisk roman där de berättade om sina föräldrar, om alkoholism och att slitas ut i industrin. Böckerna var realistiska och fick flera kritiker att dra paralleller till 30-talets våg av självbiografisk arbetarlitteratur. Litteraturvetaren Åsa Arping kallade Alakoskis och Linderborgs böcker för ”folkhemsromaner” och under ett par år såg det ut som om detta var sättet att skriva på. Den moderna arbetarlitteraturen var bakåtblickande, skildrade ett tydligt klassamhälle där arbetarna handlade på kooperationen och var med i facket.
Men så kom Kristian Lundbergs Yarden 2009 och allt förändrades. Lundberg var inte känd som någon arbetarförfattare tidigare, utan snarare en introspektiv poet som hade skrivit ett par deckare. Men med Yarden gjorde han något helt nytt. Där berättade han om hur han efter en fadäs i tidningsvärlden blivit av med sina uppdrag. Det ena ledde till det andra och till slut stod han där utan pengar. Han var tvungen att börja brödjobba vid sitt gamla knegarjobb i Malmö hamn. Det blev en chock när han upptäckte hur Sverige hade förändrats.
Det Lundberg gjorde nyskapande var framför allt två saker. Dels skrev han om samtiden. I Yarden går papperslösa och bemanningsanställda omkring i Malmö hamn och svabbar bilar utan handskar i minusgrader, livrädda att inte bli uppringda om de klagar. Lundberg beskrev dem som en form av moderna statare och drog på så sätt rottrådar tillbaka till Ivar-Lo Johansson och Moa Martinsson. Han skrev på ett annat sätt än Alakoski, Torbjörn Flygt och Majgull Axelsson. Hans text var betydligt mera experimentell och full av metadimensioner. Genom att på ett mycket medvetet sätt väva samman kroppsarbete och skrivarbete gjorde han arbetarlitteraturen till en ”fin” genre. Nu började man på allvar tala om arbetarlitteraturens återkomst och artiklar och essäer började skrivas i dagstidningarna.
Så snabbspolar vi fram till 2014 då arbetarlitteraturen formligen väller in över bokmarknaden. Då folkhemsromanerna flockas sida vid sida med språkmaterialistisk poesi och rapportböcker. Idag ser vi hur en ung generation författare som skriver på sinsemellan olika sätt berättar om kroppsarbete. Vi har allt från Jenny Wrangborgs klasskampsstinna poesi till Marie Hållanders lågmälda berättelser om att jobba som timmis i vården.
Det är i detta klimat som Kristian Lundberg nu publicerar sin fjärde bok om hamnen i Malmö. Den här gången kallar han boken för en ”anklagelseskrift”. Som läsaren säkert förstår har han fått hård konkurrens och frågan är hur hans sätt att skriva klarar sig idag, nu när det inte längre är så nyskapande.
För att förstå Det här är inte mitt land måste man begripa hur Lundberg arbetar. Hur han jobbar med samma historia gång på gång, lite som en väv som han repar upp för att kunna foga in nya detaljer. Det är ett spännande sätt att arbeta på men det riskerar också att skapa en viss monotoni.
Det här är inte mitt land är på sätt och vis en tvillingbok till Lundbergs senaste roman, En hemstad: Berättelsen om att färdas genom klassmörkret (2013). Där fick historien om hur KL tvingas brödjobba i hamnen en närmast metafysisk prägel – den blev till berättelsen om fallet med stort F. Samtidigt var det som om de konkreta avsnitten om de papperslösa, de psykiskt sjuka och socialbidragstagarna trängts undan till förmån för bibelreferenser och något som nästan var poesi.
I Det här är inte mitt land är det som om han har samlat upp de överblivna berättelserna. Det är från början en samling reportage som har förtätats, skrivits om och vävts ihop med mera självbiografiska textsjok.
Det som slår mig efter bara några kapitel är att vissa avsnitt är mera drabbande än andra. Jag tycker till exempel att Lundbergs associativa prosa kommer mer till sin rätt när han vandrar runt i Malmö och reflekterar över hur staden har förändrats än när han besöker ett förvar eller rapporterar om det ökade våldet mot kvinnor. Kan det verkligen vara så här vidrigt? undrar Lundberg när han strosar runt i staden och upptäcker att köerna till härbärgena fylls med ungdomar. I dessa stunder lyckas Lundberg gestalta hur en skuggvärld sträcker sig allt längre in i dagsljuset.
Men så kommer de där tradiga partierna. När Lundberg använder tröttsamma retoriska grepp. Jag vet inte hur många gånger jag läser ”låt oss ta det från början” och känner att vissa saker behöver man kanske inte ta från början. Som att klassklyftorna växer, att ensamkommande flyktingbarn utvisas och att män slår kvinnor. Jag tror att alla som läser den här boken har någorlunda koll på dessa ganska slarvigt tecknade bakgrundshistorier, som mest verkar vara halvsmälta kunskaper och statistik från reportage i Dagens Nyheter. I sådana stunder känner jag att det flyter lite väl mycket bråte i Lundbergs snabbt framforsande ordström.
Så där håller jag på. I ena stunden tycker jag att boken innehåller en samling slarvigt skrivna och lösryckta texter. Jag tänker att Lundberg nog knappast övertygar någon som inte redan är övertygad. Men så ändrar jag mig. Tänker att det inte finns någon författare som får det nyliberala systemskiftet att kännas så inpå bara huden.
För när Lundberg är som bäst kan han visa hur avsaknaden av ett par arbetshandskar eller ett regnskydd i slutändan handlar om förnekat människovärde. I dessa stunder är Lundberg näst intill oslagbar.
Rasmus Landström
frilansande kritiker med klass och arbetarlitteratur som specialitet. Han sitter i redaktionen för tidskriften Tiden.
