Livet är en efterfest

Avreseort sjukhusbritsen, slutdestination rullstolen; en hjärnblödning har försatt Max i ett allt djupare vegetativt tillstånd, och på ålderdomshemmet tas han om hand av sin fru sedan 50 år. Lily (Ghita Nørby) dammsuger, bakar favorittårtan, och de kan till och med styrdansa på linoleumgolvet om skötarna lyfter upp honom.

När familjen kommer på besök suckar de imponerat åt hennes magra, livlösa julgran, liksom de låtsas att Lily lever ett värdigt liv. Men som redan understrukits i två fullträffar från förra året – Grandma och 45 år – är lust, osäkerhet, leda och nyfikenhet med oss hela livet, och plikten till Max räcker inte för att tillfredsställa Lilys känslomässiga behov.

Så när trumpetspelande ”Piloten” (Sven Wollter) bjuder på insmusslat rödvin under bingokvällarna blir hon förälskad, och tillsammans äventyrar de till förbjudna zoner som taket och köket. Men i livets bingo drar gästerna ständiga nitar, såsom Parkinsons och Alzheimers, och de nyförälskades egna fysiska begränsningar gör sig snart påminda. Dessutom är det oklart hur mycket Max faktiskt tar in av omvärlden; påverkas hans tillstånd till och med av Lilys nya kärlek? Det anar i varje fall trilska dottern Katrine (Trine Pallesen), som inte vill finna sig i moderns uppvaknande.

Filmen är en jämn brottningsmatch mellan konstfilm och publikfrieri. I ena ringhörnan flexas dogma-grepp som handhållna kameror, kroppslig naturalism och avsaknad av musik, och i den andra en bekant mysberättelse om kärlek mellan äldre. Tonalitetskampen utspelar sig även i titeln: finurliga danska Nøgel hus spejl (Nyckel hus spegel), som hänvisar till ett kognitionstest inom sjukvården, blev i Sverige carpe diems mindre kända kusin Våga älska.

I regissör Michael Noers tidigare verk, de råa kriminaldramerna R och Nordvest, utnyttjade han framgångsrikt berättarknep från tiden som dokumentärfilmare, men i denna miljö är han inte lika trygg. Han använder åter amatörskådespelare, denna gång från ett ålderdomshem, men karaktärerna är outvecklade och humorn ofta nervös, som för att fly allvaret.

Tur då att rutinerade Ghita Nørby, bland annat känd från kultserien Riket, drar ett så tungt lass i rollen som Lily, och mjukt skiftar mellan alla de motsägelsefulla känslor som svallar inom henne: hopp och uppgivenhet, passion och skuld. Sven Wollter gör en fin prestation som hennes fryntlige men sköre älskare Piloten, som rest över hela världen – eller åtminstone till Istanbul och badat hamam. Tillsammans drömmer de om att flyga till Paris. Men som Hemingway redan lärt oss är Paris en ”fest för livet” (A moveable feast), så om du inte kan resa till lyckan så får du skapa den där du är.