Han har gjort det igen – med Jag, Daniel Blake har Ken Loach, arbetarklassens filmiska förkämpe nummer ett, gett oss en av årets både bästa och viktigaste filmer. Historien om den sjukskrivne snickaren Daniel Blake och hans golgatavandring genom det brittiska socialförsäkringssystemets slingrande turer är inget annat än genialt berättad, och får snart åskådarens hand att knyta sig i vrede över den lilla människans utsatthet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Filmen inleds med en handläggares kyliga röst pepprandes Daniel med frågor som om han kan "lyfta sin arm som för att ta på sig en hatt" eller "trycka på knappar som på en telefon". Att Daniel drabbats av en hjärtattack och inget annat hör inte till – detta är frågor som helt enkelt ska ställas enligt myndighetens rigida reglemente, och den som inte fogar sig i ledet får lida av konsekvenserna.
När hans ansökan om sjukpenning avslås på grund av den tidigare havererade frågestunden tvingas Daniel – fortfarande sjukskriven av sin läkare och strikt förbjuden att arbeta – att slå sig fram genom ett moment 22-liknande landskap av digitala ansökningsblanketter, stenstodsliknande arbetsförmedlare och kafkaartade myndighetskonversationer.
Scenen där han, en internetanalfabet långt mer van vid stämjärn än tangentbord, hjälplöst sitter framför datorskärmen på biblioteket och försöker flytta den lilla pilen genom att helt sonika hålla datormusen över skärmen för mer än något tankarna till Charlie Chaplins kamp med industrins kugghjul i Moderna tider, och väcker dessutom frågan om vem som egentligen får vara en fullvärdig medborgare i dagens genomdigitaliserade samhälle.
Med sig på resan genom brittiskt bidragsland får Daniel snart även den arbetslösa Katie och hennes två barn, tvångsförflyttade från huvudstaden upp till filmens Newcastle och utan pengar till vare sig elektricitet eller hela skor. Relationen dem emellan är fylld av värme och medmänsklighet, vare sig det handlar om att avvara den sista matportionen som tack till den andra eller att följa med som moraliskt stöd till stadens matbank. Hur det känns att vara så hungrig att man öppnar en konservburk för att offentligt sleva i sig med händerna kan de flesta av oss förhoppningsvis bara föreställa sig, men den plågsamma gestaltningen ger definitivt kött och blod åt fattigdomens bistra konsekvenser.
I regissören och samhällsdebattören Stina Oscarsons nyligen utgivna essä Inte en berättelse beskrivs en rad fällor man riskerar gå i som anställd på en institution, och vilka Stina Oscarson själv sökte hålla i minnet under tiden som chef för dåvarande Radioteatern – att man slutar ifrågasätta givna sanningar, att man till slut bara genomför sin beställning och att man en dag inte längre orkar vara besvärlig. Det är svårt att komma under skinnet på Ken Loachs maktstinna byråkrater, men varenda en av dem skulle förmodligen må bra av att ta sig en ordentlig titt på både Stina Oscarsons punkter och hur det egna handlandet drabbar deras medmänniskor.
Samtidigt blir filmens ofta lätt absurdistiska situationer en förvrängd skrattspegel mot det egna jaget. För med handen på hjärtat – hur många av oss kan egentligen säga att de alltid handlat efter sitt eget förnuft och hjärta i arbetslivet? Hur enkelt är det inte att bara flyta med, skjuta undan motstridiga tankar och fokusera på lönekontot och tryggheten? Att rädsla, särskilt ekonomisk sådan, gör oss tysta och obenägna att säga ifrån är en av Ken Loachs hjärtefrågor. Men som filmens orädde Daniel själv säger: "Jag är en man – ingen hund". Jag, Daniel Blake är en livsviktig påminnelse om det utsatthetens paragrafridna klassamhälle som fortfarande lever och frodas i allra högsta grad.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
