Efter att från 18-årsåldern gått i terapi hos sex olika terapeuter, ”ätit två olika sorters antidepressiv medicin och diverse ångestdämpare, läst högvis med böcker och artiklar om psykisk ohälsa och legat inlagd på psyket en helg”, och hon ändå fortsatte må dåligt, började Clara som 42-åring att fundera på varför inget hjälpte. Hon hann gå genom livet med känslan av att den inre och yttre världen kolliderade, innan autismutredningen påbörjades. Processen visade sig vara lång och frustrerande. Den manlige psykologen i Hagsätra ursäktade sig förvisso över att frågeformulären är anpassade efter den manlige autistiske stereotypen, han som löser Rubiks kub på nolltid, och ”entonigt mässar om kritaperioden.”

Min första bekantskap med Clara Törnvall var när hon skrev i Aftonbladet kultur. Törnvall är kulturjournalist av den skarpaste sorten, och gör här en stor insats dels genom att föra ett samtal med andra som befinner sig på det högfungerande autismspektrat, och dels att bilda både anhöriga, och andra neurotypiker. I Törnvalls historieskrivning är normen varken den manlige autistiske stereotypen eller neurotypikerna. Centrum för hennes material är istället hon själv och andra kvinnor som befinner sig på autismspektrat. Även om det inte är någon upplyftande läsning är det upplysande att läsa Törnvalls omsorgsfullt och intelligent komponerade bok om kvinnor på autismspektrat, inte bara på grund av det angelägna materialet. En chosefri blandning mellan essän, sakprosa, forskning och intervjubok, där den egna erfarenheten ekar i klang genom intervjuer med andra som befinner sig på autismspektrat. 

Att läsa ”Autisterna” fyller dessutom ett gapande hål – historiskt, samhälleligt och litterärt. Delen om hjärnans genetik resonerar kring den ärftliga faktorn och slår med råge hål på den unkna myten om att ”känslokalla mödrar” skulle vara orsaken till autism. Psykiatrikerna Svenny Kopp och Christopher Gillberg ges utrymme som föregångare i att ta kvinnlig högfungerande autism på allvar.

Clara Törnwalls bok kan jämföras med idéhistorikern Karin Johannisson ikoniska verk ”Den sårade divan” från 2015. Också Johannisson skildrade galenstämplade kvinnors alienation gentemot omvärlden. Hon undersökte frågan om vad galenskap egentligen är, ofta är den ena förklaringen biologisk, den andra social och används därmed inom modern feministisk forskning: gång på gång har man kunnat visa hur kvinnor som avviker från gällande konventioner för kvinnlighet kommit att galenförklaras. Johannisson öppnar upp för ett tredje perspektiv: hon ställer inte frågan om vad galenskap är utan hur det görs. Det kunde vara läkare, föräldrar, makar, vänner och barn som satte olika galenskapsdiagnoser på kvinnorna. Så skapades det under moderniteten myter och teorier om kvinnors galenskap. Ett liknande grepp finns här i Törnvalls bok.

Med den stora skillnaden att autism inte är samma sak som exempelvis depression. Autism är istället, som ”inbundna” och ”excentriska” författarna, Simone Weil, Emily Dickinson och Lewis Carrolls liv vittnar om, ”en bred paraplydiagnos som yttrar sig genom drag som må vara gemensamma men inte är identiska hos varje person”. Läsningen av Clara Törnvalls ”Autisterna” lämnar mig med en känsla av att jag äntligen fyller en del av min stora bildningslucka.

Det finns en befriande saklighet i Törnvalls resonerande som gör boken skärskådande och trofast på sitt eget särskilda sätt. Den sakligheten är anspråksfull. I kombination med den briljanta stilistiken gör det ”Autisterna” till en värdig och välkommen lillasyster till ”Den sårade divan”. Den är del av ett kunskapsbygge som ytterst handlar om att få flickor och kvinnor på autismspektrat synliggjorda och uppmärksammade.