Tittade man närmare var författarnamnet lätt humoristiskt förvrängt och boken bestod av tomma blad. Den var inköpt i en skämtaffär men är ännu till största delen aktuell.
Drygt tio år innan denna händelse, cirka ett halvsekel bakåt från nu, var jag tonåring.
Från 60-talet minns jag inga feministiska tankegångar, vi klev alla mer eller mindre in i den roll vi tilldelades.
I sådant vi såg på bio, Blow up, Äventyraren Thomas Crown, Bondrullar, kändes filmtekniken modern och nyskapande. Kvinnobilden var dock samma som förr: utseendet var viktigast liksom obligatoriska nakenscener utan koppling till handlingen. (Än i dag duschar och badar kvinnor betydligt oftare på filmduken än män, de smutsgrisarna!)
Sen gick vi hem och skar citroner i halvor som vi stoppade armbågarna i för att göra dem mjuka. Vi tvättade håret i öl eller äggula, vi masserade in olja i nagelbanden och petade ned dem med orangepinnar. Det var ett jädrans pillande och grejande med friska och dugliga kroppar.
Miljömässigt bra skönhetsmedel, men sysslorna! Konstiga, inte sant?
De något äldre kvinnorna i 20–25-årsåldern var tantiga, lyssnade på fel musik och hade fula kläder. Modet lät i alla fall oss slippa deras stärkta underkjolar och högklackade kärringskor. När vi själva kom i den åldern hände något storartat. Feministerna – främst Grupp 8 – fick oss att ifrågasätta det överdrivna intresset för kläder och utseende.
Långsamt insåg vi att många kvinnor utan omsvep uppträdde mer som objekt än subjekt: ett märkligt beteende hos i övrigt fria människor.
Vi behövde inte delta i några grupperingar, de nya tankarna fanns i luften och gjorde det lättare att andas. Kläderna blev bekvämare, skorna mer anatomiska – de krävde inte att stortån satt i mitten av tåraden. Klackarna var låga, hade de någon höjd var de ändå breda.
Det gick att röra sig på ett sätt som inte varit möjligt tidigare i kortkorta kjolar och snåla små jumprar. Och skitskor.
Detta var frihetens timma.
En modernare syn på hälften av mänskligheten gav en ny syn på pornografi, en i sig ledsam historia där ekonomiska krafter alltid segrar. Då som nu var somliga likgiltiga, men många kvinnor ilsknade till. En kamp fördes även mot reklambranschen som framställde kvinnor som våp – oftast lättklädda sådana.
I en analog värld kunde reklam stoppas när tillräckligt många protesterade. Det kändes prima att kunna påverka.
Med fokus på löner och karriärmöjligheter, att ”kvotera in kvinnor i styrelserummen”, har även feminister anammat patriarkatet som värdegrund och bestämt sig för att ta sig in i det lägret. Medlen blir ofta likartade.
Jag hade lite naivt trott att feminismen skulle medföra något nytt, åtminstone att kvinnor skulle sluta traska i spår som var upplöjda långt innan vi satt där med armbågarna i citrusfrukter.
Anpassningen till en traditionellt manlig värld har medfört ett uppenbart bakslag: kvinnan är tillbaka på objektstadiet.
Nu är det inte bara färg i plytet och figurnära som gäller. Partiellt ”uppblåsta” kvinnor anses normalt. Skor med skyhöga klackar kallas ”bekväma”. Det tror man inte på när man ser deras bärare stolpa fram – som om de vore kedjade vid marken – eller stuka fötterna.
Ironiskt nog används just en sådan sko som symbol för en kampanj om hjärt- och kärlsjukdomar hos kvinnor.
Förbluffande många väljer att se ut som urgammalt manligt ögongodis. Svårt att undvika objektstämpeln då.
En del unga feminister (och andra, för all del) omfamnar denna dubbelroll och menar att det går att återta en ”superkvinnlighet” som genom att – jag läste det på något ställe – vara riktigt överdriven i stället blir ”smart”.
Madonna representerade tidigt den här ”smartheten”. Hon ansågs som en klyftig entreprenör då hon övertog hallickrollen och promotade sig själv som könsobjekt.
Andra ännu skummare idoler med utseenderubbning – man kan nämna Nicki Minaj och Kim Kardashian bland miljoner – verkar gå hem, men vi är rätt många som sitter med (dubbel)hakorna i golvet.
Feminism?
Anna Kinberg Batra fick i en intervju frågan ”Är du feminist?”
Hon svarade: ”Om det innebär att man ska kunna vara den man vill och bli det man vill oavsett kön så är svaret ja.”
Det tycks sitta långt inne även hos kvinnor att oreserverat svara ja på frågan trots Svenska Akademiens (och min) enkla definition, nämligen ”Rörelse för kvinnors jämställdhet med män.”
Jämställdhetsbegreppet har halkat runt som en svimfärdig snok i alla tider. Det kapas ofta för dunkla syften. Apropå nämnda Kim Kardashian, som enligt rapporter välte nätet med sin uppumpade ända, frågade sig Nabila Abdul Fattah i Dagens ETC 17 november hur det kan ”vara feminism att visa upp en naken kropp som är stöpt i exakt samma form som den alltid har visats upp i?”
Hon skrev från utgångspunkten att folk reagerat på ammande kvinnor som inte har vett att skyla sig, medan Kim Kardashian uppfattas som feministikon när hon låter fotografera sin inoljade bakdel.
Tja, jag skulle nog få bända upp hjärnvindlingarna och arrangera om dem innan jag kallade den kvinnan feministikon.
Överlöpare, ligger närmare till hands.
Om det nu funkar så bra att vara ett objekt som tar utseendevägen att bli subjekt på, borde man ju inte höra det återkommande ”unga tjejer mår dåligt”. De får väl göra sig snyggare? Och fixa betyg så att de hamnar i lämpliga styrelserum?
Vid högskolan i Kristianstad hölls nyligen ett seminarium om jakten på ett perfekt yttre. Bland deltagarna fanns företrädare för det EU-finansierade nätverksprojektet Appearance matters, som jobbar för en sundare kroppsuppfattning, särskilt bland unga.
Deltog gjorde även dokumentärfilmaren Darryl Roberts som i sin America the Beautiful bl a tar upp fenomenet skönhetstävlingar för småbarn, alltså flickor. Han efterlyser större föräldraansvar, men det är inte mycket att hoppas på, inser man efter att ha sett klipp från tv-programmet Toddlers and Tiaras.
Även hos oss trånar småflickor efter ”klackskor” och makeup. Och skönhetstävlingarna för barn når snart Sverige, det baserar jag på erfarenhet av desillusioner.
Det finns anledning att vara gravt besviken även på den äldre kvinnogenerationen: i tv-soffan undervisar far- och mormödrar flickebarnbarn i hur de ska bedöma folks kroppar och klädstycken i publika och cyniska program som Let’s Dance.
”Sexig” är ett honnörsord, även för barn.
Det mest privata – nakenhet och sexualitet – har blivit det mest betittade och reducerats till en kommersiell produkt (vilket förresten kan få vem som helst att ”må dåligt”).
Jag hörde till de kallsinniga inför Girls, där skaparen av serien, Lena Dunham, ofta uppträder avklädd.
Men en detalj är annorlunda och därmed intressant: hon ser ut som en vanlig tjej. I Skavlan kallades hon ”modig” men svarade blixtsnabbt att det ordet inte skulle ha använts om hon varit en skådespelerska ”som motsvarar tv-normen”. Snarare blev det till en förolämpning, ansåg hon.
Det är inte svårt att förstå vad hon talar om. De flesta kvinnor bedöms otaliga gånger under sin levnad utifrån sitt utseende. (Det gäller även män och pojkar i högre grad än förr, men just den här texten handlar om kvinnor).
Eländet tycks totalglobalt och evighistoriskt.
Och kvinnorna blir inte bedömda av enbart män, kvinnorna har blivit allt bättre på att betygsätta varandra.
Överlöpare, som sagt.
Och dubbelmoralen frodas. Skandalmedier skapar löjliga ord som ”nakenchock” och spelar upprörda samtidigt som de gör pengar på ”chockerna”.
En annan intressant dubbelhet uppstår när kvinnor kritiserar reklam eller pornografi.
”Du är bara avundsjuk”, är en vanlig kommentar till dem. Omgivningen utgår alltså från att det finns en brinnande önskan hos varje kvinna att plåtas i löjliga poser och utan kläder.
Som sagt: i boken från 1979 finns ännu en del att hämta.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
