Den första ryggmärgsreaktionen den där fasansfulla natten mellan den 9 och den 10 november, då Trump vann över Clinton, då kvinnohatet fick en ett ansikte, ett orange och blankt och plufsigt ansikte, var fasa.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
En slentriansexistisk, latent våldsam näringslivsman som äter kvinnokroppar som näring till sitt megalomana ego – det finns många sådana. Män som vårdar en grundläggande skada, ett deformerat känsloliv, som sin heligaste fetisch, för utan den skulle korthuset som deras makt bygger på rasa.
Sådana män har styrt vår värld länge nu, om än ofta mer fördolt än Donald, som nu har klivit fram ur det demokratiska skuggland som kallas det fria näringslivet och ställt sig på den blåsiga, utsatta platsen mitt i politiken.
Men att så många amerikaner med öppna ögon gjorde just det valet; mellan ett as och en kvinna och valde aset. 53 procent av de röstande vita kvinnorna ville heller ha en inkompetent pussy-grabber än en hyfsat stabil, habil, erfaren kvinna.
Alla sorters repressiva politiska rörelser sätter kvinnohatet högt. Det är som att kvinnor med egen röst, egna pengar och makt över sina egna liv per automatik är hotfulla och destabiliserande för auktoritära politiska rörelser. Så länge kvinnorna springer fria är ordningen inte säkerställd.
Hellre ett as än en kvinna.
Det är lätt att bli alldeles mjuk och lealös av ledsenhet inför ett sådant resultat. Lätt att uppleva det som att hundra år av kvinnokamp smälter bort i samma rasande takt som Trumps puder i strålkastarljuset.
Gråt inte, organisera er! uppmanade många efter valet, det är lättare sagt än gjort. Vi var många som var tvungna att gråta en skvätt. Först senare kunde vi dra slutsatsen att det rasande motstånd mot feminister som finns i hela västvärlden just nu inte skulle ha uppstått om inte patriarkatet hade känt sig hotat på allvar.
Det står där och darrar på kanten till kollapsen och slåss med näbbar och klor för att hålla sig kvar, men den kampen är så desperat att det skulle kunna vinna.
Vi behöver skaffa oss tjockare hud och bättre försvarsstrategier. Vi behöver göra allt utom att rätta oss i ledet och bli ofarliga.
Vi behöver flickor, subversiva flickor. Som tur är flickorna översvämmat litteraturen det senaste året. Flickor som inte kan eller vill sitta still inne i dockskåpet utan pöser och sväller och spränger gränser. Ofta går de sönder själva eftersom gränserna är försvarade av taggtråd som sliter upp huden på flickebarnen, men ändå är varje vittnesmål från kriget mot kvinnorollen en present, en handling av våldsamt motstånd att mjölka kraft ur.
Jag tänker på Emma Clines hyllade debutroman Flickorna, om en tonårstjej som känner sig så akut utplånad av flickskapets förtryckande förväntningar att hon går med i en flippad hippiesekt för att undfly dem. Hon förälskar sig i flickorna runt en sektledare inspirerad av Charles Manson. Allt i sekten är egentligen djupt destruktivt, men det undertryckta raseri som växt och växt i de unga kvinnor som till sist tar vapen i hand och mördar – det kan lära oss något. Liksom själva erkännandet av den gränslösa stökighet och smutsighet som bor i ett litet flickhjärta.
Destruktiva flickberättelser omnämns ofta som något skadligt, som om flickornas misslyckanden med att ta sig helskinnade in i kvinnorollen skulle underkänna deras kamp för att skapa sig ett utrymme som är stort nog åt hela dem. Flickberättelser ska vara goda exempel, uppfostrande och stagande, som den duktiga flickan i klassen som styr upp grupparbetena. Jag tror istället på de sönderslitande, upproriska, kompromisslösa flickorna. Som hos den franska författaren Albertine Sarrazin i sin självbiografiska roman Astragale från 1965, nyligen utgiven på svenska. En stenhård berättelse om att vara en ung kvinna och slåss med alla medel mot allt och misslyckas utan att för en sekund överväga kompromissen. Hon rymmer från ett ungdomsfängelse, hon inleder en affär med en kåkfarare, hon lever allt genast och skildrar med vidöppna ögon varje nyans av förnedring och misär, som en kvinnlig Jean Genet.
Eller Miira av Eija Hetekivi Olsson, en roman som är ett enda vredesutbrott mot klassamhället och patriarkatet, med en rasande flicka i huvudrollen, en krigare som måste vinna till sist. En sådan kraft går inte att stoppa.
Eller jaget i Tone Schunnessons Tripprapporter, en riktigt dålig förebild som knarkar och super och spyr sig genom sina unga vuxenår, går sönder om och om igen, så kan ett flickliv också te sig.
Det är destabiliserande och det är vad som behövs.
Det handlar om vems erfarenheter som får ta plats. Den amerikanska författaren Kate Zambreno kom i år med en lysande bok om alla de tystade, trasiga kvinnorna som levt och försökt verka just i skuggan av de stora, manliga författarna under 1900-talet. I Hjältinnor får Zelda Fitzgerald röst, Scott F:s fru vars sammanbrott och psykiska sjukdom blev stoff för hans böcker medan hon förbjöds att använda sig av sina egna erfarenheter. Zambreno återupprättar henne och många andra och väcker en underbar vrede i mig, tänk att så många varit så tystade ända in i våra dagar.
Tystade än i dag, hatstormen mot Kakan Hermansson är bara det allra senaste exemplet. Jag blir allt med övertygad om att ända vägen framåt är att skrika högre.
Besvärliga kvinnor – unite!
Som dottern i Maren Ades underbara film Min pappa Toni Erdman, den framgångsrika affärskvinnan som flippar under trycket från sitt stenhårda yrkesliv, styrt av sexistiska män, som tappar det fullständigt men befriande nog inte bestraffas för det utan belönas med ett ännu bättre jobb. Eller som i en av mina favoriter i genren feministiskt uppvaknande: den animerade amerikanska barnfilmen Monsters vs. Aliens där den välanpassade flickkvinnan i huvudrollen finner sitt rätta jag som aliensbekämpande monster, som bokstavligt växer ur sin lilla kvinnoroll och blir enorm, urstark och lycklig.
Det är för sent för anpassning och gull. Låt oss bli monster.
