Temat i filmen är kärlek, intimitet och ”hur vi hanterar livets största frågor när vi tvingas leva isolerade och hålla alla kontakter på distans.”
– Jag kände: Det här är något som alla går igenom. Vi måste göra den här filmen nu - och det måste gå fort!
Resultatet blev ett kollage av människoöden i tung rollbesättning. Bland annat syns Johan Rheborg, Alba August, Marie Göranzon och Vera Vitali. Många hade fått projekt inställda och tackade ja direkt.
”Först var man livrädd”
Titeln ”ORCA” är både en flirt med att ”orka” och ett namn på späckhuggare, vilka sägs vara de mest sociala djuren. I filmen visas att människor inte heller mår så bra av ensamheten som den sociala distanseringen skapat.
– Först var man livrädd, sen tänkte man ”Herrgud, vad är grejen? Det är väl inte så farligt att stanna hemma och tvätta händerna”. Men med tiden upptäckte många att det blev jobbigare än de kanske trott. Barnen fick inte träffa morföräldrar ”Jag får inte krama farmor”. Allt sånt betyder så jävla mycket för en själv också, säger Josephine Bornebusch.
Hon menar att restriktionerna kring distansering gjort att mycket intimitet gått förlorad.
– Om man ska trösta ett barn till exempel, så går det inte att göra på några meters distans. Man tar det i famnen, klappar. Och om jag ger dig en kram så visar det: Jag gillar dig, det är lugnt. Det där går inte att göra digitalt på samma sätt, säger hon.
Spelades in hemma
Tanken var att filmen skulle spelas in hos alla skådespelare, men av olika logistiska skäl gick det inte överallt. Ibland var det för litet för att sköta kamerorna med tillräckligt avstånd, andra lägenheter passade inte riktigt karaktären.
– Till exempel skulle Marie Göransson ligga på ett sjukhus, och det gick inte att filma hemma, säger Josephine Bornebusch.
Skådespelaren Alba August scener spelades in i hennes dåvarande andrahandslägenhet, där kameror riggades i 360 grader.
– Det var speciellt, mycket mindre tekniskt än på en vanlig inspelning där teamet är gigantiskt. Här var jag ensam i rummet, och det gjorde det lättare att gå in i fantasin, säger hon.
Motspelaren Gustav Lindh var med över telefon.
– Det var jättekonstigt. Men för mig var det verkligen ett experiment. Det var häftigt att filma samtidigt som man var i den där coronastillheten, säger hon.
”Vad fan händer?”
”ORCA” tar också upp hur krisen kan leda till goda saker, som utsträckta händer, att ge någon en chans. Just dessa delar visade sig vara nästan profetiska. Själv spelar Josephine Bornebusch karaktären Matilda som inte haft kontakt med sin pappa på 28 år.
– Det är i stort sett taget från mitt liv. Jag har haft en väldigt svår relation till min pappa, och tror att jag undermedvetet skrev in den i manuset, säger hon.
En dag filmades scener där den frånvarande pappan i filmen hör av sig till sin dotter på Instagram. Dagen efter hände samma sak i verkligheten: Plötsligt dök Josephine Bornebuschs biologiska pappa upp på hennes Facebook.
– Jag kände: Vad fan är det som händer? Nu måste jag skriva in att någon blir miljardär, så kanske det händer också.” Och det inträffade flera sådana händelser. De var lustigt och surrealistiskt att se hur sånt som jag och medförfattaren Gustav A.K. Järvstad hade skrivit in plötsligt hände tre veckor senare. Vi berättade verkligen om någonting som var här och nu.
Tog du den utsträckta handen från din biologiska pappa?
– Det sorgliga var att han gick bort sen, vilket också var skrämmande efter att jag hade gjort den här filmen. Det blev en obehagskänsla. Det är en lång historia, men allt blev väldigt på riktigt...
Hur känns det nu?
– Det började som ett experiment: Hur kan vi filma när ingen annan filmar? Sen bara växte det. Hjälp, det här är nog den viktigaste berättelsen jag har gjort? Jag är jättestolt, jag tycker själv att filmen blev jävligt fin.
