BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Alla vi som har nördat ner oss i spanska inbördeskriget (1936–1939) har lätt att identifiera den där känslan. Att kampen för allas frihet emellanåt förs på en enskild plats. När vi ser bilder på torterande IS-soldater associerar vi genast till falangisternas utstuderade grymhet och när vi hör berättelser om befriade kurdiska zoner tänker vi på Katalonien mellan 1936–1937. I dag associerar nog de flesta 1930-talet med Hitlers och Stalins mordiskhet, men då var det Franco som var den stora fienden. Det är värt att betänka att Franco vid sin statskupp 1936 hade dödat många fler än Hitler och Mussolini tillsammans. Samtidigt hade en befriad zon skapats mitt i krigets vansinne som fortfarande saknar motstycke (70 procent av alla arbetsplatser togs över av arbetarna). Bilden från Raqqa påminde mig om Katalonien: ett starkt upplysningsljus mitt i barbariets mörker.
En som likt mig måste ha känt den där ilningen längs ryggraden är Anna Jörgensdotter. I sin nya bok ”Solidärer” berättar hon om svenska Spanienfrivilliga som gav sig iväg trots att det var olagligt. Boken är ett försök att göra detta enorma hjältemod begripligt för en samtida svensk publik.
Anna Jörgensdotters roman kretsar kring människor från Gävle – en trakt som författaren själv är förankrad i – och skildrar en ung stuveriarbetare (Ingemar) och hans drömmar om att slåss i de internationella brigaderna. Men den handlar också om två kvinnor: fabriksarbetaren Klara som bär hans barn (men är tillsammans med en annan) och Conxa i Spanien som lämnar bort sitt barn för att delta i striderna. På så sätt är den ett stycke kvinnohistoria som ofta saknas när spanska inbördeskriget skildras.
Jag ska erkänna att jag till en början blir ganska besviken på boken. Den första tredjedelen utspelar sig i Sverige och gestaltar Ingemars förberedelser inför sin resa. Ingemar är syndikalist och när förmannen tittar bort delar han ut flygblad, han går på möten och sjunger Internationalen hand i hand med andra arbetare.
Problemet är att detta gestaltas på ett ganska styltigt språk; människor tänker och talar i statements (”krig existerar för att hålla arbetarklassen i schack och för att generaler, kungar och diktatorer ska få mer av det de redan har”) vilket är ett ganska vanligt problem i historiska arbetarromaner. Inte heller tycker jag att Anna Jörgensdotter lyckas med dialogerna. Att skriva fram ett levande talspråk, med slang och tidstypiska uttryck, är att syresätta den övriga texten i en historisk roman. I Anna Jörgensdotters fall känns dialogerna alltför putsade.
Bättre blir det då i de övriga två tredjedelarna. För när Ingemar väl kommer till Spanien ändrar romanen karaktär, en sorg över krigets grymhet kommer in i texten, och fokus flyttas från Ingemar till Klara. Hon är lämnad kvar med en alkoholiserad man, värkande bröst och ett träligt arbete på en makaronifabrik.
Och här påminns jag om vilken skicklig författare Anna Jörgensdotter i grunden är – hon är expert på att skriva fram den där vemodiga acceptansen av att livet inte blev som man tänkt sig (vilket hon framför allt visat i ”Bergets döttrar”, som också handlade om arbetarkvinnor på 1930-talet). I dessa avsnitt får texten en märklig balans; de nerbrända byarna tycks stå i förbindelse med den tröstlösa svenska vardagen. I bakgrunden klingar slagorden av.
På så sätt är Anna Jörgensdotters bok en kluven historia. Den där ilningen längs ryggraden – känslan av att man inte bara åkte ner och slogs mot sin tids IS-krigare utan också för arbetarstaten – lyckas hon inte fånga. Däremot skriver hon med stor känsla fram krigets melankoli.
Framför allt älskar jag de brev som Ingemar skriver till Klara från fronten (men aldrig skickar) där han beskriver hur de bygger barrikader med tårarna rinnande längs kinderna. Där lyckas hon med något av det finaste som den historiska romanen kan bidra med: att göra det främmande välbekant.
