Ollie är ett ensamt men också mycket smart barn, särskilt när det gäller matematik och schack. Hon läser mycket, har lätt för att minnas men har också, som en extra specialgren, att hon är väldigt duktig på att kasta prick.

Hon bor i ett färgglatt hus med sin pappa. Han är en säljare av solceller som ägnar sin fritid åt att laga mat, baka och som kläcker dåliga skämt, men över både honom och Ollie vilar sorgen efter mamman som har dött som ett tungt täcke.

Klassisk spökkvalitet

Det som driver handlingen framåt är en gammal och märklig bok som den läsglada Ollie lägger beslag på. Under en skolutflykt hamnar hon på en mystisk gård, och där det märkligaste av allt är hur vissa saker på gården samstämmer med innehållet i boken som Ollie läser.

Det är mycket dimma i boken och spänningen som stiger är av gammal klassisk spökkvalitet, med personer som dött och försvunnit på märkliga sätt och med kusliga rader av fågelskrämmor.

Ollie är en intressant huvud­person. Som typ kan man definiera henne som särbegåvad, där skolarbetet är så lätt för henne att hon klarar det med en gäspning. Hon är också på ett sympatiskt sätt osympatisk, där hon både fäller en del elaka kommentarer och lyckades placera en sten i nacken på en kille i klassen, när han har uppfört sig illa. Hennes reaktioner blir begripliga utifrån sorgen efter mamman, som också är den som har placerat henne i ett ensamt skal där det som har hänt hennes familj är något det talas tyst om.

Språket i boken är lättläst men suggestivt, som i beskrivningen av landskapet ”trädens svarta kronor stack upp som drunknande fingrar”. Det vardagliga och igenkännbara speglas mot varandra, som när barnen sitter på en strandad buss där Ollie – som anar vad som ska ske – fylls av en växande fasa medan några av hennes klasskamrater roar sig med att sätta tuggummi i en flickas hår.

Skönt normöverskridande

Det finns många saker att glädjas åt i den värld som växer fram i boken. En sådan är att den är skönt normöverskrivande på ett avspänt sätt, där Ollies pappa utför många traditionellt kvinnliga sysslor medan den döda mamman stod för både det urskarpa intellektet och äventyrligheten. En annan är Brian, skolans idrottsstjärna och den flickorna drömmer om, också är en av få svarta i småstaden. Han lyckas dessutom krossa en av ­Ollies fördomar, genom att vara en hockeykille som gillar att läsa.

Boken innehåller fina blinkningar till den klassiska barn­litteraturen med anspelningar på ”Alice i Underlandet”, ”Hans och Greta”, ”Berättelsen om Narnia” och med ett stänk mytologi till det.

I en tid när fantasyn blommar för fullt och möjligheterna att skapa skrämmande och övernaturliga väsen är gränslös, så hemsöks ”Gömställen” av fågelskrämmor, som iklädda gamla skjortor, konstiga hattar och breda leenden som får liv om natten. Det är kul och – i all sin vardaglighet – mer skrämmande än de flesta andra övernaturligheter.

Ollie går igenom svåra utmaningar. Det är i dem hon hittar sitt eget mod och där hon till sist spräcker den ensamma kupan sorgen har försett henne med.

Hyllar intelligensen

”Gömställen” handlar om vikten av att försöka övervinna sina rädslor och vikten av att samarbeta, där den som är till synes svag kan ha viktiga saker att dela med sig av samtidigt som den starka har sina svagheter.

Vägen ut ur den skrämmande värld de har hamnat i går, givetvis, genom Ollies smarta hjärna. En hyllning till den mänskliga intelligensen, som kan behövas i en tid när dumheten ser ut att ha tagit makten i världen.