I augusti och september har två av landets mest intressanta feministiska regissörer – Jenny Andreasson och Anna Pettersson – premiär för sina uppsättningar av ”Ensam” och ”Fadren” med bara någon veckas mellanrum. Men varför gå till klassikerna för att berätta om vår tid?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
För att det ger hopp, menar Jenny Andreasson. För att det i Alfhild Agrells pjäs ”Ensam” från 1886 – trots sitt deprimerande tema av hederskultur och skambeläggande av oäkta barn – finns en kvinna som går ur dramat med rak rygg och en tillförsikt om förändring.
– Det finns många väldigt bra repliker i den här pjäsen men en som jag tycker extra mycket om är när den unge mannen säger: ”Vi måste hoppas för att kunna slåss”. Det känns så otroligt viktigt att bryta sig ur sin politiska depression och hitta material som pekar på att vi faktiskt åstadkommer förändring, att det är möjligt att göra det, säger Jenny Andreasson.
Hon har återvänt till det moderna genombrottets kvinnliga dramatiker gång på gång för att bredda den smala nisch av vad som kommit att kallas klassiker. Medan Anna Pettersson lika gärna tar sig an de mest klassiska av klassiker.
Blir nya mönster
Anna Pettersson benar upp klassikerna, slår sönder dem och sätter ihop dem igen för att låta ett nytt mönster framträda ur mosaiken. Hon slog Strindbergstraditionen med häpnad med sin version av ”Fröken Julie” 2012 och upprörde andra med sina Ibsen-tolkningar.
Det är just ur en sådan upprördhet som hennes nya föreställning ”Fadren” kommer. Den tar sin utgångspunkt i att skådespelare Johan Rabaeus såg Anna Petterssons version av Ibsens ”Vildanden” och ivar inte helt förtjust. Nu ska de stå på scen båda två och deras vitt skilda syn på hur man bör hantera en klassisk text ska samsas med August Strindbergs äktenskapsinferno från 1887.
– Jag tycker om att ha ramar att arbeta utifrån och dessutom skriver August Strindberg fantastiskt. Han är så motsägelsefull och lämnar så många öppningar i sina pjäser att det går att använda mycket av sin egen tid i dem, säger Anna Pettersson.
Hon ser inga problem i de gamla texterna men däremot i de cementerade föreställningar som finns om hur August Strindberg ska spelas, de är en stoppkloss. En kloss som hon vill fräsa till flis, denna gång genom att ställa själva konflikten på scen.
– Det är intressant att samtala med publiken om överenskommelser och förväntningar. Det är för mig förknippat med talteatern, att det är uråldriga berättelser som berättas om och om igen, på olika sätt, säger hon.
Patriarkatets kamp
Samma berättelse återkommer också i ”Fadren” och ”Ensam”. Den om patriarkatets desperata kamp för att bibehålla makten i en tid när kvinnor och arbetare ropade på förändring och män som Ryttmästaren i ”Fadren” eller Georg Eksköld i ”Ensam” slogs för att bevara samhällsystemet. En polarisering som Jenny Andreasson känner igen från vår tid.
– Georg Eksköld tror verkligen att det är nödvändigt att sätta skam på de oäkta barnen för att bevara samhällsordningen. Det vi slåss om just nu är ju vilken version av verkligheten som är sann och det tror jag gör att folk reagerar med något som går väldigt djupt, känslomässigt, inom en. Antingen vill man konservera eller så vill man förändra, och på så sätt är vi där igen.
Anna Pettersson ser i ”Fadren” en spegling av vår tids längtan efter auktoriteter:
– Jag tycker att det är otroligt fascinerande att vi lever i en tid som har så mycket frihet att agera och påverka och att vi av det inte bara blir handlingsförlamade utan mer och mer också får ett behov av en stark ledare, en stark kraft som ska berätta vad vi som grupp ska göra. Det är som att vi inte kan hantera friheten.
”Måste rusta sig själv”
Det är slående att just det moderna genombrottets dramer om den tidens stora samhällsomvälvning sedd från en manlig och en kvinnlig synvinkel, blir så skriande aktuella just nu. I en ny brytningstid, då vi delvis håller på att backa tillbaka från de rättigheter som det tog hela 1900-talet att kämpa sig till.
– Längtan efter en manlig auktoritet och försöken att kuva kvinnans rättigheter ligger nära igen. Bara det att vi börjar diskutera en sådan fråga som fri abort är ju ett tecken på det, säger Jenny Andreasson.
Så frågan är om vi är på väg att lämna en era av förändring och frihet, liknande den som Alfhild Agrell verkade i, för att traska in i ofrihet och förtryck, ännu en gång.
– Perioder när kvinnliga konstnärer får en chans att komma fram följs nästan alla av militarism och konservatism. Jag hade ju hoppats på att vi skulle få surfa på den här vågen av frihet i många år till men nu känns det som att man måste rusta sig själv, säger Jenny Andreasson.
