Förvisso inte till sig själv, köpet genomförde han å ett företags vägnar under sin tid som affärsjurist på ett bolag i Dubai. Jag berättar för honom att jag själv aldrig köpt ett flygplan. Han säger att det är sällan man får tillfälle att göra det. Men det är en konsumtionsupplevelse han rekommenderar.

– Det är något man måste uppleva. Det är roligt, jag står fortfarande med på mejllistan för företaget som arrangerar tjänsterna för privatplan och i det senaste meddelandet jag fick från dem står det något i stil med att det riktats mycket kritik på sistone mot folk som äger privatplan på grund av miljön. Därför ska de nu arrangera seminarier där de undervisar folket om att vi faktiskt gör allt vad vi kan för miljön.

Agri Ismaïl tycker att det är lite gulligt.

– Man vet ju att deras läsare när de tar del av det här inte kommer att tänka att det här är det dummaste de någonsin hört. De kommer att tycka att det är toppen. Då är det bara fortsätta flyga mitt privatplan.

Bra att någon äntligen tar tag i saken.

– När man skaffar sig ett privatplan i Dubai så kan du inreda det som du vill. Vill du ha en strippstång i planet så kan du få en strippstång i planet. Du kan välja exakt vilka spritsorter som styrelsemedlemmarna tycker bäst om. Det är ett väldigt flexibelt företag.

Det är en måndag i januari. Från högtalarna i the Old Brewer i Vasastan i Stockholm ljuder en cover av Talking Heads ”This Must Be the Place (Naive Melody)”. Agri Ismaïl dricker en post-lunchöl. Den 42-åriga författardebutanten är trött – han har en tvååring hemma, följaktligen har han inte fått en hel natts oavbruten sömn på lika många år – men vid gott mod. Han har överlevt sin releasevecka, har fått fler berömmande recensioner för sin roman ”Hyper” än vad han säger sig ha kunnat drömma om. Det dryga decennium av arbete som han plöjt ner i frambringandet av boken, som samma dag gavs ut både i Sverige och Storbritannien, har lyckligtvis inte slutat med en kraschlandning.

Det här sista dagen av hans tjänsteledighet, därefter ska han återuppta den stripp- och privatplansbefriade vardagen på det utbildningsföretag, beläget i närheten av baren, där han numera förtjänar sina brödpengar.

– Det är jättekul att folk verkar tycka att ”Hyper” är bra. Den är lite utanför sin tid skulle jag säga. När jag började skriva den för mer än tio år sedan märkte jag att det hände ett litterärt skifte, jag insåg att det jag höll på med inte alls var populärt längre. Maximalism var ute. Det skedde en vändning mot det avskalade, autofiktiva och poetiska. Och det jag skrev var fortfarande fast i mycket av det jag läste och var imponerad av och ville efterapa på något sätt.

Det är ju rätt tacksamt att köra en intervju efter att alla recensionerna kommit in. Man kan ägna ett helt samtal åt att göra nerslag i det som redan sagts om ”Hyper” av kritikerna. Till exempel skrev Andres Lokko i sin recension i Dagens ETC att boken i förlagets marknadsstrategi kommer förpackad som en succé. Hur ser du på det?

– Det var ju kul, efter tio år av många mödor och alldeles för många refuseringar är det jättekul att det ser ut att vara en succé redan. Men det är inte så det har känts, kan man säga.

Agri Ismaïl säger att hans ambitioner flera gånger har krockat ganska hårt med verkligheten. Historiskt sett har han ett problem med tajming. Efter att han avslutat sina studier i affärsjuridik vid Linköpings universitet flyttade han till London och började jobba på ett finansbolag. Nästan i samma ögonblick gick Lehman Brothers omkull och katapulterade världen in i en finanskris.

Jag lade alla pengar jag hade i den här idén och vi startade företaget och vi möblerade kontoret. Tio dagar efter att vi öppnat invaderade IS Mosul

Några år senare kom han på idén att ihop med en kollega flytta till irakiska Kurdistan, en region som då bedömdes ha goda framtidsförutsättningar både på det politiska och ekonomiska planet, för att där starta ett företag vars verksamhet byggde på att hjälpa utländska investera att navigera genom byråkratiska regionens byråkratiska djungel.

– Jag lade alla pengar jag hade i den här idén och vi startade företaget och vi möblerade kontoret. Tio dagar efter att vi öppnat invaderade IS Mosul. Plötsligt fanns inga internationella företag finns kvar eftersom försäkringsbolagen vägrade att försäkra anställda som befann sig i irakiska Kurdistan. Så då stängde vi. Det var det. Det gick väldigt snabbt.

Framgångar kan man inte ta för givet.

Efter IS invasion flyttade Agri Ismaïl tillbaka till Sverige. Vad som från början sågs som en temporär lösning av honom och hans dåvarande amerikanska flickvän, numera fru, framstår nu efter nio år som ett permanent åtagande; kringflackandet som präglat hans tidiga år tycks ha lagts till handlingarna.

Denna geografiska rörlighet har i stället bakats in i ”Hyper” som i sin skildring av pengaflödenas inverkan på samtidsmänniskans liv, speglat genom en kurdisk familj i förskingringen, rör sig mellan Dubai, London, New York, Paris och Slemani i just irakiska Kurdistan.

– Jag ville visa kapitalets rörelse genom de här städerna som jag har bott i. London var ju kapitalets huvudstad på 1800-talet, under 1900-talet var det New York. Och sedan tänkte jag, vilken är det nu? Vad är huvudstaden för världskapitalet? Och då måste det vara något slags generisk stad som Dubai eller Doha eller Singapore. Då kände jag att Dubai var rätt plats för det här, det är en stad som är i ständig rörelse på något sätt, en absurd plats där tunnelbanestationerna hela tiden byter namn för att sponsringen har ändrats.

Det var i samband med att Agri Ismaïl började jobba i London som idén till ”Hyper” föddes. Innan flytten dit hade han en någorlunda idealiserad bild av vad det innebar att jobba på ett finansbolag, framför sig såg han ett slags ”Suits”-verklighet som snabbt kom att skära sig mot den tillvaro han slängdes in i.

När krisen väl kommer blottas hierarkin. Det är ju bara vissas bonusar som försvinner

– Jag såg framför mig hur man gick runt i kostym och jobbade med deals och det var meningsfullt det man höll på med. Men det var det inte. Kanske var det bara för att jag anlände mitt i finanskrisen och att alla blev så desperata att hitta nästa ställe där det fortfarande fanns pengar. Det är möjligt att om jag hade anlänt två år tidigare till London så hade jag inte alls haft den upplevelsen, att jag inte hade drabbats av den desillusionen eller radikalisering mot systemet som jag till mycket stor del var en del av.

– Horisontella arbetsplatser var ju väldigt trendigt då, att cheferna skulle vara tjenis med alla och det inte skulle finnas inga hierarkier i företaget. Något som de facto döljer att det finns enorma hierarkier i och med att den ekonomiska vinsten inte tillfaller alla. Men när krisen väl kommer blottas hierarkin. Det är ju bara vissas bonusar som försvinner, vissa utgiftskonton som försvinner när företagen ska tightas till.

I ett tillstånd av accelererande desillusion över den finansvärld som han blivit en del av övergav Agri Ismaïl det bokprojekt om ”manlighet” som han arbetat med i sju år – ”hela idén var feltänkt från början men jag är så envis och kunde inte lägga ifrån mig projektet” – och började i stället lägga grunden till det som skulle komma att bli ”Hyper”.

Inspirerad av en av sina förläggare kallar han den ”en systemroman förklädd till en familjeroman”, och i boken får läsaren får följa tre barn till en tidigare förmögen kurdisk familj som på grund av faderns involvering i Iraks kommunistiska parti först tvingas lämna Bagdad vid Baathpartiets maktövertagande och sedermera hamnar i London då de ännu en gång tvingats på flykt, nu till följd av revolutionen i Iran.

Min tanke var att visa hur den samtida formen av kapitalism gör det oerhört svårt att uppleva verklig närhet.

In i den sista upprätthåller fadern – som långsamt försmäktar i en liten lägenhet i en förort till London alltmedan hans fru drömmer sig tillbaka till det glamorösa livet i forna tiders Irak – sitt hopp om en kommunistisk revolution.

Hans barn sugs däremot upp i det kapitalistiska systemet: Äldste sonen Mohammed viger sitt liv åt ett krisdrabbat investmentbolag i London, mellandottern Siver blir lyxhustru åt en irakisk man med haremambitioner, den yngsta sonen Laika lever sitt liv i fullständig isolation framför laptopen, sökande den perfekta algoritmen för att tjäna en förmögenhet på Goldman Sachs finanstransaktioner.

– Min tanke var att visa hur den samtida formen av kapitalism gör det oerhört svårt att uppleva verklig närhet. Det finns inga relationer i den här boken som inte på något sätt är transaktionella, som inte handlar om pengar, och familjemedlemmarna kommer inte loss från det, trots att det gör dem så oerhört ensamma.

– Därför ville jag att boken skulle bestå av tre delar där syskonen inte interagerar särskilt mycket, och där till och med språket och genrerna som utgår från skulle vara lite olika. För att visa den oerhörda distans som finns mellan de här personerna.

Agri Ismaïl säger att han med boken också velat visa på omöjligheten med att skriva en modern familjeroman – ett tema som han tidigare elaborerat i en essä för Expressens kultursida. I denna tar han spjärn mot kulturkritikern Frederic Jamesons påstående att den som vill hitta en traditionell familjeroman i dag måste söka sig till den icke-västerländska litteraturen eftersom det i andra regioner fortfarande existerar traditionella familjebildningar som inte luckrats upp av moderniteten. Enligt Agri Ismaïl är detta påstående falskt och exotifierande – uppluckringen har skett överallt.

– Det blir något helt annat att skildra en familj i dag när banden har börjat lösas upp. För på många ställen har du kanske två veckors semester, den enda tiden om året då man hinner träffa dina nära och kära. Men det är mycket möjligt att dina nära och kära inte bor på samma plats – hur delar du då upp din tid? Det har gått tre år och du kanske inte träffat din mormor.

– I boken kunde det bara speglas genom att de här personerna skulle befinna sig väldigt långt bort ifrån varandra, och det kopplas till hela migrationsgrejen.

Agri Ismaïls föräldrar bor sedan flera år tillbaka i irakiska Kurdistan. Under hans första år i livet bodde de tillsammans i Sverige innan de flyttade till Paris, varifrån Agri Ismaïl på egen hand återvände till Sverige för studier vid Linköpings universitet.

– Konceptet hem är väldigt viktigt i det här, att det inte går att skriva traditionella familjeromaner längre. Min farfars far växte upp Baneh i den kurdiska delen av Iran, han och hans familj var alltid omgivna av människor som de känt väldigt länge. Men för många i dag är livet mycket mer atomiserat med de storstäder som vi lever i. London och Dubai är två väldigt bra exempel på den ensamhet som skapas där. På de platserna är det fullständigt omöjligt, om man inte har enormt mycket kapital, att skapa sig ett riktigt hem.

Den kurdiska diasporan består ju till väldigt stor del forna marxister, det fanns några maoister, och mycket av det har ju gått förlorat. Världen gick åt ett annat håll. Det tror jag ligger till grund för en schism i många familjer

Den bild du tecknar i boken av den samtida kapitalismen är ju inte speciellt ljus. Har du en känsla av det här tillståndet skulle kunna förbättras till det bättre?

– Den viktigaste boken för mig under planeringsfasen var Doris Lessings ”Den femte sanningen”. Det är en hjärtekrossande bok om vad det innebär att vara kommunist efter att Stalin tar in stridsvagnar i Tjeckoslovakien och hur lever man med det. Och det krossade hjärtat finns i den boken. Och det är lite så jag känner inför ”Hyper”, att jag ville skildra drömmarna som gått förlorade.

– Där är ju pappan väldigt symbolisk för han förde en kamp av olika skäl var misslyckad. Det är kanske är lika bra att säga att de misslyckades med det de försökte. Vad innebär det att leva i arvet av det misslyckandet?

Har du själv levt med det här krossade hjärtat?

– Den kurdiska diasporan består ju till väldigt stor del forna marxister, det fanns några maoister, och mycket av det har ju gått förlorat. Världen gick åt ett annat håll. Det tror jag ligger till grund för en schism i många familjer, där vi å ena sidan har väldigt aktivistiska föräldrar och barn som bara försöker överleva i ett samhälle som knappt vill ha en. Det är väldigt vanligt.

Mitt intryck av dig är ändå att du kommer från ett slags vänstermylla. Hur trivdes du egentligen i Dubai?

– Det finns otroligt mycket som är så uppskruvat där. Men som västerlänning – och inte bara som västerlänning, det räcker med att ha ett västerländskt pass – kan man leva ett otroligt drägligt liv där. Men jag kunde aldrig glömma... För man är tvungen att se bort från det.

Gästarbetarna finns där.

– I Dubai så vet du att du kan ringa butiken som ligger i ditt lilla bostadskluster där och säga att du vill ha en vattenflaska och du vet att vattenflaskan kommer att dyka upp. Men du ser människan som ger dig vattenflaskan, det är ofrånkomligt. Sverige har ju lyckats på så vis med alla leveranstjänster och dylikt att buden bara lämnar grejerna vid dörren. Man har gjort det mer osynligt, man kan leva med det enklare på det sättet. Men i Dubai är det så ovärt, det är så i ditt ansikte. Det finns de som kan se bort men jag kunde inte det.

Lägenheterna har ju väldigt ofta maids rooms, det har små rum för den som jobbar åt dig i ditt hem. Det finns ju inte i Stockholm, inte i något som är byggt efter 1900.

Handlar det kanske om att man anser att man förlorar en del av lyxupplevelsen om man inte har en tjänare? Eller? Här i Sverige vill vi inte vara medvetna om att det är tjänare som passar upp oss men där ses det fortfarande som en del av grejen.

– Det är mycket möjligt att det är så. Lägenheterna har ju väldigt ofta maids rooms, det har små rum för den som jobbar åt dig i ditt hem. Det finns ju inte i Stockholm, inte i något som är byggt efter 1900.

Agri Ismaïl kommer att tänka på ett citat från den sista i Christopher Nolans ”Batman”-trilogi från en scen där Anne Hathaway viskar i Christians Bale öra – ”A storm is coming and you and your friends better batten down the hatches, because when it hits, you’re all gonna wonder how you ever thought you could live so large and leave so little for the rest of us.” Han säger att han kunde komma att tänka på det under de traditionsenliga och inte minst spritmättade fredagsluncherna på hotellen i Dubai, att han kunde drabbas av en känsla av att befinna sig i ”sluttiden”.

– De här människorna måste ju förstå att det sättet som de lever på här är förödande för allt och alla, för alla människor i hela världen. Sådana insikter får man ibland. Att det här är inte okej.

Den yngsta sonen Laika i "Hyper" leker med tanken på kapitalismen ytterst syftar till mänsklighetens utrotande. Speglar det dina känslor?

– Ja, det här kommer ju bara ta slut på ett sätt.

Utveckla.

– Grundtesen är ju enkel. Det är ett system som kräver evig tillväxt på en planet med begränsade tillgångar. Och där någonstans finns ett problem.

– Det digitala sågs ju som lösningen ett tag, att allt ska till molnet. Och det är ju en språkgrej, vi tänker på molnet som immateriellt, vi tänker inte på gruvarbetare som arbetar för att få fram beståndsdelarna till den här tekniken. Vi tänker inte på var våra mobiler hamnar när vi får en ny efter två år. Och vi tänker inte på alla servrar som runt om i världen upprätthåller detta moln, men det var ett sätt att förlänga den eviga tillväxten. För det är samma begränsade tillgångar, det är inte någon cyberrymd där det inte är förankrat i samma materiella verklighet.

Förutom då att det är osynligt.

– Och då behöver man inte tänka på det. Det är Foodora-budet som lämnar maten utanför din dörr. Molnet är ju ett fantastiskt ord för det här. Det är inte serverhallarna uppe i Norrland, utan det är molnet.