– Jag behöver min dos till kaffet, säger han medan han häller tre paket i kaffekoppen utan att blinka.

Sedan Kenan Malik släppte sin bok ”Inte så svartvitt. En historia om ras från vit överhöghet till identitetspolitik” har alla velat prata med honom. Själv tar han uppmärksamheten med ro.

– Jag har ju skrivit om de här frågorna de senaste trettio åren, så för mig är det inget nytt. Men det som kanske gör folk nyfikna är att någon som själv är vänster, och dessutom brun, skriver en bok som kritiserar vänsterns identitetspolitik, säger han och tar en tugga på sin kanelbulle.

– Det finns en paradox i vårt samhälle som jag vill belysa, och den handlar om att samtidigt som medvetenheten om rasism ökar – och den moraliska avskyn inför den – så är vi alltmer besatta av att dela in människor i rasmässiga och etniska kategorier. Ju mer vi föraktar rasismen, desto hårdare håller vi fast vid olika former av rastänkande som egentligen förstärker den rasism vi vill bekämpa.

Som barn till indiska immigranter växte Kenan Malik upp i 70-talets Storbritannien där rasismen var brutal och att ”spöa upp pakistanier var en nationalsport”, som han själv uttrycker det. Efter att ha varit aktiv i politiska rörelser mot gatuvåld, polisbrutalitet och rasistiska utvisningar kom han i kontakt med arbetarrörelser och vänsterpolitiska grupper. Ju mer han lärde sig om social rättvisa, facklig kamp och universella rättigheter, desto mindre tänkte han på sin identitet som brittiskindier som avgörande för sitt politiska engagemang.

– Framför allt upptäckte jag att jag ofta kunde finna mer solidaritet och samhörighet med personer som hade en annan etnicitet eller kultur men som delade mina värderingar, än hos många av dem som delade min etnicitet eller kultur men som hade andra politiska uppfattningar, säger han. 

Kultur har ersatt ras

I sin nya bok ”Inte så svartvitt. En historia om ras från vit överhöghet till identitetspolitik” berättar han inledningsvis om hur rasbegreppet utvecklades under 1800-talet, och hävdar att det var rasismen som gav upphov till idén om ras, inte tvärtom.
– Vad jag försöker visa är att de miljontals afrikaner som blev förslavade inte blev det för att de var svarta, utan att de under upplysningstiden kom att betraktas som svarta – och som en separat ras som var underlägsen den vita – för att legitimera att de förslavades. Det var det enda sättet för den intellektuella europeiska eliten, som då hade börjat omfamnat upplysningstidens ideal om jämlikhet och frihet, att rättfärdiga det förtryck de utsatte de afrikanska slavarna för, säger Kenan Malik.

I den samtida idén om den vita arbetarklassen verkar vitheten ha större betydelse än den ekonomiska klassaspekten

För honom hör de historiska idéerna om ras och dagens identitetspolitik ihop, och i den andra delen av sin bok beskriver han hur förhållandet mellan ras och klass har förändrats i takt med den moderna identitetspolitikens framväxt.

 – Det som hände under efterkrigstiden var att idéer om mänskliga skillnader alltmer började förklaras i termer av kultur istället för ras. Att människor tillhörde olika kulturer och att de kulturerna format vilka de är och hur de tänkte. Skillnaden var alltså att essensen i varje specifik grupp inte bars av dess biologi, som rasideologin ansåg, utan av kultur och historia. Med tiden har även klass blivit ett kulturellt attribut snarare än ett politiskt eller ekonomiskt sådant. När vi idag pratar om olika samhällsklasser definierar vi ofta dem genom vissa kulturella sätt att vara på, i den samtida idén om den vita arbetarklassen till exempel verkar vitheten ha större betydelse än den ekonomiska klassaspekten.

Identitetspolitiken ignorerar klass

Kenan Malik menar att vi måste göra upp med föreställningar om att människor med samma hudfärg eller etnicitet har samma erfarenheter och åsikter, och att vi borde känna mer samhörighet med dem i vår ”egna” etniska grupp.

En vit fabriksarbetare på Tesla har mer gemensamt med en svart fabriksarbetare på Tesla än med Teslas vita ägare Elon Musk

 – Den antirasistiska identitetspolitik som jag kritiserar i min bok bygger ofta på just de här föreställningarna; att vår identitet ger upphov till våra värderingar, istället för tvärtom.
Identitetspolitiken tar inte heller hänsyn till klass och ignorerar det faktum att en vit fabriksarbetare på Tesla har mer gemensamt med en svart fabriksarbetare på Tesla än med Teslas vita ägare Elon Musk, säger han.

– Jag känner till exempel ingen samhörighet med vår premiärministern Rishi Sunak, trots att han också är brittiskindier som jag. För mig är det viktigare att regeringen i mitt land har samma politiska värderingar som jag, inte samma hudfärg.

Att människor med samma kulturella eller etniska bakgrund förväntas dela samma värderingar, blir extra tydlig när någon från en specifik utsatt grupp uttrycker åsikter som den inte ”borde” göra. Du tar själv upp exemplet Kanye West i din bok.

– Ja, och min poäng är att hans beteende och åsikter ses som ett svek mot svarta människor och den ”egna” gruppen, på samma sätt som Rishi Sunaks fördomsfulla immigrationslagar ses som ett svek mot den asiatiska gruppen. Men att Kanye West gör idiotiska uttalanden om judar och slaveriet, och Rishi Sunak inför hårda lagar, har ingeting att göra med att de ”sviker sin ras.”
Det handlar om att de är reaktionärer, och det vi borde göra för att bekämpa reaktionärer är att alliera oss med andra som kämpar mot reaktionärer, inte alliera oss med dem som råkar ha samma hudfärg, etnicitet eller kultur.

Du skriver också kritiskt om Black Lives Matter i din bok och lyfter fram det som du tycker är rörelsens svagheter. Varför var det viktigt att ha med?

 – För att tanken som rörelsen bygger på; att det skulle finnas en slags global, svart identitet som för samman alla svarta människor på jorden, och att de delar samma erfarenheter, är problematisk. Låt mig exemplifiera: under våren 2020, några veckor innan George Floyd dödades och Black Lives Matter blev en världsomspännande antirasistisk rörelse, gick de anställda på ett städbolag i New Orleans ut i strejk. Majoriteten av de anställda var svarta afrikanamerikaner, och de protesterade mot låga löner, bristfällig skyddsutrustning (detta var under Covid-pandemin) och att de förvägrades rätten att organisera sig fackligt. Deras arbetsgivare var också svarta afrikanamerikaner som fått uppdraget av staden som en del i en antirasistisk mångfaldspolitik, berättar Kenan Malik.

– Men det som är intressant här är att ”Black Lives Matter” betydde helt olika saker för de svarta arbetsgivarna och för de svarta anställda. Städarna strejkade under hela sommaren av protestmarscher och demonstrationer, men när hösten kom tvingades de tillbaka till jobbet utan att något av deras krav hade uppfyllts. De svarta arbetsgivarna vann, de svarta anställda förlorade. Den här historien visar tydligt problemet med att tro att det finns någon slags gemensam identitet som samlar alla svarta människor, alla muslimer, alla hinduer, eller alla judar. Man ignorerar de splittringar som finns inom dessa grupper, inte bara klasskillnader, utan också andra uppdelningar såsom kön, sexualitet, religion och så vidare.

Vad tror du att det beror på att många grupper ändå vill organisera sig separatistiskt, och att det finns en slags misstro mot att den som inte har samma erfarenheter  inte kan solidarisera sig med din kamp? 

– Jag tror att det beror på social pessimism. Under de senaste 30-40 åren har tanken på att kunna förändra samhället radikalt försvunnit i takt med att arbetarrörelserna har förlorat inflytelse och fackföreningar har krossats på många ställen. När känslan av social pessimism ökar så håller människor fast vid sina smala identiteter, de separatistiska grupperna har blivit som ett slags tillflyktsorter. Om man försöker bekämpa rasism samtidigt som man tror att den är omöjlig att utrota blir antirasismen en kampanj för symboliska förändringar, istället för materiella.

Men vita människor som grupp är ju till stor del skyldiga till att världen ser ut som den gör, och åtnjuter fortfarande privilegier endast på grund av att de är just vita?

– Jag skulle vilja problematisera uttrycket ”vita privilegier”, som många antirasister använder nuförtiden. Ofta menar man att alla vita, oavsett bakgrund, är priviligierade för att de inte blir diskriminerade på grund att sin hudfärg. Men att slippa bli diskriminerad är inte ett privilegium, utan en rättighet!

Dessutom tar man inte med klass i analysen av privilegier, säger Kenan Malik.

– Ett exempel som gör detta tydligt är den enorma ökning av antalet människor som fängslats i USA den 70-talet. Om man tittar på alla inkomstnivåer är skillnaderna mellan fängelsetalen för svarta och vita väldigt små. Svarta är överrepresenterade generellt, men det är för att sannolikheten att fängslas ökar om man har lägre inkomst. Anledningen till att svarta påverkas oproportionerligt mycket av det är för att rasismen har gjort dem oproportionerligt fattiga. Men det är inte rasismen i sig som leder till fängelse, det är klass. Är du en vit person som hoppat av high school är det 15 gånger större risk att du hamnar i fängelse än om du är en svart person med högskoleexamen.

Så vad tycker du vänsterns antirasister ska fokusera på istället för vita privilegier, separatism, och identitetspolitik?

– Jag tycker att vi ska fokusera på solidaritet, jämlikhet och yttrandefrihet, och fundera på hur vi kan frigöra oss från både ras- och identitetstänkandets bojor.