Moshfegh har inte direkt gjort sig känd för att skildra sympatiska karaktärer. Den vackra och rika protagonisten i ”Ett år av vila och avkoppling” (2018) som väljer att under ett års tid droga sig själv i sin lägenhet på Manhattan är på många sätt fruktansvärt svår att tycka om. Hon beskriver sin mammas självmord som ”totally unoriginal” och väljer att sätta sig och bajsa ned golvet på det fräscha konstgalleri hon jobbar, eller får betalt för att sova, på. 

I ”Eileen” (2015) följer vi den kufiga Eileen Dunlop som jobbar på ett fängelse. När en ung kvinna kommer på besök för att konfrontera sin våldtäktsman avvisar Eileen henne. ”Jag vet inte varför jag var så kall mot henne. Jag antar att jag kan ha varit avundsjuk. Ingen hade någonsin försökt våldta mig”, tänker protagonisten efteråt. Och i en scen ur ”Death in her hands” (2020) går romanens huvudkaraktär runt i en matbutik och fantiserar om hemska livsöden för de kunder som köper skräpmat. 

”Lapvona” är inget undantag. Romanen, som utspelar sig under en diffus medeltidsera i en by med samma namn som boken, bubblar nästan över av äckel och obehag. Medan jordbruksårets perioder avlöser varandra trasslar karaktärerna in sig i minst sagt komplicerade familjeband och makthierarkier. Ibland är det nästan som att de tävlar om vem som är mest grotesk och frånstötande. Kanske är det Marek, den 12-åriga huvudkaraktären som är besatt av att bli ammad och som dödar minst en person genom att lura med den upp på en hög klippa. Eller så är det Jude, Mareks pappa, som grillar och äter en människohand, spyr ut tumnageln för att sedan våldta sin exfru. Det skulle också kunna vara Villiam, Lapvonas överhuvud som kräver ständig underhållning, bland annat genom att tvinga sina tjänare att fånga bajstäckta vindruvor med munnen. Även Mareks mamma Agate, som föraktar sin son mer än något annat, är en stark kandidat. 

Som ni förstår är det ingen enkel bok att ta sig igenom för den som likt jag själv är äckelmagad. Men efter att ha läst klart ”Lapvona” kan jag ändå konstatera att det är värt mödan. För i denna sörja av bröstmjölk, blod och jord (jorden är central här) finns något så sällsynt som en nattsvart absurd humor, totalt befriad från politiska motiv och brask­lappar. Tonen, som jag ser som ett karaktäristiskt spår i Moshfeghs författarskap, har kritiserats i recensioner. Det förolämpande språket, de våldsamma scenerna, bristen på moral – får man verkligen skriva så? Ja, om man gör det bra. Och det gör Moshfegh. Att skriva vackert om det fula och äckliga är inte lätt, något jag själv märkt bara av att i denna recension försöka sammanfatta bokens innehåll, men språket i ”Lapvona” är till skillnad från innehållet rent, smakfullt och stilistiskt genialt.

Boken finns inte översatt till svenska än men jag hoppas ett förlag snart ändrar på det. För den här fantasysagan/splatterfilmsboken/humoristiska familjeberättelsen/historiska misärromanen är ett verk vi på många vis saknar i Sverige. Jag är övertygad om att författare har mycket att lära av Moshfeghs träffsäkra sätt att bryta mot litterära konventioner och att ”Lapvona” kan föranleda intressanta samtal om människans inneboende ondska.