Nu har turen kommit till Joaquin Phoenix, som spelar Arthur Fleck, en gatuarbetande clown som bor med sin skröpliga mamma (Conroy) och drömmer om att bli ståuppkomiker. Han har suttit inlåst på mentalsjukhus och har en åkomma som utlöser okontrollerade skrattanfall, vilket i kombination med hans yrke gör honom till en populär måltavla. Efter att ha misshandlats av ett ungdomsgäng får han en revolver av en kollega, varpå han snart har förlorat den lilla trygghet han hade: jobbet, ståupp-drömmen, den tajta relationen till mamman. Nu har han inget kvar.

Väcker avsky och hyllas

”Joker” är en film som skildrar hur psykisk ohälsa kan bryta ner en person – inte minst i ett samhälle som slaktar resurserna till socialtjänsten och vården. Dessutom ekar den av Trump-erans populistiska politiska klimat – Arthurs agerande väcker avsky bland stadens bättre bemedlade, medan underklassen tar på sig clownmasker och går ut i gatuprotester under paroller som ”Kill the rich”.

Joaquin Phoenix är förhäxande i huvudrollen. I en utmärglad kropp visar han upp hela sitt register, från jagat byte till självsäker galning som är tvungen att ta några danssteg innan vansinnesfärden fort­sätter. Jag vill bara se mer.

Origins-konceptet, att gå tillbaka med en känd karaktär och berätta dess historia från början, är ett smart sätt att få in fler drag från drama-genren i actionfilmer och ge dem ett större djup. Redan 2005 fick vi i hyllade ”Batman Begins” reda på hur Bruce Wayne blev Läderlappen. Nu när ärkefienden porträtteras är det närmast ett rent drama, i ett grynigt och konstant mulet 80-tals-Gotham, dock med en dos psykologisk thriller.    

Redan innan premiären har den stundtals ultravåldsamma ”Joker” diskuterats livligt. Många befarar att filmen ska inspirera till masskjutningar eller andra våldsdåd, eftersom den skildrar just hur en ensamvarg till slut tar till våld som hämnd. Polisen har aviserat att den ska närvara vid premiärvisningarna i flera stora amerikanska städer.

Går cirkeln att bryta?

Det ligger en filosofisk fråga i det här: Hur ska vi förhålla oss till Jokerns våld, ska vi fördöma eller försöka förstå? Och när blir ett offer en förövare – går cirkeln där våld föder våld att bryta? Filmen ger egentligen inga svar, men väcker massor av tankar i en tid där våld säljer både kvällstidningar och tv-serier.

Regissören Todd Philips, som tidigare har gjort filmer som ”Baksmällan”, har tillsammans med Joaquin Phoenix skapat en film som i varje scen har en otrolig nerv och oberäknelighet. Vad ska hända härnäst? Vad är sant och inte? Det var länge sedan jag såg en film som sätter sig så här i kroppen.