Det här är roliga citat, härligt avväpnande. Men är de sanna? Hur lat går det att vara samtidigt som man leder SVT:s främsta litteraturprogram?
Läser på ”så in i helvete”
Sedan 90-talet har Jessika Gedin betraktats som en av landets främsta kulturjournalister. Prisad för sin penna, älskad som radiospanare i P1 och nyligen kallad ”Sveriges bästa programledare” av Johan Croneman i Dagens Nyheter. I rutan allt annat än slapp: samlad, påläst och sval spänner hon de isblå ögonen i sina gäster. Hur går det ihop med lättjan?
Självklart har Jessika Gedin ett omedelbart svar på frågan. Men först det där om att hon skulle vara Sveriges bästa programledare. Håller hon med?
– Nej, det kan man väl inte göra? Men jag blev otroligt glad när jag läste den. Det är klart att jag sprätte lite extra den dagen! säger Jessika Gedin.
Johan Croneman berömde dig för att du inte försöker blända tittarna med ditt intellekt. Är du verkligen befriad från den fåfängan?
– Jag är varken befriad från fåfänga eller prestationsångest – verkligen, verkligen inte. Men jag har ju privilegiet att vara uppvuxen i en läsande familj, så det där med att hur eller vad man läser skulle vara nåt slags tävling, det har jag aldrig fattat.
Du behöver inte hävda dig på det intellektuella planet?
– Nej. Jag behöver hävda mig på fruktansvärt många andra plan och är osäker på många sätt. Men inte där. Dessutom är det en av de saker som gör litteratur tråkigt, när folk ska hävda sig och visa sig på styva linan. Då gör man litteraturen en otjänst.
Vad i ditt programledarskap är du själv stolt över?
– Jag läser på så in i helvete (skratt). Där finns inga genvägar. Jag jobbar otroligt hårt, både på psykologin i intervjuer och med att researcha. Sedan är jag nog ganska stolt för att jag kan hitta det som inte alla ser. Det handlar om att alltid vara genuint nyfiken och fråga det man på riktigt vill veta. Det blir tråkigt för alla annars.
Kan du nämna ett exempel på tråkigt prat om litteratur?
– I skolan var det tydligt att vissa lärare drevs av läroplan och att andra drevs av passion. Och det var så tydligt hur lätt det är att vända människor från litteraturen. Jag kan inte förstå det. I skolan käftade jag emot lite för mycket. Jag passade aldrig in i det systemet.
Har du fortfarande den egenskapen, att käfta emot?
– Oh, ja. Och det är inte nödvändigtvis en bra egenskap. Jag gör det jättemycket på jobbet och i onödiga situationer, till exempel räcker upp handen på stormöten och påpekar jobbiga saker. Jag är en jobbig jävel!
Vad tjafsar du om på SVT?
– Det är outhärdligt att ha möten med mig, för jag vill ha långa genomgångar och diskutera visioner och sånt trams (skratt). Jag vill liksom diskutera saker hela tiden.
Par brukar få frågan ”hur håller ni kärleken vid liv”. Jag tänkte fråga samma sak fast med språket. Hur håller du kärleken till orden vid liv?
– Å, vilken konstig fråga! Det tröttnar man väl inte på? Jag kan bli besatt av hur folk uttrycker sig. Till exempel på Twitter. Jag kan titta förundrat på Andrev Walden, Emma Frans eller Kristin Lundell – såna som behärskar det kärnfulla. Det är så himla underbart.
Och så vill du göra likadant?
– Ja. I samtal är det en sak, där kan man testa tankar och bolla fram och tillbaka, men text betraktar jag nog som mer permanent. Jag har haft ganska svårt att anpassa mig till förgängligheten i sociala medier, till exempel Facebook. Jag kan inte få in i huvudet att det inte spelar någon roll. Jag tror att allt jag skriver spelar roll.
Det låter lite narcissistiskt, det där.
– Ja, det är absolut narcissistiskt, men framför allt handlar det om att prestationsångesten aldrig tar slut. Det kommer alltid att finnas möjlighet att gå tillbaka och anmärka på mig själv.
Vad är du rädd för skulle hända om du tog något på volley?
– Jag tycker att man ska förbereda sig så mycket man kan. Och det ska man göra av respekt mot den man träffar. När man väl har gjort DET, då kan jag tänka mig att ta saker på volley ...
Men prestationsångest handlar ju inte om respekt för den andre, utan om dig. Vad består den ångesten i?
– Det är ju väldigt simpelt: Jag vill inte misslyckas. Jag vill verkligen inte misslyckas. Men det är klart att det händer ständigt ändå, och jag kommer över det. Men det grämer mig enormt.
Vad känner du då?
– Det är väldigt lätt att gå till självhatet, och det tror jag gäller många människor. Det är ju därför man kan sälja på oss så groteskt många självhjälpsböcker och goda råd, för att vi i grund och botten tycker att vi inte duger. Men det är generellt sett en ganska fin mänsklig egenskap, att inte gå runt och tycka att man är förträfflig hela tiden.
I intervjuer beskriver du dig själv ömsom som ett kontrollfreak som aldrig tar något på volley, ömsom som en slacker som lever på tv och transfetter. Hur går det ihop?
– Men jag är ju människa, därför går det ihop! Man är ju inte bara en sak, utan full av motsättningar hela tiden.
Men en slapp person som förbereder sig minutiöst. Ser du motsägelsen?
– Det är klart. Jag är en person på jobbet och en annan hemma. Eller rättare sagt: Jag tar mitt privatliv och mitt yrkesliv på olika stort allvar.
Inte lika noga med dina livsstilsval som med dina ordval?
– Nej, precis! Det var mycket väl formulerat. Det kommer jag att stjäla och tatuera in, i svanken kanske? 2019, det är dags för en svank-tatuering!
Jessika Gedin om ...
... att jobba för public service och behöva vara politiskt obunden:
– Privat pratar jag om politik hela tiden, men i tv gör jag det inte. Det betyder inte att jag är åsiktslös. Jag brinner ju till exempel för att läsning ska vara tillgänglig för alla och har jobbat med den frågan på olika sätt sedan jag var 19. Sedan tillkommer naturligtvis andra värderingar som ju syns och genomsyrar det jag gör. Via litteraturen kan man diskutera väldigt många frågor.
... om klimathotet:
– I ”Spanarna” har jag pratat väldigt mycket om varför kollektivet alltid pekar tillbaka på individen istället för att ta övergripande ansvar. Du måste släcka lampan, samtidigt som alla vet att det är de stora, avgörande förändringarna vi behöver nu. Ändå är det som om vi fortfarande är personligt ansvariga.
– Som individer är vi till exempel jättebra på att skänka pengar till välgörande ändamål och forskning, men det bör inte vara upp till individens godtycke. Det här måste vi göra som samhälle, det borde inte hänga på att individen är snäll. För man kan inte lita på oss som individer. Vi vill väl, men vi har också ofta en felaktig självbild och ser till oss själva först. Och det är önskvärt för en individ, men inte för ett kollektiv.
... att intervjua konstnären Marina Marina Abramović på Nobelfesten:
– Det var stort! Hon är en enastående konstnär. Jag frågade henne vad de pratade om vid festbordet ”We tell dirty jokes” sa hon då.
