Mannen som ringer på porttelefonen vill hyra ett rum, men hotellet är inte längre öppet. Det har omvandlats till en kreativ plats som huserar några av Sveriges största artister och rappare. En av dem är Fatima Jelassi, 25, aktuell med sitt debutalbum ”Dom har bara gett mig ett namn”. 

Hon ligger bekvämt i en av sofforna och berättar om sitt förflutna medan andra artister rör sig in och ut ur inspelningsbåsen. 

Det hinner inte gå många minuter innan Fatima öppnar upp om ensamheten hon kände under uppväxten. Som nioåring åker familjen på semester till hemlandet Tunisien. Vad Fatima inte vet är att hon och tvillingsystern inte alls bara hälsar på farföräldrarna i två veckor, utan kommer att bli lämnade i fem år. Mamman kämpar med missbruk och deras pappa bestämmer sig för att hon ska få tid ifred. 

– Det var bara jag och min syster som pratade svenska, det fanns aldrig nån jag kunde prata med överhuvudtaget eller ställa några stora frågor.

Och det är minnet av åren i Tunisien som fick henne att komma fram till titeln ”Dom har bara gett mig ett namn”.

När mamma hade psykos ringde jag och grät, sa att hon är i fara för sig eget liv. Svaret blev ’vi antecknar och hör av oss’

– Jag brukade kolla mig i spegeln tills jag hamnade på en plats där jag kände att jag pratade med mig själv. Jag sa, vem är du? Okej du är Fatima, men vem är Fatima egentligen? Mitt namn definierar mig inte, det är inte jag. Det var nånting mer som är inuti mig. Efter det kände jag mig mer levande än nånsin.

2004 hade hon hört ”Glassigt” av Mange Schmidt spelas på radion hemma i köket i Farsta Strand. Det var första gången Fatima hör en svensk hiphoplåt. 

– Jag tänkte oh my god, vad är det här. Sen väntade jag på varje gång den skulle komma på radion igen.

Musiken var med henne även i Tunisien, även fast de inte hade internet. 

– En tjejkompis till mig var snabb på att skriva så jag bad henne alltid skriva ner låttexter från radion på papper, sen lärde vi oss dem. 

När Fatima kommer tillbaka från Tunisien startar hon ett klädmärke med några kompisar. Det går bra och hon lär känna människor i branschen. Nyfikenheten tar henne framåt och hon introduceras till en helt ny värld. 

– Från att sitta i Farsta och tugga i nån skola och röka på, till att komma in på events och träffa kreativa människor. Att gå från att mätta magen på en tjugolapp, två cheeseburgare, till att komma till stan där en pasta kostar 160 kronor. Det är så långt bort från vad jag har sett i hela mitt liv.

En dag ringer musikern och producenten Michel Dida och ber henne komma till studion. De umgås i samma kretsar och har träffats innan. Jelassi antar att det handlar om kläder men när hon kommer till studion spelar Dida upp en låt och vill att hon ska skriva en vers. 

– Ingen hade hört mig rappa, men jag tänkte att det här händer bara en gång. 

Debutversen hamnade på låten ”20 lax” av Black Moose. 

I samma som veva som den nya världen öppnar sig träffar Fatima sin nuvarande producent och vän Nils Svennem-Lundberg. En hiphop-producent från Umeå känd under namnet ”Nisj”. 

Hon är nu 18 år. 

– Han var den första vuxna människan som lyssnade på mig. Jag kunde komma till hans studio, knacka på och fråga ’vad gör du?’. Var han ledig så satt vi och pratade, det var som en terapisession. Han kunde dela med sig, jag delade med mig. Det var aldrig nåt prat om musik. Han sa ”jag ser dig, jag hör dig”. Det var första gången nån sa det till mig, att det jag går hem till inte är normalt. Det ska inte vara så. Innan det var det normalt för mig, för det var det enda jag sett. 

Att vara ett maskrosbarn innebär att man har en förälder i missbruk eller med psykisk ohälsa. Det är barn som har det svårt hemma men som klarar sig ändå, som en maskros kan växa upp genom asfalten. På det nya albumet berättar Fatima om sina upplevelser för att skapa en plats åt maskrosbarn i samhället. 

– Det är så stort, sträcker sig så långt tillbaka. Just nu föds ett maskrosbarn och just nu dör ett maskrosbarn. Folk som är uppväxta med en förälder i missbruk, de är så många, den man minst anar. Jag har fått ett brev av, Nils vad heter hon nu igen? 

Nils, som håller på att testa en rökmaskin, kommer in i samtalet. Gunilla Röör är en legendarisk svensk skådespelerska, numera teaterregissör i Luleå. Du känner igen henne om du ser en bild, säger han. 

Fatima fortsätter:

– Liksom en äldre dam. Visst? Hon skickade mig ett handskrivet brev. Hon var ett maskrosbarn, men hon kallade sig för maskrosgumma i brevet. Det förändrade något i mig, när jag insåg att dom här sakerna är något vi bär med oss genom livet. Maskrosbarnet i oss lever kvar. Hon skrev om hur teatern gav henne något att hålla fast vid och att hon förstår att musiken gett mig samma sak. Om hur duktig jag är och att jag ska fortsätta simma.

Fuck soc, de är helt dumma i huvudet. Så många gånger man sökt hjälp och de skiter i.

Vad hade kunnat hjälpa dig som maskrosbarn? 

– Jag vet inte om det hade hjälpt att prata med nån för det var ingenting jag visste om. Det var ingen som petade på mig. 

Önskar du att någon gjorde det?

– Hundra procent ja. Men det är också ett ansvar, du ska kunna finnas där känslomässigt. Som ett maskrosbarn måste man ändå känna att det klickar och känna att ”du kommer aldrig svika mig”. Det är ett fett stort ansvar att ta. Så jag fattar ju varför vissa människor inte vågar ta i det, och det är inte dens skyldighet heller. Men nån måste det ju finnas. Det behöver inte vara en person, det kan vara flera. Det är så många maskrosbarn, man märker inte ens på dem. Du behöver inte se trasig ut för att va trasig. Bara soc hade så många orosanmälningar som folk hade gjort. Varför ska barnet behöva söka hjälpen?

När socialtjänsten kommer på tal blir Fatima arg. 

– Fuck soc, de är helt dumma i huvudet. Så många gånger man sökt hjälp och de skiter i. Jag skulle aldrig säga till nån ”vänd dig till soc”.

Fatima nästan ligger ner i soffan och pratar fort. Berättelserna om gångerna hon blivit sviken av soc är många. 

– Morsan hade sina perioder när hon kunde sticka hemifrån och vara borta i en månad utan att komma hem. Ingen kollade så att vi hade mat på bordet. Jag kunde ringa soc. Svaret jag fick var, ”vi antecknar och hör av oss”. När mamma hade psykos ringde jag och grät, sa att hon är i fara för sig eget liv. Jag var minderårig då. Svaret blev, ”vi antecknar och hör av oss”, men ingen hörde av sig. När jag var 17 år blev min mamma vräkt, jag ringde soc och sa ”jag har ingenstans att ta vägen”. De sa, ”vi har inte tid att leta upp en lägenhet det får du göra själv. Men hör av dig när du hittar en. Du har väl en kompis att sova hos”. Det är helt schitzat alltså. 

Trots allt som hänt har det ändå gått bra. Det går inte lika bra för alla. Varför gick det bra för dig? 

– Jag har väl försökt att få mig själv att inse att bara för att du föds i det så är du inte det. Bara för att dina föräldrar eller någon nära som är så behöver inte du bli så. Så mycket som möjligt ska jag försöka. Jag har haft en insikt sen jag var liten, för min framtid och familj, det här vill jag inte. Då vet jag att jag ska göra tvärtom.

Under 2020 tar Fatima en paus från musiken i två år. 

– Jag behövde lära känna mig själv. Gå igenom det jag behövde för att vara här idag. 

Vad gjorde du? 

– Allt möjligt. Självmedicinerade, rökte med vänner, var ute och drack. Det är roligt, men sen fastnar man i det. Jag kom in i destruktiva vanor, försökte hitta lugnet i mig själv men ibland halkade jag ner och tappade balansen.

Med tiden börjar Fatima fundera kring vissa beteendemönster. Hon har svårigheter att läsa, en hjärna på högvarv och en känsla av att allt raseras om det inte blir som hon tänkt. 

– Om jag ställer in mig på en sak, till exempel att jag ska ha session med Nils men den blir inställd, så känns det som att hela min värld rasar. Jag hatar alla, jag vill inte göra nånting, jag ger upp allt. Fuck the world. Varför känner jag så?

Till slut bestämmer hon sig för att göra en adhd-utredning. Det visar sig att hon inte bara har adhd, utan även asperger, dyslexi och depression. 

– Då förstod jag mig själv mer. Okej, det är därför jag gör och tänker så.

När folk mår dåligt så poppar de en, två av jag vet inte vad

Förståelsen kring sitt beteende leder till att hon skärper sig på riktigt. 

– Då kom jag till studion och skrev låten ”Balans”. Det hade klickat i mitt huvud. Skitsamma vad folk tycker, jag ska anpassa musiken till mina egna öron. Här är jag och min historia, jag bär den rakryggad. 

Droger är närvarande i musiken från första låten till det senaste albumet. Både som något kul och som något som används för att dämpa smärta. 

– Det finns tillfällen man har varit destruktiv och tillfällen där det varit roligt. 

Självmedicinering är något som är lätt att ägna sig åt om man sett det omkring sig, menar hon. 

– När folk omkring mig mår dåligt så poppar de en, två av jag vet inte vad, sen de mår bra. Det är jättevanligt bland ungdomar, och det är fett synd att det har blivit så man trycker ner sina känslor.

När hon rökte som mest skulle hon inte erkänna att hon självmedicinerade.

– I början är det en rolig grej man gör med vänner. Sen behöver du röka en godnattish för att gå och lägga dig. Men när man väl är där skulle man aldrig säga ”jag är beroende, jag självmedicinerar”. Då tänker man, ”jag kan sluta när jag vill”. Men egentligen är det inte så. Det var väl mitt sätt att hantera mina känslor för stunden, ett sätt för mig att må bra.

Har du andra sätt att må bra på idag? 

– Ju mer jag håller mig upptagen desto mindre söker jag mig till saker som får mig att må bättre. Så fort jag hittar luckor känner jag, vad gör jag nu? Ska du inte bara röka en joint och chilla? Men när jag har grejer att göra finns det inte tid att tänka på det. Jag måste hålla mig upptagen.

Har man en familj med missbruksproblem kan missbruket gå i generationer menar Fatima, vilket är något hon har stor respekt för. 

– Jag vet att det kan gå från noll till hundra, jag är fett rädd för sånt. Men jag skulle säga att jag är medveten om vad jag gör när jag väl gör nånting. Jag har ganska bra konsekvenstänk, annars hade jag inte stått här idag.

Vuxenvärlden har inte pratat fint med oss. Och ingen har lärt oss prata fint med varandra heller.

Fatima och tvillingsystern Jasmina delar samma barndom, men upplever den olika.

– Vi är helt olika människor, vi ser livet på olika sätt. Men i slutet av dagen är vi ändå syskon. Tvillingsystrar. Vi hade många strategier för att komma undan. I vårat hus i Tunisien hade vi fem våningar. På en våning i mitten var det ingenting, bara tegelsten. Så vi hämtade kritor och lekte lärare och elev. Vi hade många stunder där det kändes som att det var vi mot världen. 

På låten ”Jasmina” berättar du om din syster och er relation. Du sjunger ”bränderna vi släckt satt vårt band i brand”. Har era upplevelser tärt på er relation? 

– Hundra procent. Vi har tagit ut ilska på varandra för att vi inte fått utlopp för dom saker vi utsatts för. Vuxenvärlden har inte pratat fint med oss. Och ingen har lärt oss prata fint med varandra heller. Jag älskar min syster till döden, hon är det finaste jag vet. Vi har en jättefin relation, fast den genomlevt oerhörda prövningar.

Kan ni prata med varandra om er barndom? 

– Då och då pratar vi om vår barndom, men inte så ofta. För när vi väl gör det tar det så mycket av ens energi. Vi båda har så mycket vi aldrig berättat för någon, inte ens varandra. Saker som hänt oss och som vi båda fått bevittna sida vid sida, men aldrig pratat om sen. Så när vi väl tar locket från kastrullen, kokar den över. Vi har fått en ordlös förståelse för varandra. Det är lika vackert som det är sorgligt. Det är därför jag skrev ”Jasmina”. Ett första försök till att sätta ord på saker. Hela låten var dessutom en överraskning. Första gången hon hörde den var när skivan släpptes. Dagen efter sågs vi i studion och vi började prata om saker vi knappt vågat röra vid. Det kändes nästan overkligt, med tanke på att drömmen med den här musiken jag skriver just nu är att erbjuda läkning. Till maskrosbarnen, till mig själv, till min syster. I den stunden kände jag verkligen att jag levde den drömmen.