Till grund för pjäsen ligger ett gediget researcharbete med över 80 intervjuer med asylsökande i olika stadier i asylprocessen, med advokater, tjänstemän på Migrationsverket och andra som arbetar med flyktingar.

– Det är ett jättematerial som jag ursprungligen tog fram för att skriva en annan pjäs. Den sattes av olika anledningar aldrig upp, bland annat för att jag flyttade till Nya Zeeland. Men jag blev besatt av ämnet och fortsatte intervjua människor i liknande situationer där, berättar Ninna Tersman, dramatiker och dramaturg, numera verksam vid Riksteatern i Hallunda.

Mötts av misstänksamhet

I Nya Zeeland fick hon erbjudandet av en teater att skriva en pjäs för dem, och det blev pjäsen Jävla parasiter!, en titel flera av de intervjuade flyktingarna beskrivit som ”spot on”.

– Många har vittnat om hur de, efter att ha lämnat allt och flytt under ofta skrämmande och traumatiska former, sökt asyl och mötts av misstänksamhet och känslan av att inte bli trodda. Istället har de betraktats just som jävla parasiter, säger hon.

Universell fråga

Det finns många paralleller mellan Sverige och Nya Zeeland, inte minst när det gäller flyktingpolitiken, enligt Ninna Tersman. Australien, för att ta ett exempel, har en betydligt hårdare flyktingpolitik än Nya Zeeland.

– Men i pjäsen har jag medvetet valt att inte tala om varifrån ungdomarna kommer eller var de befinner sig. Frågan om flyktingskapet är universell och en fråga vi alla måste förhålla oss till. Om världen hade sett annorlunda ut hade vem som helst av oss kunnat befinna oss i deras situation, säger hon.

Hon vill att publiken ska identifiera sig med den situation karaktärerna på scenen befinner sig i.

– Min förhoppning är att publiken ska identifiera sig med människorna, med deras känslor, och därmed att identifikationen suddar ut gränserna mellan vi och dom. Vi är alla likadana inombords, säger Ninna Tersman.

Pjäsen har Europapremiär den 8 mars i Sundsvall. Den kommer att visas för vuxna men framför allt för högstadieelever.

– Det är jätteroligt och känns bra att den visas igen. Trots att det är några år sedan den skrevs är tematiken inte mindre aktuell idag, snarare tvärtom.