Jag önskar mig en vår utan rädda teaterchefer

Det är lätt att plocka in politik och världshändelser i verk som kan ändras på en dag, om man vill, och i perioder har det också varit teaterns främsta drivkraft. I andra har den mest velat bekräfta det rådande. Ofta har båda ytterligheterna funnits parallellt, en scenen spränger gränser, den andra puttrar på och befäster fördomar.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det är verkningsfullt att samlas människor i ett rum och vara med om samma sak, bevittna samma skeende i realtid och tillsammans uppleva den stämning som uppstår. Det är också lite läskigt, den där intima dimensionen av scenkonst, kladdigheten som kan uppstå, upplevelsen av att tvingas in i ett ”vi” som en inte vill vara vi med.

Jag tänker att det är lite därför som scenkonsten så ofta gömmer sig bakom stela konventioner och fasta idéer om hur saker ska gestaltas eller brister ut i glättigt sprattel som för att säga: ”Var inte rädd, vi är bara glada teaterapor.” Eller, vilket dominerat den svenska teaterscenen rätt många säsonger det senaste decenniet, låna från andra konstformer. Kanske gömma sig bakom en bästsäljande roman, som dramatiseringen av Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande som säljer slut som smör inför premiären på Scalateatern i Stockholm. Ibland är det film istället, klassiska filmer som får lama sceniska efterapningar.

Fast på sistone, när världsläget kryper innanför var människas skinn, märks viljan att även sätta samtiden på scen, nyskrivna försök att fånga det mest akut angelägna.

Men det finns även andra sätt att göra konst av det som brinner, utanför oss och inom oss. Nu närmar sig en scenkonstvår späckad med dramatikhistoriens klassiker: två Hamlet, en Körsbärsträdgården, en Måsen och en Bernardas hus, för att bara nämna några. Men de som tagit sig an dessa ikoniska verk är regissörer med en kompromisslös vilja att göra egensinnigheter av självklarheter, politik av konvention, formexperiment av duktighetsdramer.

Politiska Frida Röhl, formmedvetna Jens Ohlin, feministiska nyskaparen Anna Pettersson, oförutsägbara Anja Susa. Det finns hopp – en gammal text i nya händer kan vara det mest subversiva som kan ses på en scen.

Jag önskar mig en vår utan lama kompromisser, utan säkra kassakor och rädda teaterchefer. Jag önskar mig en scenkonst som litar till sitt eget uttryck och som vågar tänja på sin konstforms gränser, en scenkonst som är subversiv redan genom sitt sceniska språk.