Till skillnad från mig har de inte researchat ordentligt inför ikväll. Jag har läst exberliner.coms artikel med rubriken ”No more black at KitKat? Club announce new guidelines” och är därför klädd i en rosaglittrig baddräkt. Det är obekvämt att sitta ner i den, men det är värt det. Jag är ändå inte här för att sitta ner och baddräkten är så rätt i tiden att personalen i garderoben där man klär av sig och lämnar in sin telefon frågar var jag har köpt den. Jag svarar som det är: på gatan.

Vad jag gör på KitKatClub är en djupt personlig fråga. Never ask a woman varför hon betalar 25 euro för att se äldre män krypa längs ett klibbigt dansgolv i koppel. Jag önskar att jag kunde skylla på min redaktör och kalla det för tvångsarbete, men ingenting hade varit mindre sant. Det är absolut inte en kink och inte heller en livskris. Att säga ”desperate times calls for desperate measures” hade varit att ljuga. Kanske skulle jag kunna göra som Christopher Garplind och beskriva resan till Berlin som en flykt från ett ex man inte har kommit över, men jag är inte ens nydumpad. Det var fem månader sedan jag och min pojkvän gjorde slut och han har dessutom redan lämnat Stockholm. 

Men Trädgården har slutat kännas och det är så krångligt med raves. Börjar jag bli gammal? Mina vänner har definitivt börjat bli det. De sitter inte ens på samma barer och pratar om samma saker längre. De är i skogen och plockar svamp. Enligt Isabelle Ståhls kommande roman ”Eden” har skandinaver slutat dricka alkohol och jag är typ beredd att hålla med. På KitKat finns det bara en sak att dricka och det är Club Mate. Man får välja om man vill ha den med eller utan vodka. Det finns en stor swimmingpool med uppblåsbara tjurar och flamingos, ni kan föreställa er vad som händer på plastdjuren men innan ni gör det känns det viktigt för mig att sätta tonen för era föreställningar.

Jag har aldrig varit på Soho House men jag tänker mig att Soho House försöker se ut som KitKat. Det jag menar är att KitKat är dekadent på ett glamoröst sätt. Det jag menar är att det är politiskt inkorrekt – öppet för alla som blir insläppta vilket sägs vara både svårt och dyrt. Det som pågår här är smutsigt men bland skulpturerna och guldstuckaturerna känns det smutsiga flott. Tänk er Centralbadet men töm det på friskvårdsbidragstagande mellanchefer som vill ”unna sig” eller förresten, gör inte det. Men fokusera på de vackra mellancheferna och stoppa i dem lite ecstasy. Skönhet är SÅ centralt på Kitkat. Här är alla vältränade och solbrända, till och med mannen i rullstol har magrutor. 

Som ni förstår är det alltså inte särskilt många tyskar i lokalen. Jag och min vän träffar unga tjejer från Kanada, äldre män från Italien (Malena Ivarsson hade älskat dem), vi pratar med amerikaner, brasilianare och nyktra skandinaver, men de enda tyskarna vi träffar är – likt jag – på klubben för att arbeta. Antingen som dealers eller som professionella piskare. I ett rum i källaren kan man betala för att bli slagen av en tysk liten man. Det kostar 15 euro och för de erfarna finns en mer avancerad behandling som inkluderar stearin.

För att få min sexklubbshelg att kännas mindre som ”soulsearching” och mer som ”jobb” har jag bokat in en intervju med den tyska författaren Leif Randt. Hans roman ”Allegro Pastel” översattes till svenska tidigare i år och har trendat bland en grupp läsare som vanligtvis inte läser (den har alltså blivit läst).

Huvudkaraktärerna Tanya och Jerome är mellan 30 och 40 och lever ett semihedonistiskt liv i Berlin. De festar, de tränar, de ligger med varandra, de ligger med andra, de bygger hemsidor åt rika kulturinstitutioner och skriver böcker om homosexuella män med VR-glasögon, de har pengar så de klarar sig, de har ingenting att klaga på. När jag och Leif ses för att ta en uppfriskande promenad på Templehof-fältet dagen efter min KitKat-natt berättar jag för honom om hur deprimerad och frustrerad jag blev av att läsa om hans dumma karaktärer.

Hela den här grejen med att Tanya och Jerome vägrar ha en gemensam framtidsplan, att de vägrar definiera sin relation och är så rädda för att vara beroende av varandra. Det är så sorgligt. Varför gör de så mot sig själva? 

–Tanya och Jerome är narcissistiska och bortskämda romantiker. De tänker att kärlek är tillräckligt för att saker ska lösa sig. De vill inte kategorisera sin relation utifrån trenduttryck som ”öppna förhållanden” eller ”polygami”. De gillar att vara med varandra men hatar tanken på att behöva planera eller definiera något. De är supermedvetna och reflekterar extremt mycket över vilken drog som är bäst att ta vid vilket tillfälle och sådant. Men när det gäller de stora sakerna i livet, som vem du ska tillbringa det med, klarar de inte av att ta några seriösa beslut.

Leif knäpper sin sportiga jacka som ser ut att kosta minst en månadslön och är som tagen ur någon av ”Allegro Pastel”-karaktärernas garderober. Han har redan hunnit ursäkta höstvädret och säga att parken hade varit fylld av nudister om det inte hade varit så kallt, vilket han tänkt att jag skulle tycka om. Jag har redan hunnit rodna och berätta för honom om det samtal jag och min vän hade över en pho-soppa i Friedrichshain innan jag åkte för att möta honom. Berlin verkar vara en underbar stad att bo i, men hur överlever man?

– Helt ärligt. Berlin är inte en särskilt vacker stad, det är ganska grovt och ruffigt. Om du bor här är det för att du uppskattar kultur, för att du tycker om konst, teater och ett dynamiskt nattliv. Allt det där är så centralt för stadens identitet och om du inte tycker om det finns det betydligt trevligare platser att bo på. 

Men om man bor i Berlin och tycker om att gå ut. Hur gör man för att inte gå under?  

–Jag flyttade hit från Frankfurt när jag var i 20-årsåldern. Då var klubbarna fyllda av personer som var äldre än jag, nu är jag snart 40 och jag är fortfarande långt ifrån äldst när jag är ute. Ofta ser man folk i 60-årsåldern, vilket betyder att de har festat hårt i 30 - 40 år. Och det är klart att om du tar speed, ecstasy, ketamin, kokain eller vad det nu är regelbundet i flera decennier så kommer du behöva betala för det. Det finns definitivt folk som hamnar i missbruk eller dör. Men det finns också många som har tur och överlever. 

Som du? 

–Ja, fast jag festar inte så mycket längre och jag har också varit privilegierad eftersom jag aldrig har haft ett jobb med fasta tider. Jag har alltid kunnat sova ut och återhämta mig. Samtidigt hade jag antagligen sett fräschare ut och varit mindre sliten om jag inte hade flyttat till Berlin 2001.

Vi sitter på en ganska sunkig uteservering och dricker Coca-Cola nu. I bakgrunden hörs bombastiska ljudeffekter från den barnbio som pågår i parken under helgerna. Jag har festat mer än jag brukar göra den här sommaren. Jämfört med Leif och hans kompisar är jag en amatör, men med städade Stockholmsmått känner jag mig som en fuckup. Den liberala Allegro Pastel-livsstilen är anmärkningsvärt frånvarande i Sverige som istället präglas av en nyborgerlig nykterhetsrörelse där allt utom adhd-medicin och koffeintabletter betraktas som livsfarligt. När jag, en skakig måndag i våras, berättade för en vän att jag och min pojkvän precis hade gjort slut sa hon med medlidande i rösten att hennes kille friat till henne under samma helg. Det glittrar på fler och fler av mina vänners fingrar och även om jag egentligen inte känner mig redo för det så känner jag mig inte heller redo för rollen som den sista singeln i världen. 

Det här är kanske en banal fråga, men vad är det folk söker när de festar på det sätt som många gör i Berlin?

–Jag tror den frågan är felställd. Det handlar mer om att förverkliga en livsstil som man blivit skolad i av staden. Det är ganska sorgligt faktiskt, eller det finns något våldsamt i det. Ingen tvingas till att leva på det sättet, men om du kommer till Berlin och är hyfsat ung förväntas du göra det. För varför är du annars här?

Nattklubben KitKat grundades 1994 av porrfilmsregissören Simon Thaur och hans ”livskamrat” Kristen Krüger. Den har flyttat flera gånger sedan 90-talet, men de gränslösa sexuella aktiviteterna och den lättklädda, BDSM-inspirerade klädkoden har varit ett konstant element. Klubbens motto sägs vara ”do what you want but stay in communication” och det verkar som att folk följer det. Den som har problem med att stämma av samtycke utan att förstöra den sexuella spänningen har mycket att lära av KitKat.

Med tanke på hur mycket droger och nakna kroppar som flödar i lokalen är telefonförbudet tacksamt och jag gissar på att mina anteckningar från toalettbåset inte heller skulle uppskattas av vakterna. Klubben har besökts av kändisar som Kate Moss, men också av Rammsteins sångare Till Lindemann vilket ledde till en kritikstorm i somras. Att Lindemann, som då var anklagad för sexuella övergrepp och för att ha haft ett ”sexsystem” under bandets konserter, befann sig på klubben gjorde att flera av KitKats dj:s och besökare rasade.
”Det här bevisar att KitKat hellre smörar på en berömd och mäktig äldre vit man än att ta sina gästers säkerhet på allvar”, sa dj:n Intaktogene till magasinet Resident Advisor.

Att ta sina gästers säkerhet på allvar betyder något alldeles särskilt när ens gäster består av en ung naken tjej som entusiastiskt suger av en mycket belåten kille samtidigt som en annan – minst lika belåten – man har sex med henne och hon parallellt med det, på det skissblock hon har framför sig, tecknar en hand som håller om en kuk. Det är svårt att avgöra på vilket allvar KitKat tar säkerheten med tanke på att det i skuggan av discokulornas och takkronornas rosalila sken hänger upp-och-nedvända kvinnor i rep. Hur säkert är barnet i magen på den höggravida kvinnan som går loss på dansgolvet? Hur säkra är det gäng som doppar sina fingrar i en påse med MDMA-kristaller och sedan för upp fingrarna bakifrån?

Jag tänker ofta på Snooks låt ”Inga problem” och det melankoliska tillstånd som verkar vara en oundviklig konsekvens av ett tryggt och inrutat liv där säkerhet tas på allvar. I en version av låten sjunger Veronica Maggio: ”Här finns ingenting att klaga på, jag vet // Sen jag ordnat upp mitt liv finns inga fel //Tennistid och öppen spis, inget kaos, ingen kris //Alla önskningar slår in, ändå saknas någonting”. Att befinna sig i ett toalettbås på KitKat är att befinna sig i något betydligt mer akut. Det som slår in här är inte önskningar, det är saker jag inte ens hade kunnat föreställa mig. Samtidigt verkar Leif Randt och hans karaktärer, trots att de spenderar söndagförmiddagarna på Berghain, vara drabbade av samma semidepressiva tristess. 

Jag vet inte hur man ska leva för att inte hamna där. Men när jag under söndagsmorgonen sitter i ytterligare en av stadens smutsiga parker och lyssnar på lycklig musik skickar jag ett sms till en nyfunnen vän: tänk om man skulle möta våren i Berlin?