”Om inte Amanda Svensson blir nominerad till Borås Tidnings Debutantpris för ”Hey Dolly” äter jag upp pappret det här inte är skrivet på, för så bra är hon” skrev en kritiker på sidan Bokhora.

Det var också som ung debutant Amanda Svensson träffade kulturprofilen Jean-Claude Arnault för första gången och blev tafsad på. En man i självklar maktposition som tog sig sådana friheter med hennes kropp att hon helt tappade talförmågan, vilket Amanda Svensson 2017 vittnade om i DN:s stora reportage om övergrepp. Mer om det senare.

Få känner paniken i kroppen

Sedan några tillbaka har Amanda Svensson bytt hemstaden Malmö mot den engelska landsbygden, där hon nu bor med sin familj i Cornwall. Här ägnar hon dagarna åt att översätta, odla ärtor och att konservera grönsaker. Det är också här hon skrivit sin nyligen utkomna fjärde bok: ”Ett system så magnifikt att det bländar”. En roman om trillingarna Sebastian, Clara och Matilda, som efter en tragisk händelse skingrats till olika platser i världen. Alla tre förhåller sig på olika sätt till vetskapen om att jorden ska gå under.

– Jag ville skriva en bok om rädsla som ­drivkraft, sammanfattar Amanda Svensson, som själv kallar boken för en klimatroman.

Hur förhåller sig trillingarna till rädslan kring klimatet?

– De letar alla efter en kontrollmekanism och vill ta kommando över känslan av panik. En del utspelar sig på Påskön, en plats som är närmast löjligt symbolisk. Där fanns en civilisation, där allt,  lite förenklat, var bra och härligt. Men så blev man övermodig och skulle bygga massor av monument, och då måste man fälla alla träd, och då kunde man inte fiska, och alla dog. Det är ju ungefär som den moderna världen.

Jorden i miniatyr ...

– Ja. Personerna i boken åker dit som en symbolhandling och säger sig vänta på en undergång, men det verkar inte riktigt som att det egentligen är någon som tror att det ska hända. Och det är ju också lite symptomatiskt för hur vi pratar om klimatet nu. Det är väldigt stora ord: ”undergång” och ”slutet på den värld den känner”. Samtidigt är det väldigt få som känner paniken i kroppen.

Varför valde du att skriva om rädsla?

– Det hängde nog ihop med att jag hade fått barn och blev rädd för saker som jag aldrig hade varit rädd för tidigare, att dö till exempel. Och att jag fick ett vaknat medvetande för jorden som den ser ut och är på väg. Det väckte en väldig sorg i mig, både rent privat och för vad människan har gjort med jorden.

”När zombieapokalypsen kommer är alla välkomna hem till mig på saltgurka” har du skrivit. Hur kommer det sig att du är så intresserad av odling och hermetisk konservering?

– Jag är absolut ingen prepper, och ser ingen poäng med att vara helt självförsörjande och bo i en bunker (skratt). Men när jag började odla kände jag att det fanns något väldigt tillfredsställande i att ha ett handgripligt ansvar för det mest grundläggande i att kunna föda sig. Och jag gillar det där monotona långsiktiga arbetet. För ett par år sedan var det många författare som pratade om sin löpning, och att det fanns korrelation mellan att kunna springa ett maraton och att skriva en roman. Kanske är trädgårdsskötseln lite likadan. Man måste ha tålamod, man måste testa och så är det kreativt.

Du bor i på den engelska landsbygden. Hur pratas det om Brexit i vardagen?

– Apropå temat i min bok: Rädslor och kontroll har varit två ord som har definierat brexit-processen. Rädsla för framtiden som den ser ut. Det är inte en slump att brexit-sidans slogan var ”take back control”. Folk i Storbritannien känner att de har tappat kontrollen och tror att det enklaste sättet är att stänga gränserna.

Hur har brexit påverkat din vardag?

– På vissa sätt är det ett annat land i dag än det vi flyttade hit till. Nu är det ett land som är på väg att lämna EU, ett land med någon slags isolationistisk anti-invandringsagenda. Från början visste vi inte om EU-medborgare skulle få stanna eller inte, nu verkar det som att vi får det.

Slutligen: Du var en av de som vittnade mot Jean-Claude Arnault i DN:s granskning. Du beskrev hur han smekte dig på magen och halsen och höfterna och la handen på dina bröst. Att du vid båda tillfällen tappade talförmågan. Hur reagerade du när han fälldes i hovrätten för två våldtäkter?

– Det ju svårt att fälla någon för våldtäkt och liknande, särskilt efter så lång tid. Så jag reagerade med förvåning... och tillfredsställelse. För den kvinnans skull och för våldtäktsoffers i största allmänhets skull, de fick se att det går att få juridisk upprättelse.

Varför kändes det viktigt att vittna?

– Jag är den av oss som framträdde med namn som har haft minst samröre med honom, och mildast upplevelse eller hur man nu ska säga. Jag tror att jag träffade honom totalt tio minuter, och av dem ägnade han fem åt att göra konstiga saker med min kropp. Det var därför var det viktigt att vittna. Det är som ett isberg, tänker jag: Har man den slentrianmässiga ingången till kvinnor att de bara är någon slags rekvisita man kan göra vad man vill med, då har man ett djupt problem.

Känner du fortfarande vrede mot honom?

– Ja, det gör jag. Att han höll på dag in och dag ut, år efter år, och gjorde så grova saker. Någonstans måste man ju sätta stopp. Första gången jag träffade honom var jag 25, och någon sa ”akta dig så att han inte får upp ögonen för dig”. Som att det var mitt ansvar att hålla mig undan. Det vill jag inte att andra unga kvinnor ska utsättas för. Eller när jag fick höra hur han hade betett sig mot Biskops Arnö-elever, att han profiterade på deras vilja och drömmar om att sätta sina första steg i den litterära världen. Det gjorde mig väldigt arg att de skulle stöta på en sån.

Tror du att domen har gjort någon strukturell skillnad?

– Ja, det tror jag. Många förövare tänker ju inte på sig som förövare, de tycker snarare att de har rätten att bete sig som de gör. Men domen visar att de faktiskt inte har det. Att det inte är okej att våldta någon i sömnen. Om man nu inte hade förstått det innan...

Amanda Svensson om...

…vad hon saknar i Sverige:

– Föräldraförsäkringen, förskolan, filmjölk, lingonsylt.

...att hon i tonåren var skånsk distriktsordförande i Liberala ungdomsförbundet (LUF):

– Folk brukar säga att man är mer vänster när man är ung, men jag har gått motsatt riktning. Senare har jag röstat på Miljöpartiet, men det var svårt i det här valet på grund av flyktinguppgörelsen.

…att hennes böcker är så fullsmockade med roliga formuleringar:

– Ibland får jag såklart tygla tramset. Men rådet om att ”kill your darlings”, håller jag inte med om. Varför ska man ta bort det bästa man har? Då får man anpassa sig så att man kan inkorporera det bästa istället, annars blir det ju inte lustfyllt! Skrivtips är ofta så fokuserat på disciplin: Det ska sorteras bort, hyvlas, poleras och man ska inte tro att det ska kul att skriva. För mig skulle det inte funka då. Det måste vara roligt.