Av en ironisk slump pumpar lokalens högtalare livsbejakande disco medan vi pratar om det akuta mörker som blivit poplyrik på hans nya album.

Om förra plattan ”Den okända floden” kretsade kring att förlora sin familj och sig själv, har den nya beskrivits som dess epilog. I ”Sorgetornets spejare” sjunger Jonas Lundqvist om att kasta bort det vackraste han haft, om ensamheten som följt efter separationen.

Vad har hunnit hända i ditt liv mellan de här plattorna? frågar jag innan jag förstår att allt har hänt. 2019 dog Jonas Lundqvist pappa i sviterna av en stroke. Samtidigt drabbades hans mamma av Alzheimers sjukdom. Själv föll han in i missbruk, med droger och alkohol. Och mitt i allt blev han dumpad.

Röken har ännu inte lagt sig, och Jonas Lundqvist tvivlar på att den kommer att göra det. Kanske måste han bara vänja sig.

– Jag har varit ensam hemma väldigt mycket. Och försökt att inte dricka, säger han om tiden efter separationen.

Hur har det gått?

– Helt okej. Och så har jag försökt skaffa mig ett liv, genom att titta på vad andra människor gör med sin tid. Men de verkar inte heller tycka att det finns så många roliga grejer där ute? Så det har mest varit att jag vänt mig till skrivandet, säger Jonas Lundqvist medan kaffets yta darrar av händernas oroliga rörelser.

Det är svårt att sitta still.

”Flint, fet, fattig”

Tre dagar i veckan jobbar Jonas Lundqvist som tennistränare. De övriga ägnas åt musiken – eller som han själv kallar det – ”flummeri”. En passande kombination för den intensiva artisten som sedan barnsben haft smeknamnet ”adhd”, även om han aldrig fått en diagnos eftersom det var ”för mycket papper att fylla i”.

Han har en omedelbar energi kring sig, nära till skratt och en isblå blick som snabbt växlar mellanbråddjup och avväpnande charm. Som när han i en enkät i DN Kultur i somras sa ”Kanske är jag på väg mot ’triple f’, det vill säga: ”flint, fet, fattig”. Då är det kört.”

– Just nu har jag nog dubbel f. Jag är nästan flintis och fetare än vad jag brukar vara, alltså som jag känner igen min egen kropp. För jag är lat och har misshandlat den. Och så har jag problem med axeln så att jag inte kan serva längre, vilket är rätt kasst när man är tennistränare.

Men en ljuspunkt finns trots allt i buketten av “f”:

– Jag är inte fattig längre, säger artisten.

Höstens turnékonsert i Göteborg såldes ut på mindre än ett dygn. En lycka.

”Dagarna flöt ihop”

Hur beskriver man förtvivlad sorg, så att de utanför förstår? Medan Jonas Lundqvist pratar om åren med död och krossat hjärta tänker jag på låten ”The end of the world” av countrysångerskan Skeeter Davis. 

”Why does the sun go on shining? // Why does the sea rush to shore? //Don't they know it's the end of the world?”.

Kändes det så: det värsta har hänt, och allt runtomkring bara fortsätter?

– Sorgen gjorde att jag inte kände någon gemenskap med någonting. Jag kunde inte förstå att någon annan hade gått igenom det här innan mig. Det splittrade mig. Jag förstod inte vad som hände och kan inte minnas någonting av den tiden. Dagarna flöt ihop, säger han.

En orsak till att relationen med ex:et krackelerade var hans missbruk, som eskalerade efter pappans död.

På några av albumets mest brutalt självutlämnande rader sjunger Jonas Lundqvist: ”Jag var hög på hans begravning. Jag var hög när hon gjorde slut.”

– Så där kan jag säga om jag har sagt något luddigare och vackrare innan. Då passar det väldigt bra att vara väldigt konkret. Det går på automatik, men jag ser efteråt hur det skrivs.

Det är väldigt självutlämnande rader. Känslan är att du håller fram dina smärtpunkter rakt framför lyssnaren. Stämmer det?

– Ja, men om jag är ärlig så tror jag att många kan känna igen sig i det. Att vara hög på sin pappas begravning till exempel. Jag säger inte att det är vanligt, men jag tror att det är väldigt många som antingen har velat vara det, som har druckit sig redlösa efter begravningen, eller som kanske har försökt supa bort hela sorgeperioden.

Han dricker en klunk kaffe och tillägger:

– För det är så surrealistiskt. Man ska begrava sin far.

Många känner dig som en rolig person. Har det påverkat din självbild att du mått dåligt?

– Ja, verkligen. Men nu har jag förstått att man kan ju faktiskt ringa en gammal vän och berätta sanningen. De blir ofta glada. Och jag blir alltid glad om någon berättar något för mig. Okej, nu gör vi så här. Nu tar vi det lugnt. Jag kommer hem till dig. Vi tar en promenad.

På nya skivan är arrangemangen synthigare och svulstigare än tidigare. Fler elektroniska ljud får plats bland gitarrerna. Hör jag fel om jag också tycker att det finns livshunger?

– Ja … men det finns någonting i kärnfamiljen och folk som har sina föräldrar kvar vid liv. De har en omedveten kaxighet.

En aningslöshet?

– Exakt, och det är lugnt, för så ska det ju vara. Men de vet inte riktigt vad de har framför sig när de bygger planer för sina liv i flera år framöver. Vänta bara. Din dag kommer.

Jonas Lundqvist tänker lite innan han fortsätter med kopplingen till livshungern:

– Sorg drabbar alla. Samtidigt kan man i det få en annan sorts glädje för livet. De som är kvar tar jag till exempel inte för givet längre. Jag har fattat att livet egentligen bara är att typ ta en kaffe med en polare. Det blir inte så mycket bättre än så.

"Ulf Kristersson är en horunge"

”Jag återföds hellre som en plaststol än som ung i Ulf Kristerssons Sverige”. Det var rubriken på gästledaren som Jonas Lundqvist i somras publiceradei Dagens ETC. 

Där skrevartisten om studieförbundets rock n roll-rekrytering i Örgryte på 90-talet, om dagens söndervittrande föreningslivet och musikens roll i klassamhället.

”Klass är inte bara pengar. Klass är att känna i sin kropp att dörren till varje yrke och utförande är öppen” stod det i texten om hur Sverige inte längre är ett land för alla, och politiken som lett dit.

Bild: Zanna Nordqvist

På dina konserter brukar du sjunga en låt där du bytt ut en rad till ”Ulf Kristersson är en liten horunge”. Vad i den svenska politiken blir du argast när du tänker på?

– Nej men såhär … jag är anarkist. Och jag blir arg så fort jag märker att inte pengarna går till de som behöver dem. Jag behöver inte samhället, för jag är liksom i mina bästa år. Jag är stor och stark. Jag klarar mig. Men de som behöver samhället är ju de yngsta och de äldsta och folk som råkat illa ut på olika sätt. Det är för dem vi har ett samhälle, säger Jonas Lundqvist.

Artisten blir bedrövad av att tänka på hur politikerna pratar om människor. Om Ulf Kristersson som skakade hand med förintelseöverlevaren Hedi Fried och sedan satte sig i knät på Sverigedemokraterna.

– Då tänker jag att vi hade klarat oss bättre med anarki. Vi människor är godare än vad som kommer fram i politiken idag.

Yla med kvinna på axeln

Varje dag som kommer, är en förvirrad varg

Varje dag som kommer, tar ett bett av dig och mig

Varje dag som kommer, är en förvirrad varg

På ”Sorgetornets spejare” finns en symbol som återkommer: Den förvirrande vargen.

Vad symboliserar vargen för dig?

– Vad tror du?

Vargen har ju ett glupskt drag, och ett våldskapital. Den är också en mörk gestalt. Vild?

– Vargen dyker upp i texterna som en följetong. Den kan också vara en flykt, och representera någon som inte orkar ta tag i någonting. Vargen är personen som bara vill ge upp och dra.

Yla och fly?

– Ja, exakt. Att bara bära en kvinna över axeln och dra till skogs.

Är du kär just nu?

– Det kan jag inte svara på. Däremot så tycker jag att jag har väldigt tur i livet. Att jag har kunnat få vara i det här skrivarrummet så ofta, att det har kommit melodier och texter till mig. Jag är väldigt glad för det. Det är värt allt.