BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Men det är också en berättelse som skildrar hur en ung tjej från Afghanistan, på blott 17 år, lyckas mobilisera en ny folk­rörelse, ett engagemang och ett enträget motstånd som till slut förmår regeringen att backa och lägga om sin kritiserade migrationspolitik.

Historien om Fatemeh Khavaris liv – från tillvaron som papperslös flykting i Iran till kampen för de ensamkommande ungdomarna i Sverige – är återgiven för och nedskriven av Annie Hellquist, redaktör på nyhetsmagasinet ETC, och släpps på Norstedts förlag. Dagens ETC träffar en glad och upprymd Fatemeh Khavari dagen före boksläppet.

– Det har varit jättejobbigt att gå igenom min egen historia. Det finns inte mycket glädje i den. Det är en historia om maktlöshet och att inte ha någonstans att ta vägen. Men nu när boken är klar och några personer har läst den, har jag fått väldigt fina reaktioner. Människor säger att de blir väldigt berörda och att min historia stärker dem i deras engagemang. Det känns väldigt fint, säger Fatemeh Khavari.

Hon framhåller att boken handlar om skillnaden mellan att ha och att inte ha en röst, skillnaden mellan att vara maktlös och att ha inflytande i samhället.

– Jag är uppväxt i ett land där jag inte var värd någonting. Jag var sedd som smutsen under en sko. Jag har fått kämpa för alla mina grundläggande rättigheter, säger hon.

”Lägst ställning i världen”

Hon framhåller att det svenska folket lärde känna henne som talespersonen för de ensamkommande ungdomarna från Afghanistan.      

– Jag blev uppmärksammad för att jag stod längst fram i kampen för dem, men många sa att jag bara var en docka, en figur som ställdes längst fram. ”Hur ska en ung tjej på 17 år kunna stå upp för och representera alla dessa tusentals ensamkommande killar?”, var något jag ofta fick höra. Inte minst från mina egna landsmän.

Därför har det varit viktigt för Fatemeh Khavari att berätta om sin egen bakgrund. Vem hon är och vilka förhållanden hon kommer ifrån, om att hon inte glidit igenom livet på någon räkmacka.

– Jag var på noll! Som hazar från Afghanistan och papperslös flykting i Iran hade jag den lägsta ställningen av alla människor i hela världen. Det är viktigt att folk förstår det när jag representerar de ensamkommande.

Hoppet lever

Trots sin svåra bakgrund är Fatemeh Khavari en hoppfull person som tror på förändring.

– Jag är inte en ledsen och deprimerad människa som har gett upp. Jag ser en annan väg, som leder till att jag blir starkare och orkar fortsätta kämpa. Den vägen handlar om att acceptera sitt eget öde och att hitta styrkan i smärtan.   

Och det är den fortsatta ­kampen för de ensamkom­mande flyktingarna som titeln ”Jag stannar till slutet” syftar
på.

– Många är väldigt trötta nu och orkar inte längre fortsätta kämpa, och jag förstår dem. Det är okej att vilja ge upp, att behöva ta en paus. Men jag stannar till slutet, säger Fatemeh Khavari.