Regi: Stig Björkman
Medverkande: Ingrid Bergman, Isabella Rossellini, Roberto Rossellini, Jeanine Basinger, Pia Lindström, Fiorella Mariani, Alicia Vikander (röst)
När Ingrid Bergman gick i skolan kunde hon bli så blyg och nervös att hon svullnade i ansiktet. Ändå kunde hon inte tänka sig något annat än att bli skådespelare. I år skulle hon ha fyllt hundra, och hennes gärning högtidlighålls därför över hela filmvärlden.
Stig Björkmans dokumentär Jag är Ingrid försöker ge en inblick i personen Ingrid Bergman, och till sin hjälp har han ett rikt material av brev, dagböcker och privata filmer. Idén till filmen kom från Bergmans dotter Isabella Rossellini, och intervjuer med Bergmans barn utgör en stor del av berättandet.
Genombrottet kom när den amerikanske filmproducenten David O. Selznick såg Bergman i Intermezzo (1936) och bad henne att komma till Hollywood för att spela in en amerikansk version (1939). Selznick trodde först att han gjort ett misstag. Hon var för lång, vägrade sminka sig och noppa ögonbrynen, kunde knappt tala engelska, och hennes namn var för germanskt.
Snarare än att hitta stjärnor var Selznick van vid att skapa dem – byta namn på dem, ändra deras utseende och detaljstyra deras karriärer. Men Bergman lät meddela att hon hellre reste tillbaka till Sverige än anpassade sig. Hennes envishet imponerade på Selznick, och han insåg att hennes äkthet kunde vara ett säljargument.
Även vad gäller hantverket skilde Bergman ut sig. Vid denna tid spelade Hollywoods filmstjärnor oftast en glamourös variant av sig själva, så att publiken skulle känna igen dem. Bergman däremot gick in för varje rolltolkning, och ville gärna ha varierande och utmanande roller. (Även Greta Garbo var en del av Hollywoods stjärnfixerade tradition, och undvek att träffa Bergman så gott hon kunde.)
Tittarna och kritikerna älskade henne, och filmer som Dr. Jekyll and Mr. Hyde (1941), Casablanca (1942), Klockan klämtar för dig (1943) och Gaslight (1944) gjorde henne till en superstjärna, trots granntjej-framtoningen. Hon var precis lika stark och egensinnig som sina huvudpersoner, och skrev under för fyra filmer i taget i stället för de slaviska sjuårskontrakt som var branschstandard.
Hon spelade också in tre filmer med Alfred Hitchcock på 40-talet, vilket snabbt hastas förbi i Björkmans dokumentär. I stället uppehåller han sig länge vid en privat händelse som starkt kom att påverka hennes karriär.
Efter några år i Hollywood längtade Ingrid Bergman efter nya utmaningar. Hon hade sett Rom – Öppen stad (1945), och skickade brev till Roberto Rossellini om att de borde göra film ihop. De spelade in Stromboli (1950), om en fängslad litauisk kvinna som kommer undan genom att gifta sig med en italiensk fiskare. Flera av de filmer Bergman spelade in med Rossellini handlar intressant nog om kärlek och äktenskap, men deras konstnärliga kvaliteter hamnade i skuggan av en gigantisk skandal, nämligen hennes affär med regissören.
Hon var naiv nog att tro att kärlekslivet var hennes ensak. Men Rossellinis fru Anna Magnani var en älskad skådespelerska i hemlandet, och att Rossellini och Bergman fick sitt första barn innan de ens skilt sig från sina respektive fick de moralkonservativa i Italien och USA att rasa. Affären kom till och med att bli ett ärende i den amerikanska senaten, där en ledamot kallade henne för ett ”mäktigt instrument för ondska” och föreslog att omoraliska skådespelare skulle förbjudas att visas på amerikanska biodukar.
För Ingrid Bergman var skådespeleriet lika med livet. Björkman hade därför gärna fått uppehålla sig längre vid själva filmerna, deras konstnärliga innehåll och mottagande, och Bergmans skådespeleri. Kanske borde filmen ha hetat ”Vi är Ingrids barn”, då fokus ligger på mamma Bergman snarare än skådespelerskan. För filmnördar innehåller dokumentären inte mycket nytt, men vi får ändå se intima detaljer ur hennes liv, och Michael Nymans romantiska filmmusik tar oss tillbaka i tiden.
Ingrid Bergman utmanade också filmvärldens värderingar genom att filma som äldre kvinna, bland annat i Ingmar Bergmans Höstsonaten (1978). Hon dog i bröstcancer 1982, och skådespelade in i det sista. Dagens unga har förmodligen ingen stark relation till Bergman, men förhoppningsvis kan Björkmans dokumentär bidra till ett ökat intresse för den banbrytande skådespelaren, som med sin öppenhjärtighet och naivitet vände upp-och-ned på Hollywood.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
