Jag möter dem båda över en lunch i Dramatens personalmatsal. Det är Ulf som överlag för duons talan, men när de regisserar ihop är de samkörda, intygar Emil. Han är dansare i grunden, Ulf skådespelare.
Den e vi, som har premiär den 4 december, berättar om ungdomar som växer upp i socialt utsatta områden. Förorter till storstäder, små bruksorter eller samiska byar. Platser oftast förpassade till den mediala periferin.
– Dessa ungdomar löper statistiskt sett stor risk att falla utanför, på grund av sitt sociala arv. Men personerna som vi berättar om vägrar bli offer för det. De känner en stolthet i att vara same, ha en kurdisk bakgrund, vara underklass och så vidare, säger Ulf Stenberg.
Längtan efter upprättelse
Föreställningen genomsyras av kampvilja och ilska, en längtan efter upprättelse. Det känns tydligt i den repetition jag följer, med tre veckor kvar till premiär. Charlotta Jonsson, som gestaltar en ung kvinna med samiskt ursprung, spänner ögonen i mig och säger med pondus i rösten: ”Det här är inte min nationalscen, jag har inget med den att göra.” Nej, denna kvinna har aldrig känt sig inkluderad i någon svensk gemenskap.
Ulf ringar in föreställningens tematik till att lyckas mot alla odds, att vägra ge upp. För att orka fortsätta krävs det just gemenskap.
– Smärta kan ha en starkt förbrödrande egenskap. Det kan väcka en samhörighet mellan människor och en identitet, som i sin tur inger stolthet, säger Ulf.
Manuset – som de har skrivit tillsammans med rapparen Raymond Peroti, eller Blues som är hans artistnamn – består av nyskrivna texter av hiphop-artister, som samiska Maxida Märak, och av intervjuer med ungdomar över hela landet. Personliga reflektioner blandas med politiska samhällsanalyser av vår nutid. Dessutom är manuset späckat med fakta. Duon brinner för folkbildning.
Är ni oroliga för att det ska bli undervisande?
– Nej, säger Emil. Vi brukar lyckas hålla en bra balans mellan fakta och dramatisering av dokumentärt material. För att undvika pekpinnighet kan man låta fakta göra jobbet åt en. Vi går exempelvis hårt åt Sverigedemokraterna i vår föreställning.
– Men inte genom att kalla dem rasister, fortsätter Ulf. Vi läser helt enkelt ur deras principprogram. Sedan får publiken dra sina egna slutsatser.
Det blir även liveframträdanden. På Dramaten kommer rapduon Ison & Fille att inta scenen. När föreställningen senare ska ut på turné är det lokala artister som framträder.
Varför har ni valt just hiphop-genren?
– Det är den musikstil som är intressantast när det kommer till samhällsfrågor, som har den tydligaste kopplingen till underklassen och som ungdomar i dag lyssnar på, menar Ulf.
”Når publik som inga andra teatrar når”
Teater Fryshuset är lika mycket en social som en konstnärlig verksamhet. De baserar alltid sina uppsättningar på intervjumaterial.
– Vi vill få dem vi berättar om på scen att känna sig inkluderade, förklarar Emil.
– Vi vet att vi når en publik som inga andra teatrar når och vi försöker göra varaktiga insatser.
– Vi vill visa på alternativ, främst för unga människor som riskerar att hamna i utanförskap i destruktiva subkulturer, fortsätter Ulf.
Att de får tillgång till Sveriges nationalscen betyder mycket, det var själva förutsättningen och det bevisar att ungdomarnas berättelser spelar roll, menar de båda.
Ni når också en annan publik på Dramaten än ni skulle gjort annars.
– Det är hela grejen, själva mixen. Vi vill ha Husby och Östermalm i samma salong, säger Ulf.
