BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Det var jätteroligt men jag är egentligen inte någon som söker uppmärksamhet. Jag gjorde det bara för ”mina tjejer”. Det var de som nominerade mig och sedan vann jag. Det gör mig otroligt rörd att de uppskattar det jag gör, säger hon.
Många timmar vid sidlinjen
Att hon hamnade där hon hamnade är mest en fråga om lyckliga omständigheter. För henne har barnen alltid stått i centrum, fotbollsintresset har växt till sig långsamt, i takt med att hennes tre egna barn och två bonusbarn har spelat. Det har blivit många timmar vid sidlinjen och sedan flera år tillbaka är hon kassör i sonens lag. Men förra året blev hon plötsligt också tränare till dotterns lag, som efter att ha tappat medlemmar endast bestod av tre spelsugna tjejer.
– Då tog jag kontakt med en annan tränare som hade fotbollstjejer i samma ålder som mina och vi bestämde oss för att slå ihop dem till ett lag och träna dem tillsammans. Det nya laget Sund IF består av ungefär 30 spelare med olika nationaliteter. För oss ledare är det bara ett fotbollslag med fantastiska tjejer. Och tjejerna själva gör ingen grej av att de kommer från olika länder, säger Johanna Nordlander.
Mer än bara sport
För henne är fotbollsträning och föreningsliv så mycket mer än bara sport, i grund och botten handlar det om personlig utveckling. Att jobba ihop, hjälpas åt, visa respekt för varandra och motståndarna. Sådant gör att man växer som människa.
Hon spelade själv bara fotboll i ett par år som barn eftersom tjejerna hon spelade med inte var snälla med varandra. När det nu är hon själv som coachar står därför snällheten i centrum. Alla taskiga kommentarer bemöts och diskuteras med en gång. Hon vill lära tjejerna att man inte behandlar varandra hur som helst.
Men ibland krockar hennes tränarfilosofi med omvärlden. Eller ganska ofta. Det finns nämligen enormt många vuxna, föräldrar och tränare, som inte kan ta att barn från andra kulturer ibland vinner över deras egna.
– Jag tror inte att vi har spelat en enda match utan att det har kommenterats och viskats bredvid planen. Det pratas om att våra tjejer måste vara äldre än deras barn, att det är deras mammor som spelar, att de har slöjor. En gång stormade en mamma fram till vårt lag och skrek att hon inte tänkte gå på prisutdelningen om vårt lag hamnade på pallen eftersom vi inte var värdiga vinnare, berättar Johanna Nordlander.
På en cup var det så många motståndarlag som gick till kansliet och klagade på att hennes spelare var äldre än de sade, att arrangörerna bad om leg på alla spelare.
– Det var helt absurt, hur många tio–elvaåringar har leg? Och gör man samma sak i andra lag där någon är huvudet längre än en annan? I den här åldern kan det skilja så mycket i både längd och utveckling i kroppen – det är samma sak med svenska barn!
Även om hon lyckas skydda sina tjejer från de vuxnas kommentarer, så kommer motståndare ut på planen och frågar hennes spelare hur gamla de är. Vuxnas ord i barnamun, svåra att värja sig mot.
– Det blir känslosamt ibland. Det här är tjejer jag bryr mig om, på något sätt blir alla barn man tränar ”ens egna” barn. Så jag tar illa vid mig av kommentarerna och kan skämmas inför barnen över att fördomarna är så spridda som de är.
För vad ska hon svara, undrar hon, när hennes spelare frågar vad de vuxna menar? Hon var inte beredd på motståndet. Visst hade hon mött fördomar förr men att de skulle vara så starka på så låg nivå var hon inte beredd på.
– Vi pratar om tio–elvaåringar här. Det är barnfotboll och vuxna människor beter sig som att det är viktigare att vinna än att behandla andra väl. Jag vet inte hur man ska få föräldrar och tränare att förstå vilka fördomar och värderingar de för vidare till barnen de tränar.
Får så mycket tillbaka
Nej, fotbollslaget är inget integrationsprojekt. Men fördomarna som har mött laget har påverkat Johanna Nordlander. Engagemanget för barnen har ökat – och särskilt för de som är nya här i Sverige. I våras bytte hon jobb från kundsupport till integrationshandledare på ett HVB-boende för ensamkommande flyktingbarn. Ett jobb hon fullkomligt älskar. Där får hon lära ungdomar mellan 14 och 18 sådant man behöver kunna för att leva i Sverige, men också vara bollplank för deras känslor och funderingar. Och så har hon börjat spela fotboll med dem så klart. Nu har de fått plats i ett lag i GIF Sundsvall, som hon ska bli hjälptränare i.
– Det är så fruktansvärt roligt att arbeta med barn, det spelar ingen roll om de är 10 eller 19 – jag får så mycket kärlek tillbaka av dem att det bara laddar batterierna att komma dit. Min önskan är att de ska få en bra upplevelse på planen och fina minnen. Att de en dag tänker tillbaka och säger: När jag spelade fotboll – tänk vad kul vi hade!
