Ett par timmar senare får jag ett nytt meddelande från min kompis. ”Du måste läsa det här, det är helt stört”, skriver han. För att inte göra honom besviken öppnar jag artikeln. Redan när jag läser rubriken förstår jag att min vän har rätt. Det här är mycket riktigt helt stört. 

”Israeliska politiker talar om etnisk rensning – men militären agerar inte därefter”

Så lyder titeln på denna text skriven av Isobel Hadley-Kamptz. För alla som under de senaste 100 dagarna har sett israelisk militär bomba Gaza tillbaka till stenåldern, framstår denna rubrik som märklig. För oss framstår det som om den israeliska militären agerar precis som de blivit tillsagda att göra. 

När jag läser själva artikeln blir jag än mer mer konfunderad. I texten går Hadley-Kamptz igenom mycket av den retorik som den israeliska regeringen har spytt ur sig sedan den 7 oktober. Hon skriver om förslagen att atombomba Gaza, om hur Benjamin Netanyahu använder bibliska liknelser för att rättfärdiga folkmord, hon skriver om allt det, men sedan brasklappar hon:

”Från åtminstone delar av den israeliska regeringen tycks det alltså finnas uppsåt till allvarliga brott. Det är dock inte helt lätt att koppla till verkligheten på marken i Gaza. Armén försöker varna före beskjutning för att civila ska kunna fly, och vi vet att Hamas använder civila som mänskliga sköldar.”

Den israeliska armén har alltså agerat helt okej. Anledningen? De varnar innan de bombar. Själva definitionen av etnisk rensning, att medvetet fördriva ett folk från dess hem, är alltså inte applicerbar på förfarandet ”få en person att lämna sitt hus, bomba sedan sönder huset så att personen omöjligen kan återvända”. Och om den israeliska militären nu skulle råka döda någon (25 000 människor), ja, då är det förstås Hamas fel, och absolut inget som görs under något som helst inflytande av den israeliska regeringen. 

Artikeln gör mig ändå intresserad. Om Isobel Hadley-Kamptz – en skribent som absolut lutar åt höger men som ändå är tillräckligt neutral för På spåret och vars starkaste åsikt annars är ”Donald Trump, dålig” – skriver något såhär skogstokigt; hur ser det då ut bland våra andra borgerliga opinionsbildare?

Ganska snart efter Hamas attack den 7 oktober delas de borgerliga tyckarna in i två läger.

Jag bestämmer mig för att logga in i pressarkivet, söka på ordet Israel och inkludera alla artiklar i Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och Göteborgs-Posten. Det tar ett tag att gallra ut opinionstexterna från nyhetsmaterialet, men när jag väl gjort det möts jag av något som är långt värre än jag kunnat ana. 

Det här är en historia om medlöperi och lögner. Det här är en anklagelseakt. Låt oss ta det från början.

Oktober – ”De mänskliga djuren”

Ganska snart efter Hamas attack den 7 oktober delas de borgerliga tyckarna in i två läger. Båda dessa stöder Israel, men sättet de gör det på skiljer sig åt. Att kalla dem för liberala respektive konservativa är på vissa plan lockande, men eftersom det finns följare av båda dessa ideologier på båda sidor blir det missvisande. 

Låt oss istället referera till dem som mjuka respektive hårda. I den förstnämnda ringhörnan hittar vi skribenter som Isobel Hadley-Kamptz och hennes kollegor på DN Ledare, men också majoriteten av de borgerliga kulturskribenter som uttalat sig i konflikten. Den hårda sidan har sitt starkaste fäste på SvD:s ledarsida, men stöds även av ett antal fristående opinionsbildare.

Det är ingen uttalad schism. De hårda respektive mjuka lagen har sällan kritiserat varandra. Men att det finns skiljelinjer är ändå viktigt för att förstå hur de här människorna tänker. 

Den 8 oktober publicerar DN sin första ledare om konflikten, en osignerad text där man konstaterar följande: 

”Israel kommer att fortsätta slå tillbaka med full kraft. Landet har också all rätt att försvara sig - men måste göra det med återhållsamhet och urskiljning så att så få civila som möjligt drabbas.”

Dagen efter att DN publicerat sin artikel säger Israels försvarsminister Yoav Gallant så här:

”Jag har beordrat en fullständig belägring av Gazaremsan. Det blir ingen el, ingen mat, inget bränsle, allt är stängt. Vi kämpar mot mänskliga djur och vi agerar därefter.”

Sveriges största morgontidning kommer under de kommande månaderna fortsätta att upprepa detta tomma mantra. Samtidigt sprängs Gazas barn i bitar.

För den politiska redaktören Amanda Sokolnicki och hennes skribenter borde det alltså redan här stå klart att deras önskekrig inte kommer att bli verklighet. Israels försvarsminister har klart och tydligt sagt att man absolut inte kommer att agera med ”återhållsamhet och urskiljning så att så få civila som möjligt drabbas”. Tvärtom har han basunerat ut att man kommer svälta Gazas befolkning, ett gravt krigsbrott – samt att man ser på palestinier som djur, retorik som föranlett alla historiens folkmord.

Får detta DN:s ledarsida att svikta i sitt stöd för Israels krig? Nej. Däremot skriver man, återigen, i en osignerad text från den 10 oktober, att ”den israeliska militären måste göra allt som går för att undvika civila offer”. Sveriges största morgontidning kommer under de kommande månaderna fortsätta att upprepa detta tomma mantra. Samtidigt sprängs Gazas barn i bitar. 

Barbarerna och det existensiella hotet

Att läsa SvD:s ledarsida veckorna efter Hamas dåd är som att simma i en flod av ord som börjar på bokstaven b: ”barbariskt”, ”bestialiskt” och ”blodtörstigt”. Missförstå mig rätt. Det som hände den 7 oktober var en fruktansvärd illgärning. Att attackera civila mål är aldrig legitimt. 

Men det finns två problem med tidningens val av det här språkbruket. För det första används det uteslutande om en sida i konflikten. SvD skulle aldrig drömma om att kalla en israel för blodtörstig barbar. Detta förklarar Tove Lifvendahl, tidningens politiska chefredaktör, på följande vis i en text från den 29 oktober:

”Israel skulle för det första aldrig kidnappa palestinier för att paradera med eller använda för utpressning. Och för det andra skulle Hamas aldrig lyfta ett finger för att rädda civila i Gaza.”

En dryg månad efter att denna text publiceras kommer de första bilderna på, du gissade rätt: israeliska soldater som paraderar runt och förnedrar civila palestinier. Men det är inte bara det. Den korta israeliska historien är nämligen full av exakt den sortens massakrer som inträffade den 7 oktober.

I sin bok ”The Ethnic Cleansing of Palestine” skildrar den israeliske historikern Ilan Paape den högst planlagda etniska rensning som sker i samband med Israels grundande 1948. 100 000-tals människor fördrivs under ett par månader från sina hem, hela byar och kvarter bränns ner, och massakrerna är otaliga. Män och pojkar ställs upp mot väggar och skjuts. Kvinnor våldtas. I Deir Yassin – en by utanför Jerusalem på 600 personer som kort därföre kommit överens med militären om eldupphör – slaktas åtminstone 107 personer av milismän.

Vad är det som får de israeliska soldaterna – varav många bara ett par år tidigare med egna ögon sett Förintelsens fasor – att agera på det här sättet?

Här kommer vi in på det andra problemet med SvD:s användning av b-orden. I kriget mot barbariet, mot det bestialiska, mot det blodtörstiga, finns det nämligen inte några regler. Det spelar ingen roll om mängden civila dödsfall överstiger en medelstor svensk stad, det spelar ingen roll om fasorna den egna sidan begår är lika vidriga som de man själv nyss drabbats av. På barbarer är det fri jakt, speciellt om de utgör ett existentiellt hot. 

”Hamas underströk genom sin massaker- och kidnappningsoperation att organisationens position i Gaza är ett existentiellt hot mot Israel”, skriver till exempel Benjamin Katzeff Silberstein, gästskribent på SvD:s ledarsida, i en text från den 24 oktober och konstaterar sedan att Israel måste slå tillbaka med full kraft.

Lögner är å andra sidan inget främmande för den svenska borgerligheten under den här hösten

Hamas är en organisation som, absolut, har visat att den kan utföra fruktansvärda dåd mot civila. Men att hävda att den utgör ett hot mot den israeliska statens existens? Det är som att hävda att Anders Behring Breivik utgjorde ett hot mot existensen av landet Norge, som att säga att Baader-Meinhof-ligan hade potential att utradera hela Västtyskland. 

Det är helt enkelt inte sant. 

Israel är en kärnvapenmakt understödd av USA, Hamas är cirka 20 000 dåligt utrustade gerillakrigare. Katzeff Silberstein vet rimligtvis om detta, men det spelar ingen roll: utgör Hamas inget existentiellt hot har Israel inget skälatt förvandla Gaza till en parkeringsplats och då blir – av anledningar som övergår i alla fall mitt förstånd – Katzeff Silberstein ledsen. 

Lögner är å andra sidan inget främmande för den svenska borgerligheten under den här hösten, och det gäller skribenter på såväl den hårda som den mjuka sidan.

De halshuggna spädbarnen

Den 17 oktober sprängs al-Ahli Arab-sjukhuset i norra Gaza. Hundratals personer dör och bilderna av katastrofen kablas ut över världen. Av förklarliga skäl – det faktum att landet just då är i färd med att jämna Gaza till marken – antas Israel ligga bakom bombningen. 

Ganska snart framkommer det dock motstridiga uppgifter. Israel menar att man inte haft något med bombningen att göra. Istället ska det röra sig om en raket uppskjuten av palestinier som hamnat på villovägar. 

Än i dag står det inte klart vem som bombade sjukhuset, även om de medier som undersökt saken kommit fram till att det troligen inte var Israel. Med tanke på att landet sedan dess attackerat en stor majoritet av alla andra sjukhus i hela Gaza kan detta tyckas vara av mindre vikt, men rätt ska vara rätt. 

Det är ett brott så avskyvärt att det knappt går att ta in. Det är bara det att det inte har inträffat

Att flera politiker, Magdalena Andersson och Ali Esbati bland dem, antagit att Israel legat bakom attacken får hur som helst de borgerliga skribenternas fake news-topplock att åka av. Hur kan politikerna vara så oansvariga att de sprider obekräftade uppgifter? ”I dessa tider måste det gå att hålla huvudet kallare än så.”, konstaterar Expressen i en osignerad ledare från den 28 oktober och får medhåll av såväl DN som SvD i liknande texter.

Hur kalla var då huvuden på de borgerliga skribenterna själva under krigets första veckor? Som mikrovågsugnar uppdragna på maximal effekt; så framstår det i alla fall om vi tittar på historien om de 40 halshuggna spädbarnen. 

När uppgifterna först förs fram av den israeliska regeringen framstår de som fruktansvärda. Hamas har under sin massaker på kibbutzen Kfar Aza halshuggit 40 bebisar. Det är ett brott så avskyvärt att det knappt går att ta in. 

Det är bara det att det inte har inträffat. 

Att uppgifterna är osäkra och obekräftade framgår redan när de publiceras. I december framkommer det sedan dels att exakt 0 spädbarn har halshuggits, dels att inga spädbarn överhuvudtaget har mördats på Kfar Aza. Den yngsta som dödas på kibbutzen är 14; vilket, förstås, är ett vidrigt brott på egen hand, men inte samma sak som 40 halshuggna spädbarn.

Under de dryga två månader som går från den 7 oktober till att allt visar sig vara påhittat tvekar inte skribenterna – och deras redaktörer – att sprida olika varianter av historien, trots att den bygger på obekräftade uppgifter. 

Mjukare kulturjournalister som Hynek Pallas (GP Kultur 19/10), mer hårdföra röster som Katzeff Silberstein (SvD Ledare 24/10) och terrorforskaren Magnus Norell (Expressen Debatt 19/10), alla skriver de – utan någon som helst tanke på källkritik – om bebisar som halshuggits. I sin vilja att framställa palestinier som barbarer har de borgerliga tyckarna gjort exakt det som de kritiserar den andra sidan för.

”Världens farligaste ramsa”

Från slutet av oktober och vidare in i november och december – när experter börjar varna om att Israel är i färd med att begå folkmord – vill opinionsbildarna att vi ska vända ögat åt ett annat håll, nämligen den påstådda antisemitismen i svenska demonstrationståg. Särskilt är det en ramsa man riktar in sig på: ”From the river to the sea, Palestine will be free”. 

”På våra torg skanderar de ’From the river to the sea’ – en metafor för att Israel ska bli det som Hitler kallade för judenrein”, skriver till exempel författaren Johanna Schreiber i en text på Expressen Kultur den 26 oktober. 

”I helgen fylldes Sergels torg och andra torg i Sverige, med demonstranter som skanderade om ett Palestina ’from the river to the sea’ – ett krav som är liktydigt med utplånandet av staten Israel och judarna där”, håller Gunnar Hökmark med i en text på SvD Ledare samma dag. 

Otaliga andra tyckare gör liknande analyser av ramsan; även skribenter som i andra fall varit mer rimliga röster i debatten, som Taliah Pollack (DN Kultur 26/12) och Karin Pettersson (Aftonbladet Kultur 9/11), vänder sig emot den. 

Att ”From the river to the sea” populariserades av PLO på 60-talet, en tid då organisationen stod bakom en sekulär enstatslösning där judar, kristna och muslimer skulle ha lika rättigheter i hela området mellan Jordanfloden och Medelhavet, spelar ingen roll. Inte heller det faktum att miljoner palestinier för tillfället är antingen statslösa, på flykt eller instängda i det helvete som är Gaza – och därmed de facto inte är fria (något de kan tänkas vilja ändra på)– är viktigt för våra borgerliga opinionsbildare. Nej, för dem är ramsan liktydig med att ”Israel ska bli det som Hitler kallade för judenrein”. I deras ögon är alla som vågar höja rösten mot Israels folkmord nazister. 

I takt med att journalister börjar uppmärksamma världen om att även israeliska politiker regelbundet använder sig av frasen ”From the river to the sea” – i deras fall för att uttrycka herravälde över hela det historiska Palestina – slutar de flesta av de liberala och konservativa tyckarna att uppröras över ramsan. Men snart kommer man att hitta nya väderkvarnar.

De icke-existerande palestinierna

Den 26 januari meddelar Internationella domstolen i Haag (ICJ) att det finns skäl att utreda Sydafrikas anklagelse om att Israel begår folkmord. Man beordrar dessutom landet att släppa in mer nödhjälp och att göra allt för att folkmord inte ska begås. 

Av förklarliga skäl vill Israel inte att detta beslut ska få allt för mycket uppmärksamhet. I nära anslutning till beskedet basunerar man därför ut uppgifter – som fortfarande inte har kunnat bekräftas – om att 12 anställda vid FN-organet UNRWA (som anställer över 13 000 palestinier i Gaza och på Västbanken) medverkat i attackerna den 7 oktober.

Detta leder till att många västländer – däribland Sverige – drar in sitt stöd till organisationen, som alltså är den enda som har resurser och kunnande för att kunna bedriva hjälparbete i Gaza. 

Nu delas den hårda och den mjuka sidan återigen in i två läger. På SvD Ledare skriver till exempel Mattias Svensson den 30 januari att ”det är på tiden” att biståndet till UNRWA dras in. Såhär nästan två månader senare, när svälten i Gaza är akut – vilket FN och flera andra aktörer varnade för skulle bli konsekvensen om stödet försvann – är det lätt att fråga sig om han sover gott på natten. 

Bland de mjuka har man en något annorlunda syn på saken. I en text från den 31 januari konstaterar Hadley-Kamptz att UNRWA behövs för att en humanitär katastrof ska avvärjas. Organisationen som helhet har dock stora problem, och måste reformeras. Detta, menar hon, eftersom den har ”tvingat kvar miljoner palestinier i en evig flyktingstatus”. 

UNRWA är en organisation som startas av FN 1949 för att ta hand om de människor som drabbats av den massiva etniska rensningen året innan. Förutom i Gaza och på Västbanken bedriver de sedan dess främst verksamhet i Israels grannländer. Där bor miljontals människor i flyktingläger, väntandes på att få komma tillbaka till det historiska Palestina som de, eller deras äldre släktingar, blev utkastade ifrån. 

Att de är flyktingar – och har rätt att återvända – bestäms av internationell rätt och olika FN-resolutioner. Det är alltså inte som Hadley-Kamptz säger; UNRWA har inte ”tvingat” dem till ett liv på flykt. Det här är dock en praktisk konstruktion om man vill förneka att ett palestinskt folk överhuvudtaget existerar. 

Hadley-Kamptz undrar varför Israels grannländer inte bara kan integrera de palestinska flyktingarna i sina samhällen. De kan väl lika gärna bli jordanier eller libaneser eller syrier, araber som araber, right?

Här får hon medhåll av Hynek Pallas, som i en artikel i GP den 5 februari jämför palestiniernas öde med de miljontals etniska tyskar som fördrivs från Tjeckien efter andra världskriget och därefter integreras i Tyskland. Om dessa – vars familjer bott i Tjeckien sedan urminnes tider – kan glömma sitt hemland så borde väl palestinierna kunna göra det samma, resonerar Pallas. 

Några saker struntar han i att nämna, som att Tjeckien 1997 ber om ursäkt för sin etniska rensning (något den israeliska staten aldrig skulle drömma om att göra) samt att ättlingarna till de tyskar som fördrivs 1945 idag, tack vare EU, har goda möjligheter att bosätta sig i Tjeckien, om de nu skulle vilja det (något motsvarande är absolut inte möjligt för palestinier). 

Men även om man väljer att bortse från dessa saker återstår det viktigaste: de palestinska flyktingarna vill tillbaka. De ser sig själva i första hand som palestinier, inte som jordanier eller libaneser eller syrier. 

Att bli Jan Myrdal

Sedan i början av februari har den mjuka sidan börjat bli mer högljudda i sin kritik av Israel. DN:s politiska redaktör Amanda Sokolnicki skriver till exempel i en text från den 3 februari att hon inte längre kan stödja landets krig. 

Förhoppningsvis kan detta på sikt leda till en uppgörelse med den egna synen på konflikten, men dessvärre är mycket av skadan redan skedd. Benjamin Netanyahu läser förstås inte DN, men Ulf Kristersson och alla hans anställda gör det. Stödet från borgerliga intellektuella har spelat en roll i det politiska Sveriges ignorerande – och ibland påhejande – av Israels brott. 

1997 skriver den svenske liberalen och före detta folkpartiledaren Per Ahlmark en bok med namnet ”Det öppna såret – om massmord och medlöperi”. I den kritiserar han de svenska intellektuella som under 1900-talet gjort allt för att skönmåla kommuniststaterna och ignorera deras brott. 

Sedan Ahlmark – själv för övrigt totalt blind inför USA:s och Israels brott under seklet – skrev sin bok är det något av en folksport bland svenska liberala opinionsbildare att kasta Stalin och Pol Pot på gamla vänsterpersonligheter.

Ibland är det långsökt, men lika ofta har de en poäng. Att Jan Myrdal och många andra stödde Röda khmerernas folkmord i Kambodja är till exempel en skam.  

Jag hoppas att de svenska liberala och konservativa tyckare som förekommer i den här texten (och de jag inte fick plats att nämna) efter att ha läst den kan förstå att det här var hösten och vintern då de själva blev Jan Myrdal. Att de blinda i sitt stöd till staten Israel lät sig bli medlöpare till dess värsta förbrytelse. 

Uppdatering: I en tidigare version av texten var Taliah Pollacks namn felstavat.