Men det var inte det som fick Lena Einhorn att skriva sin dokumentära berättelse ”Kameleont”.

– Från början handlade det om alla populistiska och auktoritära ledare som just nu dyker upp. Jag förundrades över varför människor lyfter upp sådana ledare, varför de får stöd. Hur kommer en sådan ledare till makten och när han kommit dit – vad händer med honom?

– Från början hade jag tänkt ta en helt påhittad person; en fotbollstränare från norra Sverige som erövrar en storstad – vad som helst. Men ju mer jag läste om Putin ju mer kom jag fram till att det duger med verkligheten.

Lena Einhorn börjar skildra Putin när han i praktiken är arbetslös i St Petersburg.

– Hans karriär är helt ofattbar. Från att ha varit arbetslös utan några klara vägar att avancera till toppen av makten. Han var ingen ledare då, han hade innan Sovjetunionens fall mycket långsamt avancerat inom KGB. Han fick en utlandsplacering och gick från major till överstelöjtnant, men han var ju inte ens chef i Dresden när han kom dit. Och Dresden var ingen topplacering. När muren föll blev han arbetslös.

– Min avsikt är hela tiden att skildra Putin utifrån och inte försöka gå in i hans huvud och tyda hans tankar. Den bild jag ger kommer framför allt från de som antingen lyfte honom till makten – eller försökte stoppa honom. 

De första åren efter Sovjetunionens sammanbrott var Putin en plikttrogen till synes icke-korrumperad tjänsteman som får allt fler förtroenden från högt uppsatta män inom makten. Han upplevs inte som ett hot av dem utan tvärtom någon som kan hjälpa dem att behålla sina positioner. Han lyder order och är lojal.

Putin delar upp sina medmänniskor i tre kategorier: Vänner, fiender och förrädare. Med den sista gruppen finns ingen misskund – de kommer till hans död att vara omöjliga att förlåta.

Under de här åren kunde man också se saker som kan förklara Putins oförsonliga inställning till Ukraina. Invasionerna av Tjetjenien följer samma mönster.

– Även om detta var långt före invasionen av Ukraina så finns dofterna av vad som komma skall där. Putin identifierade sig med Rysslands roll i världen genom historien. Han kunde inte förlika sig med hur Sovjetunionen bröt samman, säger Lena Einhorn.

Han kunde inte acceptera att det första Tjetjenienkriget ”förråddes”, hur Jeltsin gav vika och drog sig tillbaka de ryska trupperna. Putin hyste starka åsikter om kriget, men höll dem för sig själv fram till att han själv kom till makten och inledde den oerhört blodiga och brutala nya attacken på Tjetjenien. 

Man räknar med att upp till 10 procent av landets befolkning då dödades. 160 000 av en befolkning på 1,6 miljoner.

Och Ukraina är jämfört med Tjetjenien mycket viktigare för Ryssland.

När hon tittar tillbaka på Putins år innan han blev president tror Lena Einhorn att han egentligen inte ville bli ledare:

– Han såg sig själv som den grå eminensen. De som lyfte upp Putin, framför allt Leningrads första valda borgmästare Anatolij Sobtjak och Ryssland president Boris Jeltsin, gjorde det på grund av sina egna svagheter och behov.

– De blev helt beroende av Putin som gjorde allt som behövde göras. De litade fullt på honom och Putin hade på den tiden inga planer på att ta deras platser. Det var först sedan Jeltsin gjorde honom till tillförordnad president som Putin började se sig själv som en ledare.

I perioden efter Sovjetunionens sammanbrott stöptes det ryska samhället om. En viss demokrati infördes och nya maktkonstellationer kom på plats. Det var också en utveckling som blev mycket kännbar inom ekonomin. Statens tillgångar stals av oligarker och privatiserades, enorma förmögenheter byggdes upp.

Den ekonomiska chockterapi som infördes skadade stora delar av den ryska befolkningen i grunden, medellivslängden för män rasade med närmare tio år. 

Men i omvärlden fick den ekonomiska politiken beröm. Världsbankens chef James Wolfensohn sa att han fick förtroende för Putin som person första gången de träffades.

Även svenska ekonomer medverkade som rådgivare och experter i det så kallade ”stålbadet”. Både utländska investerare och framför allt de nya oligarkerna byggde upp enorma förmögenheter tack var den ekonomiska politiken.

Putins väg till makten gick via flera inflytelserika uppdrag i Moskva. Han var ansvarig för Rysslands utlandsegendomar och han blev rekordung chef för underrättelsetjänsten FSB – uppföljaren till KGB.

Där finns också ett gammalt rykte som dock aldrig kunnat bekräftas. Putin lär enligt KGB-mannen Alexander Litvinenko, som Putin senare lät mörda, ha berättat att det fanns hemliga videos som i ett tidigare skede kunde ha skadat Putin kraftigt.

– Det handlade om videofilmer där Putin ska ha haft sex med unga pojkar, säger Lena Einhorn. 

Men det har som sagt aldrig kunnat bekräftas. Den homofobe Putin återkommer ofta till den enligt honom skadliga homosexualiteten.

Lena Einhorns”Kameleont”, tar upp hans karriär innan han blev president och hur han utvecklades.

– Putin är liksom alla diktatorer exempel på hur makten korrumperar, menar Lena Einhorn. 

För att kunna behålla sin makt blir de paranoida och begår brott som gör att de aldrig kan lämna sina positioner frivilligt. Gör det så blir de dömda för åtminstone en del av sina brott och det är inget alternativ.

Människor som gillar bestens politik föredrar alltid originalet

En av få auktoritära ledare, om än inte fullfjädrad diktator, som faktiskt trätt tillbaka är Boris Jeltsin. Men han litade på att Putin skulle beskydda honom – vilket han också gjorde. Det var antagligen det huvudsakliga skälet till att han gjorde Putin till sin efterträdare.

Under arbetet med Putin-boken, som just handlar om populism och auktoritära ledare, var det lätt att komma in på den politiska situationen i en rad länder och även på det som händer i Sverige. Lena Einhorn har en klar åsikt om Sverigedemokraterna:

– Stödet för Sverigedemokraterna utgör en farlig signal och försöken att ”tukta besten” genom att släppa in den värmen har genom historien visat sig vara förödande. Människor som gillar bestens politik föredrar alltid originalet.

Lena Einhorn var också en av de medicinare som ifrågasatte Folkhälsomyndighetens och Anders Tegnells insatser under covidpandemin. Som virolog och forskare var hon mycket kritisk mot den svenska politiken under pandemin. 

Hon accepterar inte heller att man idag använder överdödlighetsmåttet under pandemiåren för att beskriva hur Sverige klarade sig jämfört med andra länder utan menar att en striktare handlingslinje hade räddat många människoliv:

– Det var en katastrofal politik och nu försöker man hitta en nyckel för att bortförklara det med något underligt överdödlighetsresonemang. Allt man behöver göra är att titta på Sveriges covid-dödstal famför allt under första pandemiåret men även denna vinter så ser man vad resultatet blev.

Om detta råder dock skilda meningar.