Nu är Hanna Cinthio tillbaka med albumet ”Hometown Proph­ecies”, släppt på egna bolaget Don Dada.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Låtarna på albumet har vuxit fram under lång tid, parallellt med att hon gick igenom en separation och livet omformades.
När hon nu ser tillbaka på året som gått så inser hon att flera av texterna på skivan kan läsas som profetior över sådant som allt eftersom har materialiserats.
Det är en mer avskalad och introspektiv Hanouneh som framträder och hennes sound har rört sig mot jazz och soul.

Lämnade Sverige i tonåren

Artistnamnet, en slags ömsint variant av förnamnet Hanna, har hon burit sedan hon i sena tonåren lämnade Sverige och blev en del av den palestinska familjen Salaymeh.

Med dem levde hon både i Jerusalem och på andra sidan muren, i byn Eizariyeh, och fick ett nytt namn och ett nytt språk. Hennes musik bär kännetecken av ett sökande efter mening i en värld där ingen tröst går att finna.

När jag lyssnar så är det ett ord som återkommer i mitt huvud och det är uppbrott. Vad tänker du om det?

– Uppbrott är ett väldigt bra sätt att säga det på. Det tvingar fram en sorts rannsakan – man får syn på sig själv och kan göra upp med det som man behöver deala med. Mina musikerkollegors reaktion på min skilsmässa var ungefär: ”Shit vad jobbigt, men nu kommer du göra en grym platta”. Det är väl klassikern, att ur uppbrott kommer förlösande kreativitet.

Handlar skivan om sorg?

– Delvis, men också om alla de där religiöst färgade klyschorna om förtvivlan och uppoffring och återuppståndelse och förtröstan. De känslorna, fast sprungna ur den mest ateistiska plats de kan komma ifrån. Det är kanske mitt försök att uttrycka en universell mänsklig erfarenhet där sorg helt klart är en av komponenterna. Den musik jag tidigare gjort har ofta handlat om saker utanför mig själv och varit mer av manifest, politisk musik för knutna nävar. Detta har kommit från en annan plats.

”Känner tacksamhet”

För Hanouneh har det senaste året handlat mycket om att stå på egna ben, såväl i privatlivet som i skapandet.

– För första gången så har jag känt mig säker nog att verkligen ta ett riktigt grepp om helheten, vara tydlig med hur jag vill ha det och stå för det. Kanske är det för att jag är formellt oskolad inom musiken samtidigt som jag varit omgiven av skickliga och självsäkra personer, kanske finns det en dimension av att vara kvinna i en värld som domineras mycket av män.

– Jag tänkte länge att jag inte hade vad som krävdes för att verkligen göra detta. Men med mina medmusiker, som tillfört oerhört mycket, och Tobias Ekqvist, som jag producerat albumet tillsammans med, har jag hittat lyhörda samarbetsformer som verkligen fungerat. Idéerna har tagits hela vägen till att bli en skiva utan att någon annan styrt processen.

– I efterdyningarna av ett jävligt turbulent år kan jag ändå stanna upp och känna en sådan tacksamhet över att det lyckades till sist, att jag kom ut på andra sidan och att skivan blev klar.