När Hank von Helvete frontade Turbonegro brukade han stoppa fyrverkerier i analen. Och tända på. I fredags dog han. Det är röva.

Är det ett vanvördigt sätt att inleda en runa över en familjefar och världsberömd sångare? Ja, kanske. För de som inte känner till denna mörkrets Fred Astaire, en norsk rumpskakande Dracula i steppskor, måste jag framstå som ett respektlöst, skändande svin. Då greppar man lite och inget av Turbonegro, Hank von Helvete, och deras gemensamma livsarv. Det är en festsminkad fusion av bisarra, farsartade absurditeter, och högoktanigt intellektuell, nattvärdig, bråddjup svärta, smärta. 

Gärna undergång och död, men först en sjujävla underhållande teater. Med eld sprutandes ur rumpan till tonerna av partyriff baxade från Black Flag, Bowie, Ramones, Stooges och ultraobskyr hardcore. Så blir man det viktigaste skandinaviska rock’n’roll-bandet sedan, tja, någonsin?

Vi journalister är besatta av den fruktansvärt banala frågan ”visst har du ett mörker ändå”, när vi intervjuar människor som roar och lockar till flabb. Hos Hank låg allt det i det öppna, sida vid sida av maxade buskisfasoner, fejkad Tom of Finland-hård homoerotik, och mellansnack om att fingerpulla. 

Lättsmält underhållning, this ain’t, om man bryr sig om att kika ett extra varv.

De sex album han gjorde med Turbonegro är nedlusade med punschiga, ironinihilistiska oneliners om kollaps, skrivna för att ristas in på en gravsten nära dig. Det mest övertydliga exemplet är ”All my friends are dead” – ”Nightmares in disguise/All my dreams were lies” – som inleder en 16 år gammal skiva med den passande titeln ”Party animals”. Kanske deras absolut mest becksvarta släpp som skickades ut till oss journalister tillsammans med en graverad kokainspegel i ett läderetui. För än mer kontrast: jag och min tolvåriga dotter älskar att susa ner för motorvägen, nedvevade rutor, sommarvind i ansiktet, och skrika med i ”All my friends are dead” på full patte. Det är en obekymrad kravfri glädje som är lika stor del av Hank von Helvetes konstnärliga eftermäle, som allt det blytunga.  

När genombrottet ”Apocalypse dudes” spelades in 1998 var Hank von Helvete 26 år gammal. Då var han sedan flera år tillbaka heltidsheroinist. Kort därefter splittrades Turbonegro efter att han fått ett mentalt totalbryt. I dokumentären ”The ResErection” – japp det är en ordvits – skildras bandets återvändande fyra år senare.

Det finns en scen jag har svårt att släppa. Comebacken är ett faktum. Succén otrolig. Efter en konsert på Hultsfredsfestivalen 2002, en i sanning erkänt klassisk konsert två decennier senare, fångas de segerystra norrmännen i backstagetältet. En avsminkad Hank med solglasögonen i pannan halsar ren vodka ur flaskan tills den är tom och tittar sedan rakt in i kameran. I en bråkdels sekund verkar han osäker på vad han ska göra, påkommen, ensam fast omgiven av sina bästa vänner. Är han karaktären Hank von Helvete eller sig själv? Så finner han sig och ger ifrån sig ett glatt ”wohooo”. Solglasögonen åker ner och han säger: ”De trodde jag hade nyktrat till. Men nu är jag full!” I bakgrunden spelas Joy Division.

I slutet av dokumentären summerar han återvändandet som dyrkad stjärna: ”Jag drabbades inte av några problematiska begär. Det gick toppen och jag är jätteglad. En personlig seger, visst.”

Jag intervjuade Hank von Helvete en gång. Det var 2004 när Turbonegro spelade på en märklig snowboardävling i Globen, den sorts gig som man bara tar för de feta cashen. Jag vill minnas att han kom till vårt snack i ett pisstrist arenaomklädningsrum i full sminkad karaktär, kostym och allt. Förmodligen är det ett falskt minne och det var ur fickan på en vanlig pappatäckjacka, och inte en vampyrslängkappa, som han fiskade upp metadonflaskan, för att stolt visa mig att han fortfarande höll heroinet på avstånd. 

Sedan när de spelade på toppen av den konstgjorda skidbacken drog han ett mellansnack om att snön inte var snö, utan den största mängd kokain han någonsin sett. Säkert sa han något om kuk, fitta, anal, knulla och Astrid Lindgren också. Publiken bestod nästan uteslutande av fullständigt oförstående barnfamiljer.

”See the man in the hat, oh, he’s smiling. Every single day.”

Hank von Helvete hette egentligen Hans-Erik Dyvik Husby. I Alice Cooper-uppsyn och hög hatt var mannen en briljant underhållare av tidlöst osannolik kaliber. Skarp. Snäll. Rolig. Problemtyngd. En ömsint monsterpappa till sina tillgivna, denimdraperade och nedsupna Turbojugends. Han blev 49 år och hans kropp hittades i Slottsparken i Oslo. Det är röva.