Med ”Det var en gång i Hollywood” debuterar regissören Quentin Tarantino som romanförfattare. Det är ett omtag av filmen med samma namn, med nya vinklar på historien. Rasmus Landström läser en bagatell till roman – med ett stort hjärta.
Egentligen är det en märklig sak Quentin Tarantino gjort. Först skrev han ”Det var en gång i Hollywood” som filmmanus, sedan regisserade han det – för att slutligen göra om berättelsen till roman. Själv påstår han att det handlar om ”en omtagning av historien, med helt nya vinklar”. Men jag vet inte. Påminner han inte lite om den grogg-gaggige skådespelaren Rick Dalton som berättar samma gamla historier om Hollywood gång på gång?
I dagarna publiceras Tarantinos roman på svenska, i stilsäker översättning av Patrick Hammarsten. Romanens intrig är välbekant, kretsande kring den bipolära föredettingen Rick Dalton och hans hunkiga stuntman, Cliff Booth. Precis som i filmen får vi omväxlande följa duon och ett gäng hippies på en bedagad gård utanför Los Angeles. I bakgrunden spökar Charles Manson, den så kallade ”Familjens” sektledare, liksom paret Roman Polanski som just inlett sin filmkarriär.
Quentin Tarantino debuterar som romanförfattare med ”Det var en gång i Hollywood”. Bild: Vianney Le Caer
En oundviklig fråga är: hur står sig romanen mot filmen? Min första reaktion är besvikelse. Tarantino är en av världens främsta regissörer, med en närmast Hitchcocksk förmåga att oroa och en osviklig känsla för excentriska detaljer. Det finns scener i filmversionen av ”Det var en gång i Hollywood” som jag aldrig kommer glömma. Som när Brad Pits karaktär Cliff ska mata sin pitbull och står och skakar en burk Woolfs Toth tills det geléindränkta köttet släpper med ett ”plopp”. På något magiskt sätt lyckas Tarantino skapa poesi med en burk hundmat. Scenen är i boken identisk, men poesin infinner sig inte. Kanske beror det på att romanförfattaren Tarantino inte har regissören Tarantinos förmåga att liksom lyfta upp vardagshändelser, nästan sakralisera dem.
Så tänker jag, men inser i samma stund att jag är orättvis. Tarantino är trots allt romandebutant och måste bedömas som sådan. Och som det är han förvånansvärt bra – framförallt är hans dialoger lysande. När Tarantino är som bäst påminner han om de samtida amerikanska deckarförfattarna George Pelecanos och Denis Lehane, med sina på samma gång hårdkokta och sladdriga dialoger.
Framför allt är samtalen om filmhistoria ljuvliga. Tarantino förklär sina cineastreflektioner i grabbigt snack – genomströmmat av litervis whiskey sour – mellan avdankade Hollywood-skådisar. Vi får veta vad Rick tycker om George Cukors samlade produktion, Henry Hathaways regissörtricks och vid ett tillfälle återges Cliffs lista över de bästa Kurosawa-filmerna. Det märks att Tarantino har njutit av varenda stavelse.
”Det var en gång i Hollywood” utspelar sig i en brytningstid i slutet på 60-talet, när det gamla studiosystemet var döende och det nya Hollywood ännu inte fötts. Rick representerar det gamla systemet med sin Pompadour-frisyr och sina bittra betraktelser över drömfabriken. Man behöver inte ha koll på detta för att uppskatta boken – men det förhöjer definitivt läsupplevelsen. För övrigt funkar Hammarstens översättning lysande i sammanhanget. Den har en biton av 70-talets söderslang, vilket lite överraskande känns helt rätt när Rick gnäller över alla hippies som invaderat drömfabriken.
Boken innehåller också ett annat slut än filmen. Det ska inte avslöjas här, men i korthet är det mindre chockerande. I filmen försökte Tarantino rätta till Hollywood-historien på sitt alldeles eget sätt: med en eldkastare och några riktigt brutala våldsscener. I boken framträder berättelsens andemening tydligare: kärleksförklaringen till Hollywoods storslagna föredettingar. När jag slår igen boken är det med känslan av att ha läst en bagatell. Men också en roman med ett stort, spritindränkt hjärta.
