Apolonia startade som en orkester med den spretiga men glada blandningen balkanmusik, ska och reggae på repertoaren. Orkestern, som spelar för en vuxenpublik, turnerade i ett par års tid och släppte också ett par skivor.

Steget från orkester till en föreställning med både musik, skådespeleri och cirkuskonst började lite omärkligt med att bandet brukade spåna lite kring fantasilandet Apolonien i sitt mellansnack på scen. Det som fick fantasin att blomma ut var när medlemmar i orkestern Apolonia mötte cirkusartisten Anneli De Wahl och började prata om att göra en gemensam föreställning.

– Vi startade planeringen kring jul och ett par månader senare, den 18 maj 2013 , hade vi premiär, berättar Ida Gustafsson, gruppens upphovskvinna, låtskrivare, sångerska och koordinator.

Har spelats 170 gånger

Det som började som ett kreativt projekt som sprang loss ur den egna lusten att skapa blev en klar framgång. Resan till Apolonien har hittills spelats 170 gånger. Bara under de första tre månaderna i år gjorde gruppen 75 spelningar på olika platser. Till det kommer att niomannabandet Apolonia lever vidare och också de åker ut och uppträder. Några av medlemmarna är med i båda grupperna, vilket ger koordinatorn bråda tider.

– Det är mycket att bolla med samtidigt, säger Ida Gustafsson.

Men gruppens aktiviteter stannar inte vid det. För ett par veckor sedan släpptes föreställningen Resan till Apolonien på skiva. Och förra helgen hade gruppen premiär för sin nya föreställning Fria fötter.

Historien i Fria fötter bygger på en fiktiv värld med platser som Cirkuslandet, Kocklandet, Grönsakslandet och Mustaschlandet. I denna värld utsätts människor för olika former av förtryck, som att alla i landet Optika måste bära glasögon från sju års ålder. Förtrycken leder till att människor flyr och i bäst fall når fram till Apolonien, som är en vilsam plats där människor inte pratar utan kommunicerar genom musik.

En livsbejakande form

Resan till Apolonien riktar sig till yngre skolbarn. Fria fötter, som är en vidareutveckling av berättelsen, har barn i förskoleålder som målgruppoch föreställningen bygger mer på bara musik. I höst kommer en tredje del, Vilka dom?, som riktar sig till barn i åldern 11 till 14 år.

Resan till Apoloniens stora genomslag tror medlemmarna i gruppen beror på att de tar upp svåra ämnen som rasism och utanförskap i en fantasifull och livsbejakande form.

– Vi har en glad approach med budskapet att man ska vara nyfiken på mötena med andra människor, säger Anneli De Wahl.

Musikerna och aktörerna i föreställningen har utmejslade roller. Niklas Larsson är trummis och bär glasögon utan glas, eftersom han kommer från Optika men råkade födas med fullgod syn. Anneli De Wahl är prinsessa från Cirkuslandet och talar ett språk som inte alla förstår. Hugo Gerdmar spelar dragspel och har som kommen från Henlandet inte behövt välja mellan manligt eller kvinnligt kön.

– När barnen kommer fram efter föreställning är det många som frågar om jag är en pojke eller flicka och jag svarar då att jag är ett mellanting, att jag skiftar från dag till dag. En del blir provocerade av svaret medan andra börjar fundera kring hur de själva kan vilja byta mellan könsrollerna, säger han.