Precis som filmen Livet är en schlager handlar musikalen om schlagertokiga Mona, hennes familj och David, den cp-skadade killen hon jobbar med. Mona råkar höra en sång som David har skrivit och när hon skickar in den till Melodifestivalen blir livet i Stockholmsförorten Skarpnäck lite mindre vanligt. Jonas Gardell står själv för regin och har skrivit manus tillsammans med schlagerkungen Fredrik Kempe, vars musik har vunnit Melodifestivalen fyra gånger. Att det handlar om just schlager är ingen slump, säger Jonas Gardell.
– Schlager är kanske det mest direkta kulturuttrycket. Om du ska komma på någonting kulturellt som du förknippar med Andra världskriget väljer du oftast inte en roman, diktsamling eller film.
90 procent av den svenska befolkningen skulle välja Min soldat, precis som de skulle välja Lili Marlene för Första världskriget.
Han tycker att det finns någonting i schlagern som gör att den blir en del av människors liv, i deras sorg och i deras glädje – någonting som han har märkt av sedan han skrev låten Aldrig ska jag sluta älska dig för Livet är en schlager.
– Det är en väldigt enkel kärleksvisa från början, men jag har fått brev från människor som sjunger den på bröllop, på begravningar och som godnattvisor för sina barn. I det mest banala bor någonting mycket sannare än du tror. Det gör att jag är väldigt intresserad av schlager som uttrycksform.
Närande och tärande
Men musikalen handlar om mycket mer än schlager, säger Gardell, som kallar föreställningen ”djupt politisk”.
– Det här är extremt politiskt på ett superkommersiellt sätt. När vi skrev musiken sade jag ofta till Fredrik Kempe att jag tänkte erbjuda sossarna hela soundtracket för deras valrörelse. Det tyckte jag var roligt, för Fredrik är nämligen gift med en moderat riksdagsman.
Som exempel tar han några textrader från en av de nyskrivna låtarna: ”En för alla, alla för en. Ingen lämnas utanför. Där du går vill jag också gå, antingen ingen eller båda två. För ensam är ej stark, ensam är så svag – så om inte du, så inte jag.”
– Det vill säga, ett samhälle där ingen lämnas utanför, där vi inte utförsäkrar människor, där vi inte delar upp i närande och tärande, där inte människor med funktionsnedsättningar föds till en förtidspension och en förhoppning att de ska dö så snart som möjligt. Ett samhälle där mina barn inte växer upp med att det är tiggare på gatan så att vi varje dag fbehöver förhålla oss till om vi ska gå förbi eller inte.
”Kör till racet är slut”
Jonas Gardell vill att allt han gör ska vara modigt och ambitiöst på samma gång som det ska ha stor potential att gå åt helvete, säger han.
– Samtidigt tycker jag att det är väldigt intressant att göra det här på kommersiella villkor – att göra en supershow. Du ska bara häpna över hur stort det är, hur mycket pang-pang det är och dansare och alltsammans och sedan så, om du analyserar det, så ska du se att det är ett enda stort valmanifest alltihop.
Trots att han säger att det är viktigt för honom att göra saker som kan gå katastrofalt dåligt har det gått riktigt bra för Jonas Gardell de senaste åren. Utanförskapet som han så ofta återkommer till när han skriver är ingenting han själv måste uppleva på samma sätt längre.
– I många rum är jag accepterad nu, men om du läser på internet finns också ett och annat litet hat, en och annan liten dödsruna, höll jag på att säga. Däremot tror jag att det är sant att jag vid det här laget faktiskt är rätt älskad.
Har du blivit folklig?
– Nej, det har jag hört att jag är sedan 1992! Men jag tror att jag har börjat bli så gammal att jag har kommit över i någon han-har-funnits-så-länge-att-vi-minns-inte-riktigt-hur-det-var-innan-gubben-fanns-fas. Då tror jag att jag kan köra tills mitt race är slut – folk vet redan ungefär om de gillar mig,
”Går in i privat period”
Det har alltså blivit lättare för Gardell att ta de risker han vill ta och göra precis det han vill göra, tycker han. Men så har det varit i flera år – han berättar att han kände det redan när han skrev Om Jesus, som handlade om bibeln och sedan när han arbetade på den enorma succén Torka aldrig tårar utan handskar.
– Jag skrev om aids-epoken på ett sätt som den inte hade beskrivits tidigare och i efterhand så blev det självklart en av de största succéerna i svensk litteraturhistoria bla bla bla, men det var det inte när böckernaskrevs. Då ifrågasatte tv om det över huvudtaget skulle filmas, någon chef frågade: ”Vem vill se bögar som dör i aids?”
I höst har Gardell fullt upp med ytterligare en säsong av den självbiografiska föreställningen Mitt enda liv förutom Livet är en schlager, som kommer att visas minst till och med december – längre, hoppas han. Men sedan drar han ner på tempot.
– Det här är det sista jag kommer med, sedan går jag in i en privat period då jag sitter hemma och skriver utan att riktigt veta hur det ska bli. Jag ska sitta hemma i några år.
