Det ringer en bekant från slakteriet. De har lite inälvor till övers och undrar om Ewa Stackelberg är intresserad. Hon funderar en stund och tackar sedan ja. Just då passar det in i hennes arbete att gegga runt med sådana saker.  

– Jag hade bjudit dem tårtor på slakteriet, och de gav mig olika grejer i utbyte. En gång fick jag med mig ett hästhuvud, säger hon och skrattar.  

Den här gången är det tarmar. När hon kommer hem packar hon upp det blodiga tarmpaketet och tar det med sig in i mörkrummet, släcker lyset. Tarmarna arrangeras tillsammans med glaset, lamporna, pappret och allt annat. I fullständigt mörker trevar hon sig fram mellan apparater och inälvor, som under korta ögonblick lyses upp av fotolamporna. Det tar många timmar att få till rätt vinklar och ljus. Några bilder blir bra, de flesta dåliga.  

Först i efterhand, långt senare, inser hon att det är ett våldsamt sorgearbete hon just då höll på med. Men vid det laget har hon gått vidare, till nya, fria och lätta bilder, med mycket turkos och rosa. 

Innan kameran uppfanns 

Ewa Stackelberg är fotograf, men jobbar helt utan kamera. Hon sysslar med något som kallas fotogram – en fototradition inte så många känner till men som har sitt ursprung i fotokonstens början. Innan kameran ens var uppfunnen utvecklades tekniken i och med att människor började experimentera med ljuskänsligt papper för att skapa fotografiska avtryck. En av de första fotografiska pionjärerna, Anna Atkins, skapade redan i början på 1800-talet fotografiska illustrationer- genom att exponera tång och växter på fotopapper. Senare kom konstnärer, som Man Ray och László Moholy-Nagy, att använda sig av tekniken. Så även August Strindberg, som lade ut foto-papper på natten för att fånga himlen.  

Fotogram är fotografi i sitt ursprung kan man säga, som Ewa Stackelberg under tjugo år utvecklat- och gjort till sin egen, på motsatt sida av den digitala utvecklingen.  

Nu ger hon ut sin fotogramkonst i bokform och i samband med det ställer hon ut bildserierna på Fotografiska i Stockholm.  

Foto utan kamera, hur kom du in på det? 

– Det är väldigt roligt att ge sig in på något som inte riktigt kan förutsägas, och där man också kan misslyckas. Att experimentera fram bilder är så spännande. När man plåtar med kamera kan man förutsäga ganska väl hur resultatet kommer att bli. När jag går in i mörkrummet har jag ingen aning om vad det kommer att bli, om det blir något över huvud taget.  

Får du kasta mycket? 

– Usch ja, det mesta blir dåligt, verkligen oerhört dåligt. Den här tekniken är både begränsande och svårarbetad, så det tar tid. 

Beskriv hur det går till. 

– Det är färgkemi och ljus i kombination med olika föremål och material som exponeras mot fotopapper. Man måste ha ett rum som är fullständigt becksvart, vilket betyder- att jag trevar mig fram när jag gör en bild. Jag gör väldigt många olika exponeringar på samma papper – först med ett föremål, sedan med ett annat, kanske också någon rinnande gegga. Sedan belyser jag det. Det kan bli upp till tjugo eller trettio exponeringar på varje papper. Det är rena galenskapen, viskar hon och brister ut i ett nytt skratt.  

Utställningen på Fotografiska har gjorts i samarbete med scenografen Ulla Kassius, som utifrån bildserierna skapat olika rum för betraktaren att vistas i. I lokalen visas även Maud Nycanders film om hur Ewa Stackelberg arbetar fram sina bilder. 

Finns det andra som håller på med fotogram på det här sättet? 

– Tekniken har ju funnits sedan man upptäckte att fotokänsligt papper kunde belysas, men det finns ingen kurs i hur man gör, utan det har jag lärt mig genom experiment i mörkrummet. 

Ewa Stackelberg beskriver ett idogt arbete av att pröva sig fram med olika inställningar, olika långa exponeringar, färger, ljuskällor och så vidare. Ett fysiskt och praktiskt arbete där det mesta sker i fullständigt mörker.  

– I början kände jag mig bunden till själva föremålen i fotogrammen, att man skulle se att det var ett hästhuvud-, till exempel. Nu är bilderna- abstraktare och mer befriade- från föremålen som exponerats-. Efter många års experimenterande känner jag mig nu helt fri och kan göra en bild av precis vad som helst.  

Det mesta sker i mörker 

Det var i slutet av 90-talet som Ewa kom hem med det där tarm-paketet. Hon hade nyss förlorat sin make i en flygolycka i Costa Rica, och bland tillhörigheterna som sändes hem efter olyckan fanns bland annat- makens kamera, som slagits i småbitar vid kraschen mot marken. Efter detta blev det svårt för henne att fortsätta gestalta verkligheten genom att avbilda den foto-grafiskt på samma sätt som tidigare. Tillvaron- hade krossats, och hon ville söka sig ett annat uttryck, bortom avbildandet. Dessförinnan hade hon mest experimenterat med fotogram i samband med att hon undervisade på Konstfack och lärde ut olika fototekniker. Nu blev det ett verktyg för att bearbeta och ge uttryck för sorgen. 

– Det var jävligt kladdigt och äckligt och grovt. Men det var först i efterhand som jag kunde se att det var ett sorgearbete jag höll på med.  

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.

Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.