Frågan bultar under den amerikanska succédebutanten Raven Leilanis roman ”Lyster”. Hur strukturellt förtryck blandas samman med personliga smärtsamma erfarenheter till en giftig, giftig brygd.

”Lyster” berättas i intensiv jagform av den 23-åriga Edie, som tillhör New Yorks yngre, undre medelklass – vilket betyder sönderfallande bostäder, osäkra anställningar, tidsbegränsade sjukförsäkringar och en daglig skräck för att falla igenom.

När berättelsen inleds arbetar hon som redaktionssekreterare på ett barnboksförlag och har just träffat en gift vit man, Eric, på nätet. De har inte hunnit ha sex än. Hon har hunnit ha sex med ett otal andra olämpliga män, inte minst på sin arbetsplats. Utbytbara leverantörer av ”den extatiska brunsten och tomrummets behagliga eter”.

Med Eric är det annorlunda, de anförtror varandra sina innersta hemligheter via chatt innan de rör vid varandra, allt är laddat. Men med vad?

När sedan Edie får sparken och blir vräkt från sin lägenhet bjuder Erics fru Rebecca oväntat in henne att bo hemma hos dem. Rebecca och Eric och deras olyckliga äktenskap och deras adopterade dotter Akila som är en svart flicka i en helvit värld. In i detta skavande hem kommer Edie med sina trasigheter. Två döda föräldrar, en mamma som tog livet av sig redan när hon var barn och en pappa som ständigt svek, ändra fram till sin död. Edie med oljefärger och konstnärsdrömmar i garderoben men någon sorts spärr som gör att hon aldrig lyckas fånga sig själv i en bild.

Det turbulens som uppstår när Edies kaos flyttar in i Rebecca kontrollerade ordning virvlar upp all möjlig skit, också sådant som ingen visste fanns där. Erics missbruk, Rebeccas frihetslängtan, Akilas vilsna identitet och rädsla för att bli övergiven igen. Edies ensamhet och den smärta som hon burit på så länge men inte haft plats för. Nu brer den ut sig. Ett litet kort ögonblick av sammanhang, av vila undan pengajakten. Ett ställe där hon kan måla.

Raven Leilani skriver i en intensiv prosa, både känsloladdad och referenstät och med en lätt sarkastisk underton. Slängar riktade mot alla delar av det etablerade samhälle som inte vill se en ung svart kvinna utan ekonomiska medel klara sig. I början tyngs läsningen av ett den svenska översättningen inte hinner med i snabba skiften i stämningslägen, kast mellan krass ironi och äkta sorg, mellan skratt och förtvivlan. Men efter hand flyter det på med allt större kraft och det är en njutning att åka med.

Underbara formuleringar som ”den utstrålning som finns där levern tar slut, som handlar om acceptens” (om åldrande rockstjärnor) och meningar som ”Jag öppnade fönstren och släppte in lite luft, och ett skratt slog ut blom och dog genast bakom mina tänder” får mig att göra lyckliga hundöron på var och varannan sida.

Genom Edies depressiva raseri, hennes skarpa blick och tunga, målar hon upp ett samtidens USA  där var dag är en strid för den som inte är vit, en livsavgörande kamp för att överleva med sin mänsklighet i behåll. För Edie, som valt männen och de knasiga sexuella relationerna som ett utlopp för smärtan, tillsammans med en strulig inställning till arbete, blir också hennes individuella neuroser perfekta pusselbitar i den bild av henne som ett rasistiskt samhälle redan gjort sig. I en deppig loop där självskadebeteendet krokat arm med förtrycket.

Samtidigt finns i ”Lyster” också en optimism. Den är på många sätt en utvecklingsroman av klassiskt snitt, om en ung, skapande människa som tar sig genom svårigheter – inre och yttre – för att nå sitt sanna, genuina jag. Den Edie som kliver ut på andra sidan har tagit sig ur loopen. Det är drabbande och vackert.