Filmens huvudperson är Fox News-programledaren Megyn Kelly, kanske mest känd i Sverige för att hon i Republikanernas presidentkandidatsdebatt frågade om Trumps kvinnosyn – varpå han i en Tweet antydde att hon ställt frågan för att hon hade mens...

Kelly (Theron) pratar direkt till oss tittare och förklarar hur saker går till på Fox, hur hierarkin mellan hennes chef Roger Ailes och resten av mediemogulen Rupert Murdochs imperium ser ut. Ailes (1940–2017) var den som utformade det Fox News vi känner idag – en slugger i Trumps ringhörna.

Det blir snabbt tydligt att Ailes (spelad av en välmaskerad John Lithgow) är skurken i dramat. Han har all makt, obegränsat med ja-sägare runt sig ... och en vana vid att få sin vilja fram med sina kvinnliga anställda, inte bara professionellt. Ankaret Gretchen Carlson (Kidman) har fått nog och när hon blir uppsagd stämmer hon Ailes för sexuella trakasserier. Hur ska de andra utsatta göra: vara solidariska med Carlson eller skydda sina egna karriärer? I väntan på deras beslut är det tyst som i graven runt Carlson, medan hatarna börjar bygga sina insinuationer om sängvägen och Ailes själv sätter 30 pers på att punktera både hennes utsaga. Megyn Kelly står och tvekar precis som unga reportern Kayla (en uppdiktad karaktär som får ge liv åt alla de mindre kända kvinnor som utsatts på Fox genom åren, spelad av Robbie) som efter ett par träffar med Ailes på tu man hand blir upplyft som programledare.

Till skillnad från miniserien ”The Loudest Voice”, som nu finns på HBO med Russell Crowe i rollen som Roger Ailes, som en skribent kallade ”big on blowjobs and short on substance” är övergreppen mer subtilt skildrade i ”Bombshell”. Det räcker liksom att Ailes ber de unga förhoppningsfulla att snurra ett varv och lyfta på kjolen för att obehaget ska bli högst påtagligt – eller att han säger ”Jag värdesätter lojalitet – hitta ett sätt att bevisa för mig att du är lojal...”

Bäst är filmen när den visar fram den intrikata väv av skam- och skuldkänslor som gör att kvinnor drar sig för att avslöja vad de har utsatts för. Vad har jag personligen att vinna på att berätta? Om hundratals kollegor går omkring i ”Team Roger”-­tröjor, hur stor är sannolikheten att någon skulle tro mig?

Man skulle kunna kalla ”Bombshell” för en populär­version av Matilda Gustavssons bok om Jean-Claude Arnault, ”Klubben”. Båda skildrar en person som är otroligt rutinerad vad gäller övergrepp och maktmissbruk – som närmast verkar göra det för att han vet att han kommer undan – som varvar mellan att locka och hota, som har ett stabilt gäng runt sig som tittar bort i rätt ögonblick. Det är precis lika obehagligt här som i boken.

”Bombshell” är en klassisk amerikansk David mot Goliat-film, dessutom kryddad med allt det som hör till en rejäl skandal. På så vis är den vare sig överraskande eller nyskapande, men tempot och anslaget – tillsammans med tunga insatser från Theron, Robbie och Lithgow– gör att den ändå är sevärd.